Dagen som försvann.

Vaknade med lätt skallebang efter en mycket trevlig gårdagskväll - drack bara 2 glas men övrig mat och dryck (brist på) tidigare under dagen gör sig också lätt påmind dagen efter. Det är som att jag inte hinner med att sköta (om/prioritera) mig själv. Det stör mig.

Jag hade dock sett fram emot den här dagen. Inget på schemat förutom morgonträningen med brudarna. I dag gick det att springa med skor :). Ja sedan hade jag som sagt sett fram emot att komma hem, en härlig frukost, hitta på något med barnen (cykeltur avpolleterad pga punka). Bara ett av barnen hemma när jag kom, som alldeles strax senare fick ett samtal från en kompis som bor ett par km härifrån - de skulle umgås. Kalas skulle också gås på så present skulle inhandlas. Ok. Jag följde dottern till centrum. Hon cyklade, jag gick. Hittade inte sonen (som missar nycklar ibland, aldrig tar med sig mobilen eller laddar den för den delen) så jag låste ut honom. Vänder tillbaka, hittar sonen som rådigt passat på att gå ut med grannens hund när han ändå inte kom in. Vi går promenaden tillsammans. Hem, börjar tvätta. Sonen piper iväg igen. Tjejerna kommer ned till oss, vill bada. Att doppa tårna var som att doppa dem i isglass, om man hoppar har man inget val. Jag hoppade. Tjejerna hoppade, och Melines kompis fick genast näsblod. Just sayin.

Beviset.

Jag hade inte tänkt bada.

Grannen frågar om Simon vill tjäna 100 kr genom att tvätta hans bil, jag säger att Simon inte är hemma men det vill han säkert. Tjejerna går på kalas, jag tvättar färdigt. Jag går till festlokalen när det är dags, jag hjälper till att röja. Meline vill att hennes bästis ska sova över. 
Vart tog min dag vääääääägen?
Jag går hem, gör mat. Ringer grannen och säger att i dag blir det nog inte. Vi äter. Simon kommer hem, typ 7 timmar senare -hoppar i badet efter årets första maratonvattenkrig. Jag bäddar till kompisen. Masserar sonens fötter. Värmer mat.

Jag har också trampat i kanadagåsskit på bryggan.

Jag är trött. Så himla trött. Ändå absolut glad. Glad att mina barn leker, är ute, har vänner, är glada, blir nöjda, äter och gillar mig. Ger mig förtroenden. Det är inte illa.
Jag är trött för att det tar så mycket energi att inse att livet går vidare, att jag följer med, när jag inte hinner med mig själv.

Och fönstren borde ha blivit putsade för länge sedan. Blommorna omplanterade likaså.

Det har varit mycket nu sista veckan. Jag har varit duktig. Jag är duktig. Jag är himla bra alltså. Och jag har fina vänner som jag både kan vara glad och ledsen med. Jag är faktiskt värd det också.