Psykbryt

Besök hos en ny psyko-nånting. Men i det här skedet frågade hon mest om vad som har hänt, rätt ingående frågor men jag föredrar det, den andra vet fortfarande inte vad som hänt..så folk är verkligen olika i sina ämbeten.
Försökte träna efteråt, fanns ingen kraft. Tyckte alla stirrade på mig och jag kände hur ögonen brände som öppna sår, och det höll i sig flera timmar.

När jag kom hem fixade jag mat och sedan däckade jag, kunde inte röra en fena. Det var verkligen som om någon hade drogat mig där jag låg som en lätt avslagen Ramlösa där bubblorna bytte plats i kroppen på ett svävande sätt.
Så jag ska gå och lägga mig nu, rätt slätt.
Känner mig inte på väg att bli sjuk som jag gjorde härom dagen men jag är helt slut. Jag orkar inte med den här sorgen längre, den äter upp mig (även om jag gör allt för att det ska ta lång tid=lägger på mig). Nämen allvarligt, ni kan aldrig föreställa er.

Psyko-nånting gjorde mig väldigt ledsen när hon berättade om sina erfarenheter av andra som förlorat sina syskon och den förståelsen/insikten hon hade om tvillingar. Det smärtar mig extra för att jag känner mig dubbelt drabbad än andra och tyvärr känner jag lite att varför ska då jag vara kvar, vad var meningen med oss två från början om en är borta nu?
Ursäkta men det här är inte lätt. Jag kan förstås inte skriva något om det här eller om Thomas utan att gråta och då undrar jag, ska jag då låta bli?

Jag säger något om att det är jobbigt med alla förväntningar man känner från omgivningen, att man bör ha "börjat hämta sig", att jag känner att en del väntar nog tills man är "mer som vanligt" - då säger hon något som är lite tröst ändå. Hon säger att hon tycker att det är andras problem i så fall. Hon säger "Om man tycker om någon väldigt mycket, är det inte naturligt att man är ledsen då?"

De orden har jag tänkt på hela dagen. Hela dagen. Och de får mig att börja gråta varje gång. Både för att det är fint, sant men också så oerhört sorgligt att inse.

Om ändå tankar, tårar och saknad kunde få dig tillbaka Thomas, då hade du varit här för länge sedan.

"Jorå..det börjar bli mörkt nu" (och en suck)

Det slog mig plötsligt, som så ofta, att jag inte kommer bli buffad av Thomas stora bröstkorg nå mer. Ni som känner honom vet hur han kunde brösta upp sig likt en svan, dra bak armarna i samma rörelse för att tränga sig igenom en dörr, trappa whatever före en annan eller när man kom gående emot honom. Det var liksom Thomas det (medvetet bus alltså). Han med sina stora lagårschhänder som kunde skjutsa mina barn upp i taket med en hand (ja många år iaf). Inte minst hans stora hjärtliga leende och högljudda skratt.

Inga mer ironiska kommentarer/skämt, inge mer "har du hört den här "låten"/sett den där filmen - inga fler utförliga rapporter om hans barns utveckling, hans senaste inköp, lyckade affär, hur han har hjälpt någon, ingen fler "härlig" flygtur, skotertur, jakthistoria. Ingen som säger Pappsen och Mamsen som han gjorde, Ullis, Simpe och Melinskan. För att inte tala om Linsi. Och jag var Sis. Han hade namn på allt.
Åh vad jag saknar. Dumma orättvisa värld.  !!!

Jag träffar fortfarande på bekanta, vänner som jag inte träffat sedan det hände men som vet - och när jag ser och hör på dem, de vill krama mig och säga några fina ord, då blir allt så himla ledsamt igen. Men numer, de som frågar hur det är och jag förstår att de inte vet, då berättar jag inte utan säger som det förväntas "jorå...det börjar bli mörkt nu" (och en suck), den funkar va? Så lite har ju hänt.

Jag kan skratta och glädjas med andra det är också viktigt att säga - men jag kan inte lyssna på musik frivilligt än så att säga. Jag har försökt några gånger men finner inte den där glädjen av att lyssna på musik, ryckas med eller annat.
Om det är musik på teven eller i en lokal det rör mig inte i ryggen men jag sätter inte på så kallad "schyst" musik hemma för att det fyller mig med något.
Jag tycker Partaj var rätt roligt i går och tänkte mycket på att det måste ha varit roligt att karaktärisera Jonas Gardell bland annat. Jag såg det här standupprogrammet Mitt liv är ett skämt men tänkte mest på ifall den där Mårten Andersson hade stor apparat eller inte. Av en anledning, eller två förresten. Om ni såg det så förstår ni vad jag menar.

Jag har alltså sett lite obetydlig teve sista tiden. Såg också Vetenskapens värld i kväll för säkerhets skull. Försöker få en uppfattning om vad jag känner och tycker inför saker numer.

Hur ska man hedra och uppskatta sin älskade pappa nu då som fyller 70 men inte vill fira (förstås)?

Uppdatering

God morgon. Tänkte radera senaste inlägg. Varför lägga upp mina sömnlösa nätter. Känner mig obekväm och vrider på mig en aning.

Men nu sitter jag och jobbar iaf och rätt vackert ute.

Sömnlös i Sthlm

Jag kan inte sova. Fan. Jag har massa tabletter för att sova men vill helst inte ta dem. Kan inte sova när jag för EN gångs skull tänkte somna i tid. För att jag känner att jag för första gången på länge, jag tror vi pratar snart ett år -
känner att jag kan bli sjuk. Jag är trött men kan uppenbarligen inte sova. Som vanligt med andra ord men jag trodde nästan det handlade om vilja också.

Min vän tycker jag haft en dålig dag i dag. Det blir kanske så när man ansträngt sig så mycket en dag för att inte trilla dit eller när man helt enkelt inte hinner ta hand om den biten. Eller för att jag började rensa lite i saker som legat och påminnelser sköljer över mig.

Jag skulle vilja skriva Thomas Thomas Thomas över hela sidan. Jag vill skriva dikter. Jag ältar, gråter, försöker fokusera på annat.

Realism realism men så mycket som är på låtsas.

Thomas var verkligen min tvillingbrorsa med allt vad det innebär och jag känner av det mer och mer.

Allt jag skriver är bara ord som passerar era ögon för en stund, det förstår jag. För mig betyder varje enskilt ord så mycket. Smärta och kärlek, smärta och saknad, smärta och oro.

Jag kastar av mig täcket trots att fönster och dörr står på gavel. Jag alstrar värme som en kamin. Är det feber eller fettet som jobbar?

Måste sova nu. Kära kära Thomas..

Om G W, Yohio och vikten av cred.

Jag har många roliga eller roliga kanske är fel sak att säga men roande saker att berätta eller ja det roar i alla fall mig. Jag tror faktiskt det roar andra också. Ni som roas av bra saker. Men det är ju egentligen inget som behövs sägas i en blogg, och absolut inte för sägandets skull.

Jag hamnade dock framför den sena mitt i natten reprisen av Skavlan och de har återigen en intervju med Leif G W Persson. Jadå, jag förstår att de gillar att ha honom som gäst. Han roar bara genom sin närvaro och man vill gärna ta del av, om än hur liten som helst - hans torra "briljans."
För er som varit med ett tag vet att jag har en historia med G W.  Eller Leffe som jag kallade honom. Nä ok det gjorde jag faktiskt inte.
I Skavlan fick han dela uppmärksamhet med sin dotter som också är författare. Vi får en liten insyn hur deras relation kan vara och antingen tycker vi att han är fruktansvärd förlega av mänsklighetens art av det manliga könet eller så skulle vi tycka så om någon annan men eftersom det är Leffe så köper vi det utan att tänka.

Han sa en sak som stannade kvar. Att det är svårt att ge kritik till dem man tycker om. Men minst lika svårt att ge komplimanger till dem samma. Sant, tror många har svårt för det. Ja överlag. Jag är ju av den åsikten att om man tycker något negativt så behöver man ju inte ha sånt behov av att säga det om man inte blir direkt tillfrågad eller att det påverkar en relation, då tycker jag absolut att man ska säga det för att underminera skadorna som riskeras bli större.
Om man däremot tänker något positivt, oavsett om det är om sin syster eller någon vid busshållplatsen så tycker jag att man i möjligaste mån ska dela det med dem. Ni vet ju själva hur roligt det är med uppmuntran, cred och komplimanger !
Allt för ofta hamnar dock credden under luppen "det vet hen redan om/det där har hen redan fått höra" men det där är samma problematik som i röstningssejourerna i Idol el vad som helst. De man tror sitter säkert åker oftast för att folk inte röstar, av samma skäl. Du tänker ju säkert så för att du tycker den personen är duktig men tänk om alla tänker så?

Jag tror till exempel att Thomas är ett "bra" exempel på någon som fick allt för lite cred för allt han gjorde för andra och för sin familj.

Så jag propagerar för att sluta vara så missunnsam eller ta folk för givet. Om du hjälper folk att växa så växer du själv.
Att uppmuntra barn och hitta vägar till önskat resultat i föräldrar-barn kommunikationen är också en viktig fråga som kräver ständig reflektion och närvaro hos oss vuxna. Vi vill väl att våra barn ska ha bästa förutsättningar för att bli bra vuxna med god självkänsla, inte sant.

Jag såg också det här lilla svenska japanska popundret Yohio som är hur vacker som helst som tjej, gullig som person och bra hygglig på att spela gitarr.  Det kan aldrig vara nyttigt att sminka sig sådär mycket som han gör men i övrigt så fick jag en liten blixt i huvudet om vad min son kan ägna sig åt framöver när han nu vägrar klippa håret och alla tror att han är tjej, vilket måste bero på att han är så söt är lika med förutsättningar för Rock fashion som genren tydligen heter. Dags att ge gitarrlektioner till pöjken.