Ska man vänta på att kroppen vill röra sig igen eller ska man tvinga sig ut?
Ska man vänta på att vilja höra av sig till någon alternativt be om "hjälp" eller ska man hoppas att någon kliver över själv?
Ska man vänta på att vilja gå till jobbet eller tvinga iväg sig så fort som möjligt?
Jag är bara rädd för att någon vilja till något som inte finns nu..kommer ta vääldigt lång tid att frambringa på egen hand.
Tyckte det var jobbigt nog att följa barnen till skolan i morse och vara medveten om att alla där visste. Och jag fick ju kramar och axelklappar och genast översvämning på ögonfronten.
Uppe på fjället under BAMM berättade jag för alla vi mötte att min bror hade förolyckats, folk måste tyckt jag var knäpp. Nu har jag testat att mejla med några, till och med bestämt en lunch med en gammal bekant (som för övrigt måste ha missat det på fejjan) utan att nämna något. Är det en seger? Fast samtidigt skriver jag en del mejl till helt okända och berättar det för att jag känner att jag måste. Ibland vill man säga det till en kassörska, eller en för glad person eller någon annan ledsen. Ja inget är logiskt.
När jag pratar med mamma tidigare så kan jag dock inte hålla mig, jag hör sorgen och allt som poppar upp där de är, uppe i älskade Tjärnberg där Thomas är så närvarande överallt. Jag lider med dem samtidigt som jag också lider med mig själv att jag inte får vara där och dela sorgen med dem. Första älgjaktsveckan, det var inte så här det skulle vara. Nu skulle pappa och Thomas ha varit igång efter de planer de hade satt upp i helgen eller så sent som sent i går kväll efter att ha kollat in väder och förutsättningar.
Camilla blir aldrig den Camilla hon var. Jag var väl rätt känd för att vara glad..
- man kan undra vad jag är/blir och vad jag tränar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar