Jag törs inte räkna efter hur lite timmar jag egentligen sover men hur jag mår på morgnarna är svar nog. Jag är helt dimmig i huvudet och kroppen känns som om den har varit bunden i fem dygn.
Mitt huvud säger "kom igen Camilla, i dag fixar du att komma ut och röra på dig, vill du inte träna något, vad bra om kroppen får vara fysisk igen" men kroppen svarar med ryggont, svaghet, ont i höften och en allmän tafatthet. Sorgen har fått fäste.
Dottern säger att hon skäms för att det är stökigt, jag har ännu inte fått undan resväskor och gammal tvätt. Jag förstår henne så väl och jag kan inte förstå att jag inte tar tag i det. Men det går inte.
I dag måste jag dock då vi får spännande pizza delivery av en fin människa som också stod Thomas nära. Jag hoppas vi inte fastnar i ältande för i dag orkar jag inte. Jag är som en burk där någon skruvat åt locket för hårt. Jag vill nog inte heller att han kommer men barnen ser fram emot det så det är bara att kämpa.
Det är en mycket vemodig känsla i hela mig i dag. Jag blir tung i tanken över mina föräldrar, min syster, Thomas sambo, barn och även den person som var med Thomas då det hände. Jag är också mycket ledsen över Thomas i sig och även jag själv som vanligt.
En mycket vemodig känsla.
Jag får bara i mig högst 5 dl vatten per dag. Min hud är torr, mitt hår är sprött, ögonen tunga och kroppen emot mig. Hur ska jag komma ur detta? Jag lovar jag säger till mig själv att skärpa mig och 40 saker till men det g å r inte. Ett mycket stort motstånd till att dricka vatten.
Jag har fått fem förfrågningar att komma iväg och springa bara den här veckan. Det är fantastiskt! Jag har dock ställt in en hittills och kommer nog tyvärr behöva ställa in de fyra resterande. Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar