Kontraster.

Uppskattar ni kontraster? Eller åtminstone fascineras av dem? Det gör jag. Jag slås ofta av kontrasterna i mitt liv, både känslomässigt som upplevelsemässigt. Umgänge och intressen. Möten med andra människor.

Det kan också vara vad man äter, hur man tänker och vad man gör.

Hinner ni tänka i vilken hierarki ni hamnar i med vissa människor, samtal och tillfällen? Att ni ibland känt er i underläge för att sedan inse att människan ni just pratade med såg upp till dig/hade respekt? När ni trodde att ni hade övertag och så kom värsta punchlajnen som fick er ur spel?
Det är coolt.

I dag har jag träffat många olika människor. Människor som slår an olika känslor hos mig, vitt skilda samtalsämnen - och olika kontakt.
Tänker mest på 19 åringen som slet tag i mig i en butik. Trodde hon går på gymmet men vi hade setts den där testdagen. Hon pratar med mig som om jag är i samma ålder, har samma drömmar och samma vilja. Jag imponeras över hur fokuserad och tuff hon är/verkar. Hoppas verkligen det går vägen för henne. Själv får hon dåndimpen när hon hör mina resultat och måste kalla på sin kompis. Det var lite rart. Men jag fick ju inte göra maxtestet så det får jag återkomma till om det blir aktuellt.

Svenskar är inte bäst på att vara ute och ta vara på kvällen. Att ta en öl och prata om livet med en vän. Med en eld och lite fika, åtminstone något sällskap kommer man närmare sig själv. Det är fint.

Åsså hon som har så fina pressbilder på sig själv. Som förefaller så lycklig och perfekt. Obehaglig så det kryper i mig. Defensiv och oskyldigt nagelristande frågor.

Människor som ställer till synes oskyldigt ärliga frågor vars svar jag känner mig lurad på efteråt. Sitter hos mig tänker ni då men det har nästan alltid visat sig att jag har rätt intuition vad gäller sånt. Ändå är jag rätt naiv. Får inte alltid ihop den där kakan själv.

Jaja kanske inte make någon sense. Det är så mkt intryck varje dag, om man bara vill. Ändå tänker jag mest på att morgondagen är både den 11 som en lördag. Det känns.

Människor är verkligen unika. Konstiga. Söta. Intressanta. Ointressanta. Ointesägande. Starka. Svaga. Djupa. Ytliga. Dumma. Smarta. U name it.  -- Kontraster.

Beach 2013

Dagen som försvann.

Vaknade med lätt skallebang efter en mycket trevlig gårdagskväll - drack bara 2 glas men övrig mat och dryck (brist på) tidigare under dagen gör sig också lätt påmind dagen efter. Det är som att jag inte hinner med att sköta (om/prioritera) mig själv. Det stör mig.

Jag hade dock sett fram emot den här dagen. Inget på schemat förutom morgonträningen med brudarna. I dag gick det att springa med skor :). Ja sedan hade jag som sagt sett fram emot att komma hem, en härlig frukost, hitta på något med barnen (cykeltur avpolleterad pga punka). Bara ett av barnen hemma när jag kom, som alldeles strax senare fick ett samtal från en kompis som bor ett par km härifrån - de skulle umgås. Kalas skulle också gås på så present skulle inhandlas. Ok. Jag följde dottern till centrum. Hon cyklade, jag gick. Hittade inte sonen (som missar nycklar ibland, aldrig tar med sig mobilen eller laddar den för den delen) så jag låste ut honom. Vänder tillbaka, hittar sonen som rådigt passat på att gå ut med grannens hund när han ändå inte kom in. Vi går promenaden tillsammans. Hem, börjar tvätta. Sonen piper iväg igen. Tjejerna kommer ned till oss, vill bada. Att doppa tårna var som att doppa dem i isglass, om man hoppar har man inget val. Jag hoppade. Tjejerna hoppade, och Melines kompis fick genast näsblod. Just sayin.

Beviset.

Jag hade inte tänkt bada.

Grannen frågar om Simon vill tjäna 100 kr genom att tvätta hans bil, jag säger att Simon inte är hemma men det vill han säkert. Tjejerna går på kalas, jag tvättar färdigt. Jag går till festlokalen när det är dags, jag hjälper till att röja. Meline vill att hennes bästis ska sova över. 
Vart tog min dag vääääääägen?
Jag går hem, gör mat. Ringer grannen och säger att i dag blir det nog inte. Vi äter. Simon kommer hem, typ 7 timmar senare -hoppar i badet efter årets första maratonvattenkrig. Jag bäddar till kompisen. Masserar sonens fötter. Värmer mat.

Jag har också trampat i kanadagåsskit på bryggan.

Jag är trött. Så himla trött. Ändå absolut glad. Glad att mina barn leker, är ute, har vänner, är glada, blir nöjda, äter och gillar mig. Ger mig förtroenden. Det är inte illa.
Jag är trött för att det tar så mycket energi att inse att livet går vidare, att jag följer med, när jag inte hinner med mig själv.

Och fönstren borde ha blivit putsade för länge sedan. Blommorna omplanterade likaså.

Det har varit mycket nu sista veckan. Jag har varit duktig. Jag är duktig. Jag är himla bra alltså. Och jag har fina vänner som jag både kan vara glad och ledsen med. Jag är faktiskt värd det också.

Lämna blod

Tömde stortånaglarna innan jag drog åt med sporttejp. Lilltån går fortfarande inte att göra något åt,  så jag gömde hela lilltån under sporttejp. Jag ska ju ha löpgrupp i dag, jag måste kunna springa!
Ironiskt nog fick jag själv springa några intervaller i dag på fm men det gick bra. Allt går bra under adrenalin visst är det så.

Stockholm är ju inte stort och när man har tid att cykelflanera det vill säga inte bara fokusera på att cykla så stöter man alltid på kändisar. Kändisar i det här fallet är sådana som man känner. Ett tecken på att jag bott här länge och befunnit mig i hemskt många olika situationer, konstellationer, arbetsgrupper osv. Trevligt tycker jag att ta och ha tid att stå och snacka en stund.

Solen steker, folk njuter och det är en härlig stämning över stan. Vädret påverkar oss verkligen.

Så fick jag årets första punka. Tack. Då fick jag gå närmare 3 km och belasta mina tår ytterligare. Smidigt. Det var också verkligen smart att lämna blod just i går. Efter att ha sprungit 5 mil, fått mens, en mage som brakade ihop efter alla värktabletter, arbetsEKG som nästan är som ett maxtest och knakfest hos kiropraktor - ja då går vi och lämnar blod. Vad jag vill säga är att min kropp är helt slut i dag. Den är trött, känns sliten och jag har varit i solen för länge.

Men det är väl bara att ladda om. Ska bli uppgiftsintervaller i dag har jag tänkt. Jag hade inget annat att märka upp 200 m sträcket så det blev till att droppa lite nagellack. Inte så miljövänligt sorry. Och eftersom jag har fått punka kan jag inte cykla som jag hade tänkt, det är bara att bita ihop och se glad ut. Och det ser jag fram emot ;).

Egosvin.

Jag vet att jag ofta återkommer till att vara ego. Både ego individuellt som överlag. Världen alltså.  Det är när det blir för många egon som världen bokstavligen kommer gå under och varför ska egon få sola sig i glansen av alla som också tänker och gör något för andra. Så tänker jag. Jag är fascinerad av egon inser jag. Hur de bara kan ånga på år efter år utan eftertanke, insikt eller - samvete?

Egon har ofta ett fadderbarn, ger pengar till nån hemlös ibland och ger dricks på restaurang. Och låt er inte luras av den där "generösa" vännen som alltid bjuder hem på fika, gardenparty eller parmiddag. Det kan vara en annan form av ego, se-på-mig egot. Den där showoffmänniskan som vill framstå som bästa värdinnan, få ordet spritt om grymmaste hemmagastronomin eller största barskåpet. Många gånger kan det faktiskt förväxlas med ett enormt bekräftelsebehov.

Alla har vi nog varit med om njutningsegot i sängen. Familjer har alltid nån som är mer ego än de andra. Liksom på jobbet. I vänkretsen.

Tro inte att egon förstår att de är egon. Egon har ofta en annan inställning till saker, en annan verklighet än icke egon. Den verkligheten stavas De själva med stora bokstäver. För dem är det självklart och av den anledningen ser de heller inte skogen för alla träd.

Jag kan tycka det är synd om egon. Oftast blir de ju avslöjade i form av att personer tar avstånd. Showoff-egot kan alltid överleva eftersom människor per definition alltid gillar att bli bjudna på saker och då kan man stå ut med att lyssna om senaste kaklet, nej jag menar inte kacklet även om det ingår - se nya bilen, höra allt ev skryt osv. Men det där egot som alltid överväger ev egna fördelar, inte uppoffrar sig, inte har någon inlevelseförmåga, inte orkar bry sig om andra, har alla ursäkter i världen till att inte höra av sig förrän de vill nånting själva - de är läskiga. Trotsigt så försvarar de sina ståndpunkter och "ingen tänker på mig varför ska jag tänka på någon annan" eller "jag måste få göra det här" eller "jag kände inte för det" är liknande ursäkter. Jag, jag och jag.
Ibland är det som sagt befogat med ett jag, jag, jag. Men nej inte alltid. Det är ofta små människor de här egon.

Vad jag eg ville skriva om var just ett nätverk jag är med i. Det nätverket fyller ett mkt gott syfte och tanken var nog bara bra. Men till stor del har det utkristalliserat sig till en bunt egon ! som bara fyller forumet med att lägga ut sina bloggar och inte då föregå med gott exempel att t ex engagera sig i de andras tankar, idéer - spinna vidare på debatter eller åtminstone för fan gilla andras inlägg, bara som en uppmuntran, en "jag ser dig." Nej rad efter rad så är det okommenterade eller ogillade inlägg men nog fasen tror jag att många ser till att hålla koll på varann, sno varandras idéer utan att ge cred. Naturligtvis. finns undantag men överlag ser det ut som jag beskriver. Det är sorgligt men sant, så ser det ut. Och som en spegling av övriga samhället så är det förstås de som är mer "kända" i jämförelse som får kommentarerna och gillandet. I bästa fall. Konstigt, det är ju inte de som har de bästa sakerna att säga per automatik, inte sant.

Jag tycker det är skrämmande. Jag tycker det är skrämmande att rädda, besvikna inlägg och misslyckanden får mer uppmärksamhet än annat. Visst det behövs pepp och stöd i allra högsta grad då det skriver jag under på - men även när man känner sig stark och glad och framgångsrik är man rätt ensam. Eller hur?
Sluta vara så ego, "rädd om ditt hus" och våga stå upp för andra även om du är den som är först. Bryt marken, klappa en vän på axeln och skotta uppfarten åt en granne nån gång. Laga mat åt den passiva väninnan eller sparka ut syrran på bio medan du passar hennes unge. Om du ändå åker iväg och handlar fråga nån annan om du ska köpa nåt eller om hen vill passa på att hänga med.

Se världen och din närhet som bästa nätverket som du kan behöva när som helst. Som också ska kunna få behöva dig ! Word.

Träningslära och annan hysteri.

Läs en bok och bli klok.

Egentligen är det lite föreläsningshysteri också i Sverige, är det inte? Jag blir ofta jättesugen att gå på seminarier, föreläsningar osv. men sen när jag gör det så har det inte gett så mycket mer än förhoppningsvis den goodiebag jag iaf får med mig hem, som jag i många fall har betalat med min anmälningsavgift (ungefär som tre nummer för 0 kr med body butter och mascara på köpet). Nä men missförstå mig rätt men om jag går på några föreläsningar som handlar om virka t ex då är det ju inte konstigt om jag får samma information till slut olika professionella föreläsare till trots. Jag menar trots allt så kanske det inte finns 100 olika sätt att virka. Sedan finns det förvisso olika duktiga talare, retoriker och anekdotberättare. Folk har olika preferenser, resultat och (o)roliga minnen. Vissa känns mer förankrade än andra.

En del är så skickliga marknadsförare så jag tror verkligen jag missar något om jag inte går på just den föreläsningen eller workshopen. Eller för all del träningsresor. Allt låter så bra och det ska förändra ens värld, kropp och leverne. Svisch så fattar man inte ens att man varit där. Men ekot sitter kvar i form av vänförfrågningar på fejjan och bildströmmar i Instagram.
Jag säger fortfarande inte att något är fel och jag hånar eller förlöjligar inget men jag menar bara att det är mycket som är same same, lätt fångat lätt gånget nä hur man nu säger. Det är lätt att tro att man behöver allt så menar jag ! :)

Men en föreläsning jag så himla mycket ville gå på det var en föreläsning om hur man kan stärka fötter samt ja som titeln här ovan antyder, om vikten av kondition och uthållighetsträning, när var hur liksom. Det var en bra insäljande annons och det är mycket möjligt att den var mer professionell än innehållet, precis som jag antyder här ovan men nu var Jari Ketola en av föreläsarna och det är en person som jag känner förtroende för. En som jag tycker vet vad han talar om.

Jag fick dock aldrig någon bekräftelse på min anmälan och trots att jag skrev ett mejl enkom om det så fick jag inget svar. Efter några dagar skrev jag missmodigt att borde jag inte ha fått någon slags återkoppling angående min anmälan. Det visade sig varit tekniskt fel och personen i fråga beklagade förstås det och erbjöd sig skicka böckerna som föreläsningarna byggde på, som plåster på såren. I dag kom dem och jag blev lika glad och rörd i dag som när jag fick det mejlet.

Böcker finns det också gott om, i olika som samma genrer. Ibland är man mer glad över att ha en bok än att man de facto faktiskt läser den - men jag ska verkligen försöka ta mig an dessa. Inte minst eftersom mina fötter verkar vara boven i dramat mer än en gång när jag är ute och svajar. Att lära mig mer om träning och kroppen överlag ligger dessutom helt rätt i tiden för mig just nu as u know.

Angående Lyckohysterin.

I dag skriver Mia Skäringer i Expressen om dagens lyckohysteri och det gläder mig. Gläder mig att hon skriver om det som jag på många olika sätt försöker få fram i denna blogg. Nu är Mia känd och kan hon säga så är det nog fler som nickar och ler igenkännande, instämmer och tycker att ett uppror är på plats. Än när jag försöker pipa fram det menar jag ;).

På allvar finns det folk som tror och tycker att styrka är att inte visa sig svag. Att inte be om hjälp. Att inte blotta sig. Men om ni tänker efter så är man väl rätt svag människa om man inte vågar visa sitt rätta jag, eller ska jag säga alla sidor för "sitt rätta jag" är väl ändå en konstig formulering i sammanhanget. Det är ju just att vi har olika sidor, är mångfacetterade och besitter så många olika känslolägen och tillstånd som det är rätt onaturligt om vi alltid möts av same same från en och samma person. Den personen blir inte trovärdig i långa loppet, read my lips.

En människa som alltid är negativ är förstås inte rolig heller men det är inte det jag avhandlar denna gång.

Sedan kan man naturligtvis välja vem och vad och när man vill visa ena eller andra sidor, det är så folk försvarar sig men om folk var trygga i att alltid få vara där man är (inte klistra på det där leendet, win-winface, hurtigtugget eller bara snacka yta och framgång för det är väl där man mäter lyckan, väl) och våga ha andra värderingar än de klassiska lyckovärderingarna (utseende, framgång, yta osv) så skulle vi nog vara mer balanserade. Mer trygga. Avslappnade och - lyckliga.

Men det spelar absolut ingen roll om det är Mia eller jag som skriver. Jag hoppas på fler. Mia är dessutom både framgångsrik, snygg, sexig och en sann människa vad jag kan avgöra.
Seeeen kan man alltid ha i åtanke att hon inte ville le på bilder för att hon skämdes för sina tänder (glugg som hon numer rättat till) - man kan också ha i åtanke att hon faktiskt underkastat sig ett formatprogram (Mia på Grötö) där hon var precis så städad, korrekt och glad, snygg kanske kåt och lycklig också som man kan förvänta sig.

Har inte läst hennes böcker av den anledningen att jag tror att vi har ungefär samma stil. Men jag är övertygad om att den är precis så bra som jag tror, av samma anledning ;).

Nightmares.

Jag har riktigt roligt just nu och då är det ju svårt att gå och lägga sig fast man vet att man både behöver och "måste."
Kanske är jag rädd att somna med tanke på föregående natt. Vilken mardröm jag hade. Jag har sällan mardrömmar, jag tror det går en på vart 10-nde år. Ok obehagliga drömmar men riktiga nightmares det är sällan. Jag tror inte jag går in på den för ni som inte känner mig skulle börja fundera om ni inte gör det redan.

Vaknade kl 02 och rädd för att somna om. Jag var rädd för att somna in. Jag som brukar kunna styra om mina drömmar medan jag drömmer kom inte undan utan det blev bara fler och fler detaljer och alternativ. Jag var tvungen att vara vaken en stund, vankande omkring och någonstans där vaknade min son. Jag gjorde inget väsen av mig? Han bad mig komma till honom och jag gick dit. La mig bredvid honom och han började stryka handen över mig och säga att jag var den bästa mamman som fanns och jag vet inte allt jag fick höra där och då. Hos min son somnade jag..

Och min nagel. Jag har punkterat alla andra blåsor, de som finns under naglarna. Men lilltån. Jag har försökt sticka hål på den blåsa som ligger över nageln men vet ni, jag misstänker att nageln ligger och simmar därunder den typ förhårdnade blåsa som är omöjlig att få igenom. Eller är det typ nageln jag sticker i, jag fattar ingenting. Bara att det inte går att göra nåt men jag måste fixa så jag kan ha skor på mig och gå normalt! Jag måste kunna springa, gärna redan imorrn!

I dag..god morgon.

Med ändan bar.

Tänk att med ändan bar så är vi alla lika. Nä vi har väl inte likadan rumpa men inför lagen är vi alla lika. Nej det stämmer ju inte heller. Vad jag menar är att i vissa sammanhang kan du inte kategorisera folk, vad skönt! Eller är det skrämmande? Tillhör du dem som blir irriterad om du inte kan se vilket kön det är på en bebis/bebisen är neutralt klädd?

När vi tränar med andra människor så vet vi i regel inte vad våra medtränande jobbar med, har för bakgrund, hur de bor och lever. Vi har ingen aning om hur mycket eller lite dessa människor uppoffrar sig, lägger ned, satsar på sin träning i förhållande till sitt övriga liv. Ändå vill vi gärna döma. Här dömer vi förvisso efter andra parametrar, uppskattad fettprocent, muskler, midja, tuttar, rumpa, hår, kläder, utseende i övrigt.

När jag sprang runt Lidingö härom dagen så erkänner jag att jag tänkte aktivt på vilka människor som avvek från det som man kan tycka är typiskt "Lidingöfolk." Jag menar de som gick runt ön med karibienbränna, solarierynkor, guldväst, sjalar, perfekt mjukpage, stilrena bågar och ett stillsamt högdraget leende de var ju "riktiga" Lidingöbor med all sannolikhet. Haha, skojar men ni fattar.

Det är ju nästan roligast när man har fel. Man ser nån på gymmet som ser rödmosig ut, håret på ända, kolugn, mjukisbrallor och så får man sent omsider eller tidigt för den delen - veta att denna person är ..hm ja då är vi där igen - värderingar som sagt.

Jag fick ett mejl av en person i dag som var helt övertygad om att jag var PT och kunde inte se mig som något annat. För mig var det enbart smickrande och jag log hela tiden när jag läste. En annan trodde jag var officer. Finns säkert någon som skulle kunna tro att jag är sjuksköterska också (eller inte). Allt handlar om i vilken situation man träffar/hur man uppfattar någon, inte sant.

Förr iaf så uppfattade jag det som att man uppe i Norrbotten t ex inte frågar vad man "gör" som tredje fråga som man gör här nere. Typ 1. Vad gör du här i kväll? 2. Var bor du? 3. Vad gör du? Eller är det till och med som andra fråga? Första!!?
 
Jag brukar ställa motfrågan "vad tror du"? Det kan vara riktigt underhållande :)

Inget för de känsliga.

Jag kom på så sent som i kväll att inspektera mina tår. Då ser jag riktigt ingående hur hela insidan av lilltån är uppfläkt. Rödrosa men mer röd hud som blänker av lite vätska fortfarande. Lilltånageln som är inkapslad i en blåsa som är liksom både intakt men pösig och sträcker sig över nageln, på ovansidan och ut mot yttersidan. Jag stänger in hela tån i kirurgtejp -man vet ju inte om det finns infektionsrisk?
Båda mina stortånaglar buktar ut ca 3 mm. Aha, jag ska punktera dem. Vilket jag gjorde för en stund sedan. Det är liksom något tillfredsställande i att hålla på att penetrera sådana här saker. Se hur var, vätska och blod sipprar ut. Det pyser som en blåsbälg med kort ansats, eller möjligen en liten hund som fiser. Den här proceduren gör man om flera gånger. Jag längtar tills i morgon bitti när jag får på´t igen.

Det var det jag tänkte precis efter loppet. Att jag ville prata med Thomas om detta. Thomas älskade också att prata om sina skavsår, blåsor, nageltrång, blånaglar osv. Bara att få prata med nån som ja jag blev lite nere efteråt. Saknad är svårt. Och blir så uppenbart ibland.

Någon som frågade vad man tänker på när man springer så där länge. Jadu, jag var väldigt upptagen med mig själv och alla krämpor jag skulle hålla reda på. Jag ville faktiskt komma ihåg när var och hur allt uppstod om och när det skulle uppstå, det är därför jag i förra inlägget kunde vara rätt precis i hur loppet företog sig. Jag fattar egentligen inte heller vad man kan tänka på under så lång tid men jag tror att man omedvetet tänker mycket på var man sätter fötterna, var man har de andra osv. För som jag skrev, så fort jag lämnade fokus på var jag sprang så körde jag in foten i en hård sten och höll på att falla framstupa. Det såg jag andra som gjorde. Platt fall liksom.

La märke till att de allra flesta hade riktigt bra löpstil faktiskt. Annars ute i spåren var annars så ser man allehanda löpstilar men jag tyckte nog att de flesta här sprang riktigt fint så mycket jag hann avgöra så att säga. Många som klätt sig lite för varmt vad jag tyckte. Ja det är väl sådana saker man kan roa sig med ute i spåret.
En hel del gånger ville hjärnan streta åt sorg och saknad men jag tryckte faktiskt bort det. Sa "inte nu". Och det är väl därför det blir extra påtagligt efteråt. Hjärnan brydde sig inte om att tänka på tvätt eller putsa fönster iaf kan jag säga.

När jag hade pratat med Caroline i telefon märkte jag att jag ökade farten. Det är små saker som gör att man får extra energi och fokus - så att veta att någon finns därute i publiken betyder nog rätt mycket. Jag fick sms och små andra medd också och även om jag nu valde att inte svara under tiden så ska ni veta att det också gav energi!

I övrigt är jag förvånad hur pigg kroppen har känts i dag. I rumpan känns intet, lite stelare vänster (lårmuskel) av galopperandet antar jag, liiite känning i vänster höft, en känning i knät när jag satte mig ned vid bordet och sköt in stolen (ja här är jag exakt) och när jag var ute på promenad så störde både lilltån och stortåarna (som då inte var punkterade) så jag gick väldigt onaturligt. Haft en del ont i bröstet i dag men det pratar vi inte så högt om.

I morrn arbetsEKG i tidig otta (jättebra tajming) och sedan besök hos kiropraktorn. Det blir en spännande dag! Hoppas inte några negativa besked bara. Det orkar jag inte med längre.

Jag, en löpartalang.

Det enda som gick fel i går var att jag satte mig på fel buss när jag var på väg hem. Jag fick mig en ytterligare tur ut på vackra Lidingö men det gjorde ingenting. Plötsligt hör jag "har du sprungit Lidingö Ultra", jag tittar upp och börjar snacka med denne man. Jättetrevlig och så glatt ansikte att jag tänkte att jag flyttar ut till Lidingö, gärna till hans hus när han berättade vart det var. Han var en ärrad löpare som själv haft tider på 4.45 på femmilen, men i går sprang han endast 26 km. Han fortsatte säga att han kände igen mig från spåret och ville veta vad jag sprang på. Tiden alltså, drogerna kunde han ju inte veta något om.
Jag berättade tiden samt att jag hade träffat en kille på morgonen som berättade att han hade sprungit 65 mil bara i år (mot mina uppskattningsvis 13 mil sedan augusti). Den killen sprang in på två minuter snabbare än jag..
Lidingösnubben blev helt till sig och upprepade flera ggr "det ska jag berätta för mina gubbar i kväll" (han var på väg till Springsteen m kollegor/anställda tror jag). Han fortsatte; "ta en titt i spegeln i kväll och känn dig nöjd! Blogga om det också."

Då log jag lite för mig själv. Han vet ju inte att jag "bloggar." Bloggar förresten. Det är lite ensamt att blogga. Man når ut med sitt "liv"/tankar el vad man nu vill med sin blogg (fråga inte mig, jag vet inte) till fler personer men de personer som står närmre riskerar också att höra av sig mindre. Ja många vänner, nära som läser tycker kanske att det räcker med den check de får av bloggen. Det är lite trist och jag kan bara prata för mig själv när jag säger att det jag skriver här i bloggen är ju verkligen bara ett axplock av vad jag gör och tycker, är på för humör och vad som händer.
Det tenderar ju till att jag skriver här mer när jag är i ett lägre mood, det har blivit så efter Thomas bortgång. Jag har säkert skrämt bort en del med det. Men då är det ju så förstås.

Lidingösnubben vet inte att jag hade problem med knä/höft, hjärta/bröst samt mens. Att jag har förlorat min tvillingbror.
Han höll bara med mig om att man inte kan bryta när det är 3 km kvar, för det berättade jag. Att jag fick galoppera i nästan två kilometer för att jag inte kunde stödja på högerfoten. Han tyckte som sagt att jag hade fått en jättebra tid.

Tid? Jag har ingen åsikt. Men om jag känner efter så är jag förstås glad att jag inte sprang in på sämre tid än förra året - så fungerar nog människan överlag. Oavsett vilka omständigheter som talar för något annat.

Men om det är så att jag har gjort en bra insats, rent löparmässigt - då går tankarna osökt till att några under åren påstått att jag "mörkar" det vill säga, att jag sagt att jag känner mig i dålig form/inte tränat och sen har jag gjort ett helt ok lopp till exempel. Eller presterat starkt på träning. Sådana påståenden har jag tagit lite illa upp av. Jag är inte en sån människa som "mörkar" - däremot har jag börjat tänka att jag kanske har en ganska snäll kropp/bra gener i sammanhanget. Då menar jag att jag någonstans är en liten löpartalang trots att jag inte har en löparkropp, jag tränar inte konsekvent eller målmedvetet. Man brukar säga att talanger är lata människor för de vet att det funkar ändå - de som blir riktigt professionella och framgångsrika är oftast inte de som har största talangen. Det är de som tränar hårdast (ibland sammanfaller det förstås). Och när jag säger att jag inte tränat tillräckligt eller har mina kroppsdefekter så är det ingen lögn. Att sedan kroppen presterar och ställer upp för mig ibland (det kan jag ju inte räkna med) det är liksom utanför de faktum jag nämner.
Jag tror också ibland att andra är lika förvånade som jag. Jag ser inte ut att kunna prestera bra helt enkelt.

Löpning handlar ju inte heller bara om löpning. Man måste vara stark överlag och inte minst pannben. Den smärta jag sprang med i går t ex tror jag inte alla hade stått ut med.

Jag gjorde nog en jättebra insats (En inblick från loppet kommer i ett nytt inlägg).