Vad händer nu?

I går ville jag inte vakna. Inte kliva upp. Det var en dag man visste skulle komma men som man önskade slippa. Fanns inga som helst tankar om att det skulle vara skönt att få ta "avsked". Bara ångest. Men alla som relaterar begravning till personer som " levt färdigt " eller varit sjuka är samma människor som säger " nu blir det bättre ", tror jag i alla fall.

Själv tycker jag det är mer logiskt att vi känner mer ångest nu. Fram till begravningen är det så mycket praktiskt som skall fixas samt att det är många som hör av sig - nu väntar en oviss framtid.

Begravningen var jättefin - verkligen. Lilla fula Mjölkuddskyrkan där jag och Thomas är döpta och konfirmerade var fylld av blommor, hälsningar - och människor. Jag som inte ville titta på alla som strömmade in förstod ändå att det blev fullt då organisten fick spela upp mot sex sju stycken innan hon avslutade. Kyrkan rymmer väl dryga 200. Jag sjöng faktiskt. Helt otroligt att jag fixade det då hjärtat höll på att rymma innan. Jag mantrade för mig själv att om det är en gång jag ska klara det så är det nu. Annars hade Thomas känt sig generad å mina vägnar.
Jag sjöng Kärleksvisan av Sarah Dawn Finer med delvis ny text.

Sedan klockringning och stycket Air . Prästen hade ett fantastiskt fint anförande eller vad jag ska kalla hennes "tal" om Thomas.

Det tog väldigt lång tid att gå runt och läsa alla hälsningar som han fått, ärligt - helt otroligt vad en begravning drar in pengar till begravningsbyråer och blomsterhandlare. En sån där större blomsteruppsättning kostar 1700 spänn och det var otaliga sådana. Min kusin som jobbar på kyrkogård har aldrig sett så mkt blommor vid en begravning tidigare så det säger väl en del.
Men så är det ju när en människa som har levt tillräckligt länge för att ha knutit många band på så många ställen men också är mitt i livet och hade så mycket kvar. Det berör.

Vi förflyttades sedan till Gammelstad där vi valt gravplats. Mjölkudden har ingen och en sak visste vi med bestämdhet; att i Luleå ville han inte bli begraven. Fjällen kändes lite för långt att åka till som minnesplats.

Minnesstunden var i en jättefin äldre gård i kyrkbyn som var ljus och hade stämning. Inget kyrkligt. Det var 80 stycken som anmält sig och vi var inte hemma förrän halvsex så dagen gick kan man säga. Jag är rätt nöjd med minnesstunden men ett tag höll den på att urarta sig till en trivselkväll på en PRO kväll - då var jag tvungen att ingripa. Vi har en fin musikant i släkten som gärna underhåller och han kände sig nog manad från släktens sida att bidra men det var naturligtvis för känsligt för honom också egentligen vilket gjorde att det nästan blev opersonligt och distanserat från varför vi faktiskt var där.

I dag har det regnat mest hela dagen. Skönt för vi har inte gått många meter. Jag gråter så fort jag ser Thomas på ett foto eller läser telegrampärmen. Jag har inte kunnat läsa i minnesboken ännu.
Jag har ett stort hål rakt in i magen, ja strax nedanför mellangärdet. Där bränner det av ångest när jag tänker på allt jag vill att Thomas skulle få göra och uppleva. Allt jag vill göra med honom. Allt hans barn skulle få göra med honom. Att alla vi i hela familjen skulle åka på utlandssemester tillsammans med våra respektive familjer.

Jag sa också till syrran och det vet jag att jag sagt genom åren till andra också - det var så skönt att ha två syskon att välja mellan. Alltså ibland ville man prata med brorsan ibland syrran och klart vi pratade om varandra men det bottnade ju i omtanke och kärlek. Fan jävla helvete!!!!

Ironiskt nog är det första älgjaktsveckan till veckan och nu blöder hjärtat för främst mina föräldrar att genomlida den. Pappa som mist sin bästa älgjaktskompis och mamma som gärna hade fått ta hand om sin son lite- som alltid uppe i Tjärnberg. Där blev vi alla barn igen.

Och vad ska jag göra? Åka hem och tro att jag kan återgå till en vardag eller åka upp till fjällen jag med? Skolan klarar sig väl utan barnen en vecka till?Det handlar ju om en ångestresa mer än något annat vart jag än åker faktiskt. Frågan är var jag gör mest nytta och vad jag mår minst dåligt av.

Älskade bror!

Så är man själv en av de där "drabbade" eller "anhöriga" som jag ofta tänkt på när jag läst om tragedier olyckor eller liknande. Det slog mig härom dagen.

Såna som man tänker på ibland och undrar hur de har det, man känner empati och undrar om man kan sätta sig in i en sådan situation.

Och hur man hanterar det ifall det är någon i umgänget.

Jag har alltid varit känslig, på gott och ont och vid världsliga tragedier som Estonia, tsunamin, WTC och Utöja så har jag gråtit och våndats över både anhöriga men också de som omkom. Vad tänkte de, led de osv.

Min bror ville inte dö och har aldrig pratat om döden heller för den delen. Han var så full av liv, livsglad och så livssjälvklar att det här bara mer och mer framstår ironiskt och som en väldigt dålig fars.

Vad ska jag göra? Börja ett helt nytt liv? Vem vill finnas vid min sida nu? Sorg belastar, jag vet det. Orkar jag? Kan jag vara en bra mamma egentligen?

I morgon är det begravning, jag vill inte gå. Ändå har jag träffat organisten och tränat på en sång. Vilken dum ide va. Ingen varken vill eller kräver att jag ska sjunga men jag känner så starkt att om det är det enda jag kan göra för honom nu så vill jag det.
Men just nu vill jag bara inte tro det är sant allt som händer runt mig.

Här nedan ett mycket talande foto över både min bror och vår syskongemenskap.

If I could turn back time.

Att muntras upp är inte rätt väg

Jag försöker se mig själv utifrån då och då, vad andra tänker. Vilket stadie är jag i? Är det förnekelsen, skuldbeläggandets, har jag accepterat, börjat minnas de goda stunderna osv. Allt äcklar mig. Att andra tänker en massa. Att man alltid ska bedömas, värderas och iakttas. Att folk tror att om man ler till eller blir sedd på stan så är man "på gång"? Att man mår bra av att folk frågar om en massa annat, ännu värre inte ens beklagar utan säger nåt "skojfriskt"?? Up yours. Och de som försöker med paralleller eller ett " ja jag minns när min pappa el mamma dog.." javisst jag ska inte förminska någon sorg men jag tror i alla fall att man lättare kan acceptera att en förälder går bort för så är tidens gång. Bör vara. Och paralleller eller andras olyckor tröstar eller intresserar inte mig just nu.

Jag vill räcka till för alla, för alla vi behöver. Men det är svårt för mina starka stunder kanske inte matchar någon annans svaga och vice versa. Jag känner att jag blir rätt passiv och tappar lusten för det mesta medan mina föräldrar vill vara busy hela tiden. Det händer att vi ryker ihop då och då också för man blir även arg av detta och det går ut över de kära förstås.

I morse sa min kropp ifrån. Jag var täppt i näsan, rösten svag och kroppen totalt fysiskt slut. Ena benet vek sig till och med några gånger. Jag tvekade dock inte att åka iväg till den ö som Thomas och pappa varit så inblandad i. Vi tänkte hämta dekoration till kistan. Visst hade vi helst sett att det hade varit mycket från Tjärnberg/fjällen men vi orkar inte åka dit nu någon av oss. Är det nåt ställe som andas Thomas i precis alla vrår så är det Tjärnberg.

Det har varit ett magiskt väder majoriteten av dagar sedan olyckan. Det är både kusligt ironiskt och fascinerande. Vi åkte båt till ön och solen värmde skönt. På ön var det så uppenbart fridfullt. Det var bara vår spillra till familj kvar samt mina barn och hunden som var där.
En av de första saker jag kollade var förstås ifall Thomas namn fanns uppsatt i korvförsäljningsstugan. Varför utsätter man sig för sånt när jag visste att det skulle stå det.

Det var en fin gemenskap att plocka från skogens fauna efter att ha njutit av
..att få vara ifred tror jag. Vi alla fick liksom både vara ifred och tillsammans när vi insöp naturens stämning, vädret samt att vi alla hade våra egna tankar kring minnen och saknad. Minnen är jag dock inte överens med. Saknaden är så stor att frågorna varför och är det verkligen sant överskuggar.

Gick på tacksägelsegudstjänst ikväll. Kunde inte ta till mig några gudfruktiga ord utan väntade bara på att Thomas namn skulle läsas upp. När det kom tillsammans med hans ringa ålder i sammanhanget blödde det i själen igen. Torsdag kommer bli en mycket mycket tung dag. Thomas, varför varför ?