Besök hos en ny psyko-nånting. Men i det här skedet frågade hon mest om vad som har hänt, rätt ingående frågor men jag föredrar det, den andra vet fortfarande inte vad som hänt..så folk är verkligen olika i sina ämbeten.
Försökte träna efteråt, fanns ingen kraft. Tyckte alla stirrade på mig och jag kände hur ögonen brände som öppna sår, och det höll i sig flera timmar.
När jag kom hem fixade jag mat och sedan däckade jag, kunde inte röra en fena. Det var verkligen som om någon hade drogat mig där jag låg som en lätt avslagen Ramlösa där bubblorna bytte plats i kroppen på ett svävande sätt.
Så jag ska gå och lägga mig nu, rätt slätt.
Känner mig inte på väg att bli sjuk som jag gjorde härom dagen men jag är helt slut. Jag orkar inte med den här sorgen längre, den äter upp mig (även om jag gör allt för att det ska ta lång tid=lägger på mig). Nämen allvarligt, ni kan aldrig föreställa er.
Psyko-nånting gjorde mig väldigt ledsen när hon berättade om sina erfarenheter av andra som förlorat sina syskon och den förståelsen/insikten hon hade om tvillingar. Det smärtar mig extra för att jag känner mig dubbelt drabbad än andra och tyvärr känner jag lite att varför ska då jag vara kvar, vad var meningen med oss två från början om en är borta nu?
Ursäkta men det här är inte lätt. Jag kan förstås inte skriva något om det här eller om Thomas utan att gråta och då undrar jag, ska jag då låta bli?
Jag säger något om att det är jobbigt med alla förväntningar man känner från omgivningen, att man bör ha "börjat hämta sig", att jag känner att en del väntar nog tills man är "mer som vanligt" - då säger hon något som är lite tröst ändå. Hon säger att hon tycker att det är andras problem i så fall. Hon säger "Om man tycker om någon väldigt mycket, är det inte naturligt att man är ledsen då?"
De orden har jag tänkt på hela dagen. Hela dagen. Och de får mig att börja gråta varje gång. Både för att det är fint, sant men också så oerhört sorgligt att inse.
Om ändå tankar, tårar och saknad kunde få dig tillbaka Thomas, då hade du varit här för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar