Jag kom på så sent som i kväll att inspektera mina tår. Då ser jag riktigt ingående hur hela insidan av lilltån är uppfläkt. Rödrosa men mer röd hud som blänker av lite vätska fortfarande. Lilltånageln som är inkapslad i en blåsa som är liksom både intakt men pösig och sträcker sig över nageln, på ovansidan och ut mot yttersidan. Jag stänger in hela tån i kirurgtejp -man vet ju inte om det finns infektionsrisk?
Båda mina stortånaglar buktar ut ca 3 mm. Aha, jag ska punktera dem. Vilket jag gjorde för en stund sedan. Det är liksom något tillfredsställande i att hålla på att penetrera sådana här saker. Se hur var, vätska och blod sipprar ut. Det pyser som en blåsbälg med kort ansats, eller möjligen en liten hund som fiser. Den här proceduren gör man om flera gånger. Jag längtar tills i morgon bitti när jag får på´t igen.
Det var det jag tänkte precis efter loppet. Att jag ville prata med Thomas om detta. Thomas älskade också att prata om sina skavsår, blåsor, nageltrång, blånaglar osv. Bara att få prata med nån som ja jag blev lite nere efteråt. Saknad är svårt. Och blir så uppenbart ibland.
Någon som frågade vad man tänker på när man springer så där länge. Jadu, jag var väldigt upptagen med mig själv och alla krämpor jag skulle hålla reda på. Jag ville faktiskt komma ihåg när var och hur allt uppstod om och när det skulle uppstå, det är därför jag i förra inlägget kunde vara rätt precis i hur loppet företog sig. Jag fattar egentligen inte heller vad man kan tänka på under så lång tid men jag tror att man omedvetet tänker mycket på var man sätter fötterna, var man har de andra osv. För som jag skrev, så fort jag lämnade fokus på var jag sprang så körde jag in foten i en hård sten och höll på att falla framstupa. Det såg jag andra som gjorde. Platt fall liksom.
La märke till att de allra flesta hade riktigt bra löpstil faktiskt. Annars ute i spåren var annars så ser man allehanda löpstilar men jag tyckte nog att de flesta här sprang riktigt fint så mycket jag hann avgöra så att säga. Många som klätt sig lite för varmt vad jag tyckte. Ja det är väl sådana saker man kan roa sig med ute i spåret.
En hel del gånger ville hjärnan streta åt sorg och saknad men jag tryckte faktiskt bort det. Sa "inte nu". Och det är väl därför det blir extra påtagligt efteråt. Hjärnan brydde sig inte om att tänka på tvätt eller putsa fönster iaf kan jag säga.
När jag hade pratat med Caroline i telefon märkte jag att jag ökade farten. Det är små saker som gör att man får extra energi och fokus - så att veta att någon finns därute i publiken betyder nog rätt mycket. Jag fick sms och små andra medd också och även om jag nu valde att inte svara under tiden så ska ni veta att det också gav energi!
I övrigt är jag förvånad hur pigg kroppen har känts i dag. I rumpan känns intet, lite stelare vänster (lårmuskel) av galopperandet antar jag, liiite känning i vänster höft, en känning i knät när jag satte mig ned vid bordet och sköt in stolen (ja här är jag exakt) och när jag var ute på promenad så störde både lilltån och stortåarna (som då inte var punkterade) så jag gick väldigt onaturligt. Haft en del ont i bröstet i dag men det pratar vi inte så högt om.
I morrn arbetsEKG i tidig otta (jättebra tajming) och sedan besök hos kiropraktorn. Det blir en spännande dag! Hoppas inte några negativa besked bara. Det orkar jag inte med längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar