Jag tänker på att världen är så knasig. Med alla knasiga människor. Eller ja, nu är det ju jag i det här fallet som sätter den normen men ändå.
Som min väns bekant som har köpt teve efter alla dessa år men inte kan använda den för att han renoverade över antennuttagen för att de var så fula. Japp.
Ok det var han jag tänkte på just nu. Ja iof tänker jag också på alla dem som "glömmer bort" att man har sorg/har förlorat en närstående för kort tid sedan - så fort man skrattar igen, pratar normala saker, börjar söka social samvaro igen.
Glömmer bort så att de tar för givet att man ska leverera som förut, lämnas ensam där man hade behövt lite bekräftelse och stöd.
Vilket kan resultera i att man lämnar de sammanhangen, de människorna. Visst det är svårt att förstå, folk tänker sig inte för och det är inte av elakhets skull osv men det är ändå ett faktum att det är så det blir, så vi fungerar när vi är sårbara.
Jag kan hantera det tycker jag men jag blir så ledsen när jag hör pappa berättar.
Jag tycker alla borde anstränga sig att lära känna sina föräldrar från andra perspektiv, alltså inte från dig som barnets. Hur var de som barn, i syskonskaran, vilka drömmar hade de, besvikelser, framgångar, intressen och aktiviteter. Vad värdesätter de hos andra, varför och hur har de just de vänner de har. Och om ni orkar, hur har relationen mellan din mamma och pappa fungerat, utvecklats osv.
Du tycker nog att du känner dina föräldrar och deras tillkortakommanden. Sånt du ibland blir arg för att du faktiskt ser hos dig själv eller blir arg för att de påverkar dig på det sätt de gör. Men resten då? Och varför tror du? Och hur man än ser det så är ju föräldrar en ingång till dig själv och din historia, värdegrund med mera. Utnyttja det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar