Jag hade flera punkter att snacka med läkaren om i dag. Det var mina smärtor över bröstbenet på vänster sida som kommit tillbaka (hade det för ett år sen också), synrubbningarna, min inflammerade arm och att jag varit så trött.
Och om man googlar lite så kan man få mina symtom till tyst hjärtinfarkt, just sayin.
Hon blev yr och sa att det var alldeles för mkt. Ja det förstår jag och jag kan komma fler gånger men hon har ju inga tider. Och hon har själv sagt att hon föredrar att jag går till henne. Armen sa hon bestämt ifrån att prata om. Det skiter jag i, vill bara att hon printar ned det så det finns där.
Jag hade blåsljud på hjärtat och hon sa inte en bråkdel av vad jag kan hitta om jag googlar (just sayin) och visst låter det troligt att det beror på att jag har eller haft nån skit i kroppen (hade inte tänkt säga att jag sprang Tough Viking och elhindret men med tanke på hur besöket urartade sig så kände jag mig tvungen att ge all information).
Jag har också fått tillbaka Tietzes syndrom och nu läser jag om att den kan vara stressrelaterad (alla läkare säger bara att ingen vet varför man får det).
Det blir remiss för mina synrubbningar, försökte verkligen säga att kanske ska jag ha läsglasögon men det var visst inte såna symtom.
Det är som det är. Känner mig inte sugen på att träna eller nåt, känns bara som om jag ska försöka ha hjärtat i ett varmt bad hela tiden så att det och jag får slappna av en stund.
Imorrn blir det att ta en massa blodprover samt sänka. Häpp.
onsdag, maj 14
Blodgivare och författarkväll.
Jag lämnade blod i måndags. Kroppen ville inte släppa till, blodkärlen hade dragit ihop sig. Och jag kände ju hur det var lite spänt i underarmen, det är ju min stiffa inflammerade arm så jag kanske borde tagit den andra armen. Sköterskan var väldigt om sig och kring sig och jag blev orolig om det var något fel på mig! Fick ta blodtryck också och första mätningen visade ett alldeles för högt undertryck, när vi gjorde om det så hade det dock sänkt sig något.
Jag ville så gärna lämna blod när jag visste att det var brist på min blodgrupp, för ovanlighetens skull. Jag ville därför inte säga att jag inte känt mig 100 % sista tiden. Jag hade iaf inte ätit några värktabletter på 2 dgr vilket är deras gräns. Men visst det kanske inte var optimalt varken för mig eller för blodgivningen.
Hon tvingade mig att bli kvar och fika efteråt trots att jag faktiskt såg till att äta innan. Shit, det gjorde mig orolig - och dålig cirkulation är också något jag haft sista tiden. Why!
Glömde dock bort att gå med cykeln som jag hade tänkt och jag kände mig helt ok, bra tryck i benen också men jag vet att svagheten brukar komma dagen efter.
Och så gjorde det, i går var jag varken tuff eller pigg (återigen) men det är värt det!
Om man inte har lågt blodtryck, dåligt blodvärde eller av andra anledningar inte bör lämna blod, så uppmuntrar jag till det!
Tror det är bra att byta blod på sikt och det känns bra att kunna hjälpa till.
Den här veckan överhuvudtaget är jag uppbokad på massa saker. Trist då att min nattsömn havererar igen. Tankarna snurrar om medium, brev jag bör eller inte skriva, saker jag borde göra, hur ska jag ta tag i det och det osv. Det är så utsugande, uttorkande el vad säger man. Dränerande.
Var på författarkväll i går. Försöker placera mig i sammanhang för att hitta mig själv, vem jag är nu. Visst är det konstigt att vad jag än tittar på teve, var jag än befinner mig så kommer sammanhanget kring sorg, utmattningssyndrom och de där djupa tankarna. Hos andra alltså. Det slog mig att kanske det är så att det föds många författare ur depressioner, sorg, utmattning - ja det är kanske inte så konstigt när man tänker efter. Det var så många av de som pratade igår som satte ord på mina tankar och känslor så återigen! så blev det ett känslospäckat event.
Och återigen så slår det mig hur mkt jag dras till personer som har insikt, djuphet och genuint intresserade av andra och sin egen utveckling, person och reflektion. Vilken människa Dogge Doggelito är btw, helt fantastisk!
Sen finns det såna som går gräddfil hela livet igenom och kan äta tryffel när det behagar och aldrig skulle komma på tanken att reflektera över sig själv och sina medmänniskor - ja det är en annan sida av kartan kan man säga.
Sen ska man iof alltid ha med sig att man har ingen aning om vad som eg pågår bakom kulisserna, hos nån, vilket bagage de bär med sig - vi hanterar saker olika.
Jag ville så gärna lämna blod när jag visste att det var brist på min blodgrupp, för ovanlighetens skull. Jag ville därför inte säga att jag inte känt mig 100 % sista tiden. Jag hade iaf inte ätit några värktabletter på 2 dgr vilket är deras gräns. Men visst det kanske inte var optimalt varken för mig eller för blodgivningen.
Hon tvingade mig att bli kvar och fika efteråt trots att jag faktiskt såg till att äta innan. Shit, det gjorde mig orolig - och dålig cirkulation är också något jag haft sista tiden. Why!
Glömde dock bort att gå med cykeln som jag hade tänkt och jag kände mig helt ok, bra tryck i benen också men jag vet att svagheten brukar komma dagen efter.
Och så gjorde det, i går var jag varken tuff eller pigg (återigen) men det är värt det!
Om man inte har lågt blodtryck, dåligt blodvärde eller av andra anledningar inte bör lämna blod, så uppmuntrar jag till det!
Tror det är bra att byta blod på sikt och det känns bra att kunna hjälpa till.
Den här veckan överhuvudtaget är jag uppbokad på massa saker. Trist då att min nattsömn havererar igen. Tankarna snurrar om medium, brev jag bör eller inte skriva, saker jag borde göra, hur ska jag ta tag i det och det osv. Det är så utsugande, uttorkande el vad säger man. Dränerande.
Var på författarkväll i går. Försöker placera mig i sammanhang för att hitta mig själv, vem jag är nu. Visst är det konstigt att vad jag än tittar på teve, var jag än befinner mig så kommer sammanhanget kring sorg, utmattningssyndrom och de där djupa tankarna. Hos andra alltså. Det slog mig att kanske det är så att det föds många författare ur depressioner, sorg, utmattning - ja det är kanske inte så konstigt när man tänker efter. Det var så många av de som pratade igår som satte ord på mina tankar och känslor så återigen! så blev det ett känslospäckat event.
Och återigen så slår det mig hur mkt jag dras till personer som har insikt, djuphet och genuint intresserade av andra och sin egen utveckling, person och reflektion. Vilken människa Dogge Doggelito är btw, helt fantastisk!
Sen finns det såna som går gräddfil hela livet igenom och kan äta tryffel när det behagar och aldrig skulle komma på tanken att reflektera över sig själv och sina medmänniskor - ja det är en annan sida av kartan kan man säga.
Sen ska man iof alltid ha med sig att man har ingen aning om vad som eg pågår bakom kulisserna, hos nån, vilket bagage de bär med sig - vi hanterar saker olika.
måndag, maj 12
Tough Viking 2014 Racerapport
Så var dagen D som i dags. Visst vänjer man sig aldrig? Hips vips så kommer den dag du sett fram emot, tvekat inför, tänkt att träna inför. Fast mest är det ju att du inte vet vad som väntar. Jag vaknade med ont i huvudet precis som kvällen innan. Men ett par dagar innan hade jag frossa, växelvis med varm - jag var tjock mellan huvudet så att säga.
Det var borta och det var heller inte riktigt det där spännbandet runt huvudet heller så, bara att köra. Men nu, några dagar efter racet så har jag "oroligheter" kring hjärtat - känns inte bra och jag ska till läkaren i dag. Tänk om jag, hemska tanke - skulle ha fått hjärtmuskelinflammation och det på grund av att "jag ska vara så tuff" att köra fast jag hade förkylningssymtom.
Men ok. Lördagen. Åt gröt, hade inte så värst aptit så det var pretty much det jag fick i mig. Mötte upp mina lagkamrater, det hade ösregnat i två timmar men nu var det bara duggregn som återstod. Kallt i luften och jag hade med mig ullunderställ, vintermössa och handskar till ombyte. Min förberedelse låg i att ha tittat på bilderna från Slottskogen men i övrigt hade man ju ingen aning om vad som väntade, hur det skulle kännas osv. Jag hade fortfarande kvar alla blåmärken från helgen innan då jag var på Bosön och försökte mig på Väggen där ett otal gånger. Men härligt att möta upp ett gäng istället för att vara ensam måste jag säga.
Då vårt lag inte direkt tränat så himla mkt tillsammans så visste vi nog inte heller vilken nivå vi var på, så vår inställning blev att vi startar tillsammans och så kanske det blir så att man kör ihop ifall det passar typ.
Jag som sällan värmer upp, tycker oftast det tar för mkt energi från kroppen - var riktigt noga i dag, våndan över att min hälsena skulle bli värre var stor och jag ville verkligen att den skulle vara uppvärmd.
Så var vi iväg och första hindret var att passera amerikanska fotbollsspelare. Jag kom undan tre stycken men den fjärde bonkade ned mig i marken. Man tappar fattningen för en stund det gör man och det är lite overkligt men upp igen och springa mot iscontainern. Där blev det kö och jag hamnade bakom en tjej som blev handlingsförlamad väl nere i containern. Vi var ju tvungna att doppa huvudet under en skiva så vi verkligen skulle vara helt under vatten/is och hon stod bara paralyserad framför skivan (med isvatten upp till nyckelbenen, kul). Nåväl man kom ju ur det där. Sen var det en ganska lång springsträcka tills vi kom fram till tre containrar att hoppa in och ut i, de var tätt stående ihop. Vi pratar inte om några små gröna containrar här utan höga gula jobbcontaintrar. Giganter.
Monkey bar. Fanns tre att välja på och naturligtvis kö på den i mitten med en skummatta under. Jag hade klättrat upp, intet ont anande till den avsats som var den högsta fallmetern på så att säga. Nä det var inte värt min hälsena, el stukad fot - för de hade varnat för monkey bar att den skulle vara väldigt hal så jag chansade inte på att klara hela - tog mitt straff 30 armhävningar.
Ja, sen var det massa springa som jag kom ihåg, många containrar att hoppa in och ut i och jag var tvungen att få hjälp upp för det gick ju inte att springa och få sats utan först klättrade man upp på en byggsäck och sen var det ändå för högt upp för att nå. Som tur är så är det en förutsättning för att delta, man hjälper varandra. Jag hjälpte också andra.
Mycket upp och ned, Hagaparken är duktigt kuperad på sina ställen och det hade de utnyttjat. Jag hade gjort ett suveränt val av skor som gjorde att jag inte hade några problem att greppa i leran, eller ja i värsta gyttjan spelar det nog ingen roll vilka skor du har men det var som sagt mkt blött och jag tuffade på bra.
Ett tag var jag ensam i täten (inte av totala täten men det blev ju grupperingar) och blev orolig om jag sprang rätt. Jag var tvungen att hålla modest tempo så att jag inte förlorade Peter ur sikte som sprang någon 100 m bakom mig. Sprang också fel men tack och lov vaknade en funktionär till och ropade tillbaka mig. Om jag inte väntat in Peter (fast där kom han ju ikapp) hade jag inte haft hjälp vid de kommande planken, simple as that.
Sen kom alla vattenhinder. Krypa i rör, ned i vattnet - vada, upp på land, springa genom och längs lerigt djupt dike, under en viadukt, krypa nedåt i backe under militärnät, hamna i vattnet simma över och krypa uppför under nät igen och senare också simma 40-50 m? jäsiken vad det kylde till i muttan faktiskt - något annat la jag inte märke till - tur att jag inte hade sprungit på som en idiot iof eftersom kroppen antagligen får en liten chock av att hamna i det kalla vattnet. Så det kändes inte som nåt problem, bara att gört liksom.
Det var också ett vattenhinder precis innan målgång och där hade de placerat ut dunkar som man var tvungen att doppa huvudet under. Till sist elhindret och här var ju min akilleshäl. De hade ju sagt att om man hade hjärtbesvär så skulle man absolut inte ta det hindret. Jag vet inte om jag har hjärtbesvär som detta inkluderas under så jag borde väl eg ha tagit 30 armhävningar där men jag såg min chans att krypa under trådarna (sen vill man bara i mål tyvärr så man tänker inte så mkt). Jävlar vad de sprutade vatten på mig, tyckte väl jag var fegast i världen. Fick dock en stöt i huvudet, kändes som om någon sköt mig (10 000 volt tack för det)! Sedan dess har jag lite ont på det stället vet inte om det är inbillning eller inte och att de konstiga hjärtkänningar jag känner nu beror på att jag sprang trots ev en liten infektion i kroppen eller på grund av elstöten?
Ja sen var man i mål. Och när jag kommer i mål och "är som vanligt", alltså inte känner mig helt slut, pulsen är hög osv då blir jag lite nollställd. Inte sur, absolut inte men liksom nollställd. Annars jättetrevligt (!) att prata med laget, fotas lite osv men nollställd. Vågade inte kolla resultaten på flera flera timmar efter annonsering. Kom på 17 plats av 575 tjejer - det är ju inte så dåligt eg trots allt. Och jag skulle ju ta det lugnt med tanke på allt. Allt. Jag är heller inte 25 längre även om jag glömmer bort det mellan varven.
Det var det. :)
Det var borta och det var heller inte riktigt det där spännbandet runt huvudet heller så, bara att köra. Men nu, några dagar efter racet så har jag "oroligheter" kring hjärtat - känns inte bra och jag ska till läkaren i dag. Tänk om jag, hemska tanke - skulle ha fått hjärtmuskelinflammation och det på grund av att "jag ska vara så tuff" att köra fast jag hade förkylningssymtom.
Men ok. Lördagen. Åt gröt, hade inte så värst aptit så det var pretty much det jag fick i mig. Mötte upp mina lagkamrater, det hade ösregnat i två timmar men nu var det bara duggregn som återstod. Kallt i luften och jag hade med mig ullunderställ, vintermössa och handskar till ombyte. Min förberedelse låg i att ha tittat på bilderna från Slottskogen men i övrigt hade man ju ingen aning om vad som väntade, hur det skulle kännas osv. Jag hade fortfarande kvar alla blåmärken från helgen innan då jag var på Bosön och försökte mig på Väggen där ett otal gånger. Men härligt att möta upp ett gäng istället för att vara ensam måste jag säga.
Då vårt lag inte direkt tränat så himla mkt tillsammans så visste vi nog inte heller vilken nivå vi var på, så vår inställning blev att vi startar tillsammans och så kanske det blir så att man kör ihop ifall det passar typ.
Jag som sällan värmer upp, tycker oftast det tar för mkt energi från kroppen - var riktigt noga i dag, våndan över att min hälsena skulle bli värre var stor och jag ville verkligen att den skulle vara uppvärmd.
Så var vi iväg och första hindret var att passera amerikanska fotbollsspelare. Jag kom undan tre stycken men den fjärde bonkade ned mig i marken. Man tappar fattningen för en stund det gör man och det är lite overkligt men upp igen och springa mot iscontainern. Där blev det kö och jag hamnade bakom en tjej som blev handlingsförlamad väl nere i containern. Vi var ju tvungna att doppa huvudet under en skiva så vi verkligen skulle vara helt under vatten/is och hon stod bara paralyserad framför skivan (med isvatten upp till nyckelbenen, kul). Nåväl man kom ju ur det där. Sen var det en ganska lång springsträcka tills vi kom fram till tre containrar att hoppa in och ut i, de var tätt stående ihop. Vi pratar inte om några små gröna containrar här utan höga gula jobbcontaintrar. Giganter.
Monkey bar. Fanns tre att välja på och naturligtvis kö på den i mitten med en skummatta under. Jag hade klättrat upp, intet ont anande till den avsats som var den högsta fallmetern på så att säga. Nä det var inte värt min hälsena, el stukad fot - för de hade varnat för monkey bar att den skulle vara väldigt hal så jag chansade inte på att klara hela - tog mitt straff 30 armhävningar.
Ja, sen var det massa springa som jag kom ihåg, många containrar att hoppa in och ut i och jag var tvungen att få hjälp upp för det gick ju inte att springa och få sats utan först klättrade man upp på en byggsäck och sen var det ändå för högt upp för att nå. Som tur är så är det en förutsättning för att delta, man hjälper varandra. Jag hjälpte också andra.
Mycket upp och ned, Hagaparken är duktigt kuperad på sina ställen och det hade de utnyttjat. Jag hade gjort ett suveränt val av skor som gjorde att jag inte hade några problem att greppa i leran, eller ja i värsta gyttjan spelar det nog ingen roll vilka skor du har men det var som sagt mkt blött och jag tuffade på bra.
Ett tag var jag ensam i täten (inte av totala täten men det blev ju grupperingar) och blev orolig om jag sprang rätt. Jag var tvungen att hålla modest tempo så att jag inte förlorade Peter ur sikte som sprang någon 100 m bakom mig. Sprang också fel men tack och lov vaknade en funktionär till och ropade tillbaka mig. Om jag inte väntat in Peter (fast där kom han ju ikapp) hade jag inte haft hjälp vid de kommande planken, simple as that.
Sen kom alla vattenhinder. Krypa i rör, ned i vattnet - vada, upp på land, springa genom och längs lerigt djupt dike, under en viadukt, krypa nedåt i backe under militärnät, hamna i vattnet simma över och krypa uppför under nät igen och senare också simma 40-50 m? jäsiken vad det kylde till i muttan faktiskt - något annat la jag inte märke till - tur att jag inte hade sprungit på som en idiot iof eftersom kroppen antagligen får en liten chock av att hamna i det kalla vattnet. Så det kändes inte som nåt problem, bara att gört liksom.
Det var också ett vattenhinder precis innan målgång och där hade de placerat ut dunkar som man var tvungen att doppa huvudet under. Till sist elhindret och här var ju min akilleshäl. De hade ju sagt att om man hade hjärtbesvär så skulle man absolut inte ta det hindret. Jag vet inte om jag har hjärtbesvär som detta inkluderas under så jag borde väl eg ha tagit 30 armhävningar där men jag såg min chans att krypa under trådarna (sen vill man bara i mål tyvärr så man tänker inte så mkt). Jävlar vad de sprutade vatten på mig, tyckte väl jag var fegast i världen. Fick dock en stöt i huvudet, kändes som om någon sköt mig (10 000 volt tack för det)! Sedan dess har jag lite ont på det stället vet inte om det är inbillning eller inte och att de konstiga hjärtkänningar jag känner nu beror på att jag sprang trots ev en liten infektion i kroppen eller på grund av elstöten?
Ja sen var man i mål. Och när jag kommer i mål och "är som vanligt", alltså inte känner mig helt slut, pulsen är hög osv då blir jag lite nollställd. Inte sur, absolut inte men liksom nollställd. Annars jättetrevligt (!) att prata med laget, fotas lite osv men nollställd. Vågade inte kolla resultaten på flera flera timmar efter annonsering. Kom på 17 plats av 575 tjejer - det är ju inte så dåligt eg trots allt. Och jag skulle ju ta det lugnt med tanke på allt. Allt. Jag är heller inte 25 längre även om jag glömmer bort det mellan varven.
Det var det. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)