Jag berättade tiden samt att jag hade träffat en kille på morgonen som berättade att han hade sprungit 65 mil bara i år (mot mina uppskattningsvis 13 mil sedan augusti). Den killen sprang in på två minuter snabbare än jag..
Lidingösnubben blev helt till sig och upprepade flera ggr "det ska jag berätta för mina gubbar i kväll" (han var på väg till Springsteen m kollegor/anställda tror jag). Han fortsatte; "ta en titt i spegeln i kväll och känn dig nöjd! Blogga om det också."
Då log jag lite för mig själv. Han vet ju inte att jag "bloggar." Bloggar förresten. Det är lite ensamt att blogga. Man når ut med sitt "liv"/tankar el vad man nu vill med sin blogg (fråga inte mig, jag vet inte) till fler personer men de personer som står närmre riskerar också att höra av sig mindre. Ja många vänner, nära som läser tycker kanske att det räcker med den check de får av bloggen. Det är lite trist och jag kan bara prata för mig själv när jag säger att det jag skriver här i bloggen är ju verkligen bara ett axplock av vad jag gör och tycker, är på för humör och vad som händer.
Det tenderar ju till att jag skriver här mer när jag är i ett lägre mood, det har blivit så efter Thomas bortgång. Jag har säkert skrämt bort en del med det. Men då är det ju så förstås.
Lidingösnubben vet inte att jag hade problem med knä/höft, hjärta/bröst samt mens. Att jag har förlorat min tvillingbror.
Han höll bara med mig om att man inte kan bryta när det är 3 km kvar, för det berättade jag. Att jag fick galoppera i nästan två kilometer för att jag inte kunde stödja på högerfoten. Han tyckte som sagt att jag hade fått en jättebra tid.
Tid? Jag har ingen åsikt. Men om jag känner efter så är jag förstås glad att jag inte sprang in på sämre tid än förra året - så fungerar nog människan överlag. Oavsett vilka omständigheter som talar för något annat.
Men om det är så att jag har gjort en bra insats, rent löparmässigt - då går tankarna osökt till att några under åren påstått att jag "mörkar" det vill säga, att jag sagt att jag känner mig i dålig form/inte tränat och sen har jag gjort ett helt ok lopp till exempel. Eller presterat starkt på träning. Sådana påståenden har jag tagit lite illa upp av. Jag är inte en sån människa som "mörkar" - däremot har jag börjat tänka att jag kanske har en ganska snäll kropp/bra gener i sammanhanget. Då menar jag att jag någonstans är en liten löpartalang trots att jag inte har en löparkropp, jag tränar inte konsekvent eller målmedvetet. Man brukar säga att talanger är lata människor för de vet att det funkar ändå - de som blir riktigt professionella och framgångsrika är oftast inte de som har största talangen. Det är de som tränar hårdast (ibland sammanfaller det förstås). Och när jag säger att jag inte tränat tillräckligt eller har mina kroppsdefekter så är det ingen lögn. Att sedan kroppen presterar och ställer upp för mig ibland (det kan jag ju inte räkna med) det är liksom utanför de faktum jag nämner.
Jag tror också ibland att andra är lika förvånade som jag. Jag ser inte ut att kunna prestera bra helt enkelt.
Löpning handlar ju inte heller bara om löpning. Man måste vara stark överlag och inte minst pannben. Den smärta jag sprang med i går t ex tror jag inte alla hade stått ut med.
Jag gjorde nog en jättebra insats (En inblick från loppet kommer i ett nytt inlägg).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar