Bootcamp i dubbel bemärkelse!

Jag har sagt det förr, efter det som hände i höstas och min totala passivitet, nollmotivation och depression som jag drabbades av - började jag kasta ut en massa trådar (eller egentligen ser jag en bild framför mig där jag står och kastar ut en massa blanka cd-skivor likt frisbees, åt alla håll?)
Man skulle egentligen kunna säga också att jag står och fiskar och väntar på napp men den bilden kommer liksom inte upp.

Vad jag menar är att mina försök till självhjälp går ut till att boka upp mig på saker, söka mig till sammanhang som inte påminner om min bror fast det gör ju det ändå - allt för att kanske få mig lite tröst, nya inputs och hjälpa mig själv till nya inriktningar. Viktigt har dock varit att försöka svara upp mot alla fina vänner som inte vill annat än att jag ska komma "tillbaka." Allt från dessa "saker" till att sköta hem, barn, klara bostadskostnader och övrig ekonomi samt allt annat som man måste fixa (samhället har no pardon - hur vidrig och tragisk din situation än är) - tar dock en massa energi. Att ta på sig kläder, gå och duscha, att ta tag i räkningar, ringa ett samtal el annan "måste" är inte självklart i såna här situationer. Ni som varit eller är utbrända har nog till viss del samma symtom har jag förstått.

Därför förvånar det mig hur duktig jag blivit på att peppa andra sista tiden, kommer på mig själv att messa runt och fråga hur folk mår, om det går bra med livet, kost, träning osv och jag får många fina mess själv men i dag fick jag svaret "bry dig om dig själv lite, det behöver du." Jag avstannade lite. Och tänkte att många fungerar som så att när jag hör av mig till andra så är det många som passar på att fråga hur jag mår, säger att de tänkt på mig massor osv.
Jag förstår att det tar emot, ni har fullt upp med ert eget liv och skönast är att bry sig utan att det kräver så mycket vare sig i tid eller insats. Men den där tanken värmer ska ni veta och speciellt om jag får veta det när ni tänker nån gång :). Jag pratar helst om annat numer ska ni veta!
Ändå är det liite skrämmande att jag nu faktiskt tenderar att vända mig utåt mest och inte låtsas om mina egna behov. Att förtränga är min största rädsla trots allt.

Detta i tanken då jag hittade ett Grouponköp jag hade gjort i höstas och i dag var sista dagen för att aktivera den. En, haha skratta inte - jag har gjort mkt konstigt men en del faller väl ut - wellnessanalys och bodyscanning. Jag förstååår att jag köpte den dealen, dels för att den passade min obefintliga plånbok (sorg kostar på många sätt) men också det som ett försök att komma igen, fokusera på något annat. Det är nog lätt att bli fanatisk på många sätt när man mår dåligt. Jag slutade träna, åt sådant som vanligtvis inte berör mig och åt trots att jag varken var sugen eller hungrig. Destruktivt i sin bokstavlighet.
Men nu tränar jag ju iaf och har fått ordning på maten - men har dåligt självförtroende och vågar inte riktigt höja min intensitet eller gå ut i samma verklighet som innan.

Och då, hittar jag ju det som skulle vara perfekt ur alla perspektiv, en bootcamp i 6 veckor! Tänk att få träffa folk som inte dömer mig efter hur tränad jag var förut utan jag börjar på noll så att säga, utifrån där jag är nu. Jag tycker inte det är dyrt, tvärtom men jag har inte den marginalen nu så jag ska försöka vinna en plats dit i stället.
Och vinner jag, så ska ni få följa min väg tillbaka, det också bokstavligt - här på bloggen :).
Och efter den så inbillar jag mig att jag är redo att träffa alla mina tidigare träningsvänner, övriga jag känner och kanske helt nya är det som händer.
Ja jag vet inte hänga upp mig på sånt här, inte förlita mig på omvärlden bla bla men jag skjuter vilt omkring mig!

To do.

Lördag. Har löst melodikrysset samtidigt som en mästarfrukost tillsammans med barnen. Mysigt. Skulle egentligen bara vilja ha en läsardag. Alltifrån alla DN som kommit denna vecka, och förra - yes true - som jag inte läst, till tidningar som droppat in under senaste halvåret -yes true - till en bok som jag tyvärr glömt namnet på eftersom det var så längesedan jag köpte den. Yes true.

Men jag måste dels ta hand om all rentvätt och se till att den får sin rättmätiga adress. Jag måste baka bullar. Måste kanske inte men jag har fått för mig det. Jag måste ut och reka inför träningen med grannfruarna i morgon. Förra veckan var hal och hård, inte kul. Jag har en tanke om vad som ska göras i morrn men vill vara förberedd och hitta rätt ställe för det.
Det är verkligen en utmaning, alla är på olika nivåer och har olika förutsättningar. Men det sporrar mig till att söka ny info hela tiden så jag kan svara på deras frågor, hjälpa dem framåt även om jag vet en hel del redan som det är.

Min mejl. Bara hotmailkontot har 3256 mejl som bör rensas..gmailkontot orkar jag inte ens gå in på då det är så mkt reklam, icloudkontot är det enda som är så anonymt så länge så det är överskådligt.

Jaha blev det här en To do lista tydligen?

Sträckte baksida lår och säte så illa i går att den klämde åt ichiasnerven rejält.  Jag blev sur då jag tyckte att instruktören gav felaktig instruktion så jag krånglade till det i stället för att lita på att jag gör övningen, som jag gjort många ggr förut, korrekt.
Stretchade rejält i går kväll, till och med så barnen fick lägga sin tyngd mot mitt underben så jag sträckte ut hela baksidan maximalt.
Känns faktiskt bättre i dag.

Dagens present

Att få presenter eller gåvor eller som i det här fallet mer promotion gör ändå att jag känner mig uppskattad slash omtyckt.

Det är underbart att ge men inte så dumt att få heller måste erkännas. Jag har gett mer av mig själv sista tiden än vad jag kanske eg borde och orkar så dagens present piggade verkligen upp!

Haha inte för att nån av grejerna eg signalerar mig direkt men dottern blir ju glad över nagellacket alla ggr, kanske ska man försöka själv ;) men reflexväst rosa spets..mm kanske i sovrummet?

I dag var TV4 och spelade in på vårt fina gym - kolla in Nyhetsmorgon söndag om ni är nyfikna!

Det är ju rätt gulligt ändå..

Psyket

Psyktanten förstår, hur vet jag inte förutom att det är hennes jobb kanske. Det är nog väldigt få som kan förstå hur tiden stundom bara passerar och man får inget gjort, saker som borde ha gjorts för mer än ett halvår sedan blir inte gjort för det påminner om tiden innan, jag vill inte rota i papper i rädsla att hitta något jag inte vill hitta, saker som pockar på som har med det som hänt sätter jag händerna för öronen och kniper ihop hårt med ögonen.
"Bränt barn skyr elden" sa hon - så skönt med någon som inte fördömer, som inte suckar i det tysta, som inte tycker man borde klara av allt nu. Någon som verkligen förstår.

Jag pratar väldigt lite om mig, alltså mig mig. Fram tills förra gången har jag egentligen bara gråtit mig igenom samtalen. Förra gången och i går lyssnade jag till hennes konklusioner, antaganden och svarade på hennes frågor. Hon är inte klockren, hon är egentligen alldeles för lugn för mig men hon lyssnar, frågar, förstår.
Jag är rädd för att jag håller på att försöka ta Thomas plats nu, inte för att jag vill men för att den platsen är vakant, blödande, nödande. Ett sätt att trösta mamsen och papsen? Mamsen och papsen, som Thomas alltid sa. Så mkt Thomas.

Knack knack säger det ibland och korthuset faller igen. Kanske vill jag inte prata om det så mycket längre. Vad ska jag säga? Det är så tomt, tyst, ofattbart.
Thomas hade eko överallt.

Gah, jag är så värdelös. Eller ja, ja. Men bra på att jobba är jag även om det också tar energi nog att driva en huvudstad.

Att vänta med svar.

Försöker hitta länken till en artikel på Aftonbladets webb som handlar om att man ska vänta med att svara på mejl (och sms också då antar jag) - för den som svarar snabbast är i underläge..
lite matt och oenergiig i kväll så jag orkar inte engagera mig så mkt att hitta den där artikeln men jag bara -suck.
Jag ogillar tillräckligt mycket folk som är så respektlösa och inte alls svarar på mejl eller sms och ska det nu vara en powershower hur när och var man svarar så är jag inte med längre. Spel är inget för mig.
Eller jo, rollspel med finess kan ju vara spännande, ett "spel" vid bardisken kan gå hem eller låtsas spela in rockvideo som jag och Karin i Skåne ofta gjorde när vi var ute (= dansa, mima, röra sig runt andra på dansgolvet och ibland också involvera dem också). Det är ok. Och kul :).
Var kul kanske jag ska säga, inget jag direkt roas av som det är nu. Bu.

Men vad säger ni? Håller ni på att "jag svarar inte nu, hen kan få vänta ett tag", "det där svarar jag inte på".
Ok ibland väljer man ju att ringa upp i stället för att svara det måste ju vara ok. Och ibland sitter man ju lite taskigt till när man fintat till sig tfn och haffar ett medd..förvisso. Och ibland yes, glömmer man att både svara och ringa upp.

Som jag till söta David i BRF. Jag skulle ha ringt honom redan i torsdags lovade jag. Och det är bara för min egen skull jag borde ringa honom. Vill jag sätta på honom då alltså?

Ding ding värld.

Jag tänker på att världen är så knasig. Med alla knasiga människor. Eller ja, nu är det ju jag i det här fallet som sätter den normen men ändå.
Som min väns bekant som har köpt teve efter alla dessa år men inte kan använda den för att han renoverade över antennuttagen för att de var så fula. Japp.

Ok det var han jag tänkte på just nu. Ja iof tänker jag också på alla dem som "glömmer bort" att man har sorg/har förlorat en närstående för kort tid sedan - så fort man skrattar igen, pratar normala saker, börjar söka social samvaro igen.
Glömmer bort så att de tar för givet att man ska leverera som förut, lämnas ensam där man hade behövt lite bekräftelse och stöd.
Vilket kan resultera i att man lämnar de sammanhangen, de människorna. Visst det är svårt att förstå, folk tänker sig inte för och det är inte av elakhets skull osv men det är ändå ett faktum att det är så det blir, så vi fungerar när vi är sårbara.
Jag kan hantera det tycker jag men jag blir så ledsen när jag hör pappa berättar.

Jag tycker alla borde anstränga sig att lära känna sina föräldrar från andra perspektiv, alltså inte från dig som barnets. Hur var de som barn, i syskonskaran, vilka drömmar hade de, besvikelser, framgångar, intressen och aktiviteter. Vad värdesätter de hos andra, varför och hur har de just de vänner de har. Och om ni orkar, hur har relationen mellan din mamma och pappa fungerat, utvecklats osv.
Du tycker nog att du känner dina föräldrar och deras tillkortakommanden. Sånt du ibland blir arg för att du faktiskt ser hos dig själv eller blir arg för att de påverkar dig på det sätt de gör. Men resten då? Och varför tror du? Och hur man än ser det så är ju föräldrar en ingång till dig själv och din historia, värdegrund med mera. Utnyttja det.

Söndag.

Varit ute hela dagen. Först träna tjejerna, idag var de fyra stycken, sedan härlig frunch med barnen, göra iordning lite picknick och så ut på isen!

Fin dag, fantastisk egentligen. Fåglarna sjöng, hackspett som jobbade, solen värmde. Roligt med glada och nöjda människor.

Känslomässigt samtal med pappa ikväll. Jag lider.