När vi tränar med andra människor så vet vi i regel inte vad våra medtränande jobbar med, har för bakgrund, hur de bor och lever. Vi har ingen aning om hur mycket eller lite dessa människor uppoffrar sig, lägger ned, satsar på sin träning i förhållande till sitt övriga liv. Ändå vill vi gärna döma. Här dömer vi förvisso efter andra parametrar, uppskattad fettprocent, muskler, midja, tuttar, rumpa, hår, kläder, utseende i övrigt.
När jag sprang runt Lidingö härom dagen så erkänner jag att jag tänkte aktivt på vilka människor som avvek från det som man kan tycka är typiskt "Lidingöfolk." Jag menar de som gick runt ön med karibienbränna, solarierynkor, guldväst, sjalar, perfekt mjukpage, stilrena bågar och ett stillsamt högdraget leende de var ju "riktiga" Lidingöbor med all sannolikhet. Haha, skojar men ni fattar.
Det är ju nästan roligast när man har fel. Man ser nån på gymmet som ser rödmosig ut, håret på ända, kolugn, mjukisbrallor och så får man sent omsider eller tidigt för den delen - veta att denna person är ..hm ja då är vi där igen - värderingar som sagt.
Jag fick ett mejl av en person i dag som var helt övertygad om att jag var PT och kunde inte se mig som något annat. För mig var det enbart smickrande och jag log hela tiden när jag läste. En annan trodde jag var officer. Finns säkert någon som skulle kunna tro att jag är sjuksköterska också (eller inte). Allt handlar om i vilken situation man träffar/hur man uppfattar någon, inte sant.
Förr iaf så uppfattade jag det som att man uppe i Norrbotten t ex inte frågar vad man "gör" som tredje fråga som man gör här nere. Typ 1. Vad gör du här i kväll? 2. Var bor du? 3. Vad gör du? Eller är det till och med som andra fråga? Första!!?
Jag brukar ställa motfrågan "vad tror du"? Det kan vara riktigt underhållande :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar