Vad händer nu?

I går ville jag inte vakna. Inte kliva upp. Det var en dag man visste skulle komma men som man önskade slippa. Fanns inga som helst tankar om att det skulle vara skönt att få ta "avsked". Bara ångest. Men alla som relaterar begravning till personer som " levt färdigt " eller varit sjuka är samma människor som säger " nu blir det bättre ", tror jag i alla fall.

Själv tycker jag det är mer logiskt att vi känner mer ångest nu. Fram till begravningen är det så mycket praktiskt som skall fixas samt att det är många som hör av sig - nu väntar en oviss framtid.

Begravningen var jättefin - verkligen. Lilla fula Mjölkuddskyrkan där jag och Thomas är döpta och konfirmerade var fylld av blommor, hälsningar - och människor. Jag som inte ville titta på alla som strömmade in förstod ändå att det blev fullt då organisten fick spela upp mot sex sju stycken innan hon avslutade. Kyrkan rymmer väl dryga 200. Jag sjöng faktiskt. Helt otroligt att jag fixade det då hjärtat höll på att rymma innan. Jag mantrade för mig själv att om det är en gång jag ska klara det så är det nu. Annars hade Thomas känt sig generad å mina vägnar.
Jag sjöng Kärleksvisan av Sarah Dawn Finer med delvis ny text.

Sedan klockringning och stycket Air . Prästen hade ett fantastiskt fint anförande eller vad jag ska kalla hennes "tal" om Thomas.

Det tog väldigt lång tid att gå runt och läsa alla hälsningar som han fått, ärligt - helt otroligt vad en begravning drar in pengar till begravningsbyråer och blomsterhandlare. En sån där större blomsteruppsättning kostar 1700 spänn och det var otaliga sådana. Min kusin som jobbar på kyrkogård har aldrig sett så mkt blommor vid en begravning tidigare så det säger väl en del.
Men så är det ju när en människa som har levt tillräckligt länge för att ha knutit många band på så många ställen men också är mitt i livet och hade så mycket kvar. Det berör.

Vi förflyttades sedan till Gammelstad där vi valt gravplats. Mjölkudden har ingen och en sak visste vi med bestämdhet; att i Luleå ville han inte bli begraven. Fjällen kändes lite för långt att åka till som minnesplats.

Minnesstunden var i en jättefin äldre gård i kyrkbyn som var ljus och hade stämning. Inget kyrkligt. Det var 80 stycken som anmält sig och vi var inte hemma förrän halvsex så dagen gick kan man säga. Jag är rätt nöjd med minnesstunden men ett tag höll den på att urarta sig till en trivselkväll på en PRO kväll - då var jag tvungen att ingripa. Vi har en fin musikant i släkten som gärna underhåller och han kände sig nog manad från släktens sida att bidra men det var naturligtvis för känsligt för honom också egentligen vilket gjorde att det nästan blev opersonligt och distanserat från varför vi faktiskt var där.

I dag har det regnat mest hela dagen. Skönt för vi har inte gått många meter. Jag gråter så fort jag ser Thomas på ett foto eller läser telegrampärmen. Jag har inte kunnat läsa i minnesboken ännu.
Jag har ett stort hål rakt in i magen, ja strax nedanför mellangärdet. Där bränner det av ångest när jag tänker på allt jag vill att Thomas skulle få göra och uppleva. Allt jag vill göra med honom. Allt hans barn skulle få göra med honom. Att alla vi i hela familjen skulle åka på utlandssemester tillsammans med våra respektive familjer.

Jag sa också till syrran och det vet jag att jag sagt genom åren till andra också - det var så skönt att ha två syskon att välja mellan. Alltså ibland ville man prata med brorsan ibland syrran och klart vi pratade om varandra men det bottnade ju i omtanke och kärlek. Fan jävla helvete!!!!

Ironiskt nog är det första älgjaktsveckan till veckan och nu blöder hjärtat för främst mina föräldrar att genomlida den. Pappa som mist sin bästa älgjaktskompis och mamma som gärna hade fått ta hand om sin son lite- som alltid uppe i Tjärnberg. Där blev vi alla barn igen.

Och vad ska jag göra? Åka hem och tro att jag kan återgå till en vardag eller åka upp till fjällen jag med? Skolan klarar sig väl utan barnen en vecka till?Det handlar ju om en ångestresa mer än något annat vart jag än åker faktiskt. Frågan är var jag gör mest nytta och vad jag mår minst dåligt av.