Att hamna på minus är inte skönt

I förrgår var jag tillbaka i gamla takter. Jag säger inte att jag är i samma form bara att jag tränade som jag kunde göra förr. Att jag kunde göra så berodde på uteblivet jobb - alltså kunde jag "kosta" på mig att träna när jag ändå hade varit inställd på att jobba. Förr både tränade och jobbade jag, den biten har jag inte fått ihop nu och det är väl där skon klämmer för min del - att jag inte mäktar med så mycket när jag jobbar och tvärt om.

Jag sprang till gymmet (knappt 5 km) på en hyfsat bra tid - tränade cirkelträning 45 min och sprang hem igen. Käkade lunch och fixade lite. Sen drämde tröttheten till. Fick inte så mycket gjort senare delen av eftermiddagen men skulle ändå iväg på invigning av Crossfitdelen i Rålis. Träffade Karin och hennes chef samt ansvariga från Stockholm stad. Tittade på killarna från Strängnäs som demonstrerade sin styrka i ställningarna. Jag hjälpte den "vanliga" allmänheten med sina frågor om hur man kan använda grejerna. Det hann bli skitakallt ute - jag tappade energi och blev blå om läpparna. Men nu var jag så nära (rent geografiskt) ett Ruffiepass och hur länge sen är det inte jag tränade ett sånt? Jag stack dit och hann ta ett stopp inomhus för att få tillbaka värmen en sväng.

Träffade en jättego tjej som jag körde med. Hon var kortare och nättare än jag så jag körde över henne som en bulldozer. Snacka om att känna sig som världens Amazon (läs Gladiator Amazon) på ett negativt sätt. Jag vet själv hur stor inverkan längd och vikt har vid Ruffie så det kändes orättvist å hennes vägnar och jag fick knappast den utmaning jag hade velat ha. MEn, det var ändå alldeles lagom för i går kände jag av att jag inte hade lyckats få i mig tillräckligt med energi dagen innan.
När jag cyklade för att träffa f d kollegor på lunch fanns inte mycket kraft i benen. Återigen ingen träningsvärk..jag vet och brukar säga till mina adepter att träningsvärk inte är ett kvitto på kvalitativ träning men jag som tränat så lite borde ha det?

Så i går fick jag också eftermiddagsdipp som hette duga. Kaan bero på att jag numer nattsuddar så förfärligt..men jag äter alltid när jag är trött, känner mig lite svag etc så det var bara att överäta lite i går och hoppas på att depåerna skulle fyllas på.

I dag, ny dag. Alldeles otrolig personlig back-logg så det är bara att sätta igång dagen. Men i dag ska jag se hur det går att kombinera träning och jobb. Om jag kommer mig iväg.

Essentiella saker.

Det här med att få till det varaktigt med relationer i "vuxen" ålder (läs med barn), är inte lätt. Ja jag tror säkert många fixar det superduperenkelt (eller låter det bara så) men jag kanske hellre backar än satsar eftersom relationer tar tiiid och energiii. Jag tycker också att jag numer är en mess på många sätt och dippar allt för oftast för att vara riktigt sådär Miss Energy som jag kallades på TV4. Jag vill heller inte ha de förväntningarna, att vara energin för någon annan än möjligen mina barn då.
Det är nog få förunnat att ha någon utomstående/fast nära som verkligen förstår och är så ödmjuk, stark och stor som människa att de bjuder på den mesta av energin. Förstår när det behövs. Men också fattar när man själv vill känna sig behövd. Jag känner mig nog lite mindre värd och sämre självförtroende nuförtiden också.

Har man barn har man också ett ansvar. Jag vill inte döma andra men jag förstår inte dem som nästan väljer bort sina barn för att roa sig själva. Egen tid och utveckling, hämta energi och bekräftelse på annat håll är absolut viktigt men det finns rimlighet. Det ursäktas med det ena eller andra men barn är inte dumma, de vet när de blir bortvalda. Och en dag slår det tillbaka, på ett el annat sätt. Men det kan det göra på många sätt iof men barnen är bara barn sån kort tid, även om de alltid är barn till dig förstås.

Hur som det är saker jag både ursäktar mig med men också begränsar mig. Inte lätt! Nu skrattar jag mest åt mig själv (fast jag inte skrattar bokstavligen) - hur jag slår bakut, försöker kasta av, ruska på mig, backar men även bockar, puttar och frustar. Vi får väl se hur det slutar. Har ni nån synpunkt på om det är fler än en det handlar om?
Men precis som hästar vill man väl bara känna sig trygg - och det har jag inte gjort sista året. Det har och är en hisnande berg och dalbana som ibland står still, ibland åker för fort nedför så man skriker och vill hålla ihop huvudet - ibland går det så långt uppför så man aldrig tror man kommer komma ned igen eller tvärtom - hur man nu vill se det.
Hästar testar..står och stampar av otålighet, småbits för uppmärksamheten, tittar oskyldigt ibland och avväpnar allt, blåser varmt och mjukt mot ens hand, svarar och ger efter vid arbete för att sedan testa ens gränser och provocera - inte sällan tar det tid att hämta från hagen också.

Om ni nu förstod all symbolik :). Intressant det där. Men också hela diskussionen kring egenvärde - självkänsla och självförtroende. Och hur en händelse kan rubba hela cirkeln.

Ingen träningsvärk i dag. Lätt besviken.

Du är vad du tränar..jajemän

Va, det här har blivit en veckoblogg i stället för en väckelseblogg ;).
Haha, närå men jaja.
Den här veckan har jag ägnat åt mig själv men i sociala sammanhang. Försökt ge av mig själv i stället för att tack men nej tack.
Träning blev inte av förrän torsdag, efter ca 2 veckors uppehåll. Ja, så blir det nog lätt när man inte har något mål. Mitt mål är att ha ett mål. Men jag har ju inget som driver mig, lockar ja absolut men inte tillräckligt. Jag är ju en sån som vill ta genvägarna, inte direkt quick fix utan jag menar mer att jag har svårt att se långt framåt, hålla kursen men framförallt drivet saknar jag.

Jag har sagt det förr, jag är en njutningsmänniska - på gott och ont.

Men i torsdags så sprang jag en sväng på dryga 10 km. Fint klart väder och med pratsällskap. Efter det hämtade jag min kära trotjänare cykeln vars kedja hade blivit hoplappad och smörjd. I fredags tänkte jag träna men jag och tid är ju inte bästa synken så det blev 10 min rodd. Bättre nåt än inget!

Jag fortsätter mitt liv som fitnessalias (wannabee kanske ;)) på Instagram vilket innebär att jag till 98 % lägger ut det nyttiga jag får i mig. Det som ser bra ut både näringsriktigt som visuellt. Det är kul. Jag är nån annan för en stund och de som gillar mina bilder är övervägande mkt rippade och vältränade människor. Om inte det, så väldigt hälsomedvetna. Mina vänner gillar väl inte alltid mina bilder, men det är klart de vet ju hur jag mestadels/egeeeentligen äter..

Jag tycker dock själv att jag har en liten begåvning i att få till det med bilderna, det är inte alltid min ambition och ibland blir det heller inte bra - men oftast.
Folk påpekar det också så jag verkar ju inte ha helt fel :D.
En bekant vill till och med att jag ska följa henne och handla..fniss.

I dag tränade jag på gymmet efter jobbet. Ta da liksom. Jag har väl inte tränat på gym sedan...tam tam tam...feb, mars? Oh jisus men det är sant. Och det kändes. Jag vet mkt väl vilka vikter jag använde sist men det pallade jag inte i 3 set nu. Hoppas jag kommer igång nu..kan dock inget lova då min livssituation kommer förändras vilken dag som helst - men jag ska försöka!