På väg hem.

På väg hem. För att barnen ville det. Och behöver det. För att jag misstänker att jag sänker alla andra med min sorg. De andra lyckas ändå fokusera på annat för allas skull, för sin egen - men jag är så mörk.
Det skrämmer mig.

Nu är jag sjukskriven en vecka till. Klarar jag att gå till jobbet sen? Jag har svårt att tänka mig det tyvärr. Jag har inte ens hört av chefen. Hör inte det till? Och om man inte känner något stöd är det svårt att gå dit. Så känner jag nu i alla fall. Jag måste hitta ett
nytt jobb! Starta om. Kanske flytta?

Komma hem. När jag sist var hemma hade det inte hänt. Jag hade städat riktigt ordentligt ifall det skulle hända
mig något. Ja ni hör ironin. Hade till och med skrivit till naprapaten att om han inte skulle höra av mig så skulle nåt allvarligt ha hänt. Vem skriver så till någon? Det fyller mig med ångest.

Jag har inte rört mig på tre veckor. Tog min första hundpromenad i förrgår på 1,5 km kanske. I går försökte syrran få ut mig på joggingtur. Snällt men kroppen gjorde ont överallt men en typ PW blev det ändå. Kroppen förmådde inte lyfta fötterna, kände mig så tung.
Visst har jag ätit så onyttigt att jag skulle platsa i Du är vad du äter men konstigt nog tycks inte kroppen ha lagt på sig dess mer.
Jag har inte ätit för att jag är sugen utan som destruktiv tröst och straff tror jag. Och för att vi haft så mycket besök.

På väg hem. Skrämmande.