Jag försöker se mig själv utifrån då och då, vad andra tänker. Vilket stadie är jag i? Är det förnekelsen, skuldbeläggandets, har jag accepterat, börjat minnas de goda stunderna osv. Allt äcklar mig. Att andra tänker en massa. Att man alltid ska bedömas, värderas och iakttas. Att folk tror att om man ler till eller blir sedd på stan så är man "på gång"? Att man mår bra av att folk frågar om en massa annat, ännu värre inte ens beklagar utan säger nåt "skojfriskt"?? Up yours. Och de som försöker med paralleller eller ett " ja jag minns när min pappa el mamma dog.." javisst jag ska inte förminska någon sorg men jag tror i alla fall att man lättare kan acceptera att en förälder går bort för så är tidens gång. Bör vara. Och paralleller eller andras olyckor tröstar eller intresserar inte mig just nu.
Jag vill räcka till för alla, för alla vi behöver. Men det är svårt för mina starka stunder kanske inte matchar någon annans svaga och vice versa. Jag känner att jag blir rätt passiv och tappar lusten för det mesta medan mina föräldrar vill vara busy hela tiden. Det händer att vi ryker ihop då och då också för man blir även arg av detta och det går ut över de kära förstås.
I morse sa min kropp ifrån. Jag var täppt i näsan, rösten svag och kroppen totalt fysiskt slut. Ena benet vek sig till och med några gånger. Jag tvekade dock inte att åka iväg till den ö som Thomas och pappa varit så inblandad i. Vi tänkte hämta dekoration till kistan. Visst hade vi helst sett att det hade varit mycket från Tjärnberg/fjällen men vi orkar inte åka dit nu någon av oss. Är det nåt ställe som andas Thomas i precis alla vrår så är det Tjärnberg.
Det har varit ett magiskt väder majoriteten av dagar sedan olyckan. Det är både kusligt ironiskt och fascinerande. Vi åkte båt till ön och solen värmde skönt. På ön var det så uppenbart fridfullt. Det var bara vår spillra till familj kvar samt mina barn och hunden som var där.
En av de första saker jag kollade var förstås ifall Thomas namn fanns uppsatt i korvförsäljningsstugan. Varför utsätter man sig för sånt när jag visste att det skulle stå det.
Det var en fin gemenskap att plocka från skogens fauna efter att ha njutit av
..att få vara ifred tror jag. Vi alla fick liksom både vara ifred och tillsammans när vi insöp naturens stämning, vädret samt att vi alla hade våra egna tankar kring minnen och saknad. Minnen är jag dock inte överens med. Saknaden är så stor att frågorna varför och är det verkligen sant överskuggar.
Gick på tacksägelsegudstjänst ikväll. Kunde inte ta till mig några gudfruktiga ord utan väntade bara på att Thomas namn skulle läsas upp. När det kom tillsammans med hans ringa ålder i sammanhanget blödde det i själen igen. Torsdag kommer bli en mycket mycket tung dag. Thomas, varför varför ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar