På banan igen!

Jag blir verkligen deprimerad när jag inte tränar! Ok, jag ska inte dribbla med uttrycket deprimerad för, nej det ska jag inte.
Men igår när jag drog min punkterade cykel i 5 km (var tvungen att dra den till den cykelaffär som hjälpt mig med punkteringar och nu också lovat mig ett nytt däck) så sträckte jag vä säte/lår nånstans och uppmärksammade också ont på översida fot. What? Var kom det ifrån liksom.

På em var jag trött, så urlakad att jag inte fick mkt gjort och var också tvungen att sova en stund. Men drog iväg till den här nya initierade hinderloppsträningen som jag fått chansen att delta i gratis.

Jag var säkert nervös! Så himla töntigt kanske men jag funkar uppenbarligen så. Känner mig tjock, klumpig och ur form. Ful. Å sen går det bra. Eller iaf igår :). Visst jag hade mkt snor att få ur mig emellanåt men vad bra att det kom ut då för i dag känner jag mig friskast av alla dagar på två veckor.
Tog det också lugnt i intervallerna, krämade inte alls på. Rumpan och dragmuskeln har varit inaktiva länge det känner jag, hur jag nu ska få igång dem igen?
Glad ändå att jag jobbade med rätt muskler, enligt vissa så kände de mer framsida lår och då hade de belastat fel.

Återkommer om detta :)

I dag ska jag försöka göra mina tåhävningar som jag skulle börjat med för 3 månader sen. Nu vill jag verkligen inte känna av min hälsena no more!

Inte så coolt

Jag vet man ska inte läsa så himla mycket. Men jag snubblade över en artikel om binjureutmattning och bara kände att oops.
Jag är så himla trött. Eller låt säga så här, orken tar slut snabbt.

Å det är ju inte så charmigt. Attraktivt. Eller coolt. Vem vill ha en partner, kompis, anställd som inte har ork. Nej just det.

- Du måste förstå att du är utmattad, säger terapeuten. Jag ser inte ut som en "utmattad", jag är igång på sociala medier, försöker vara social, jag fixar barnen, jag kan jobba visserligen inte som förr - men ok..hemmet är den svaga länken. Jag börjar men slutför inte. Nä det syns inte alltid att man är utmattad, för andra och själv fattar man det inte. Kan det vara så? Och direkt börjar man känna sig som en loser.

Kan ju vara en släng efter bihåleinflammationen, jag kan vara lite pollenkänslig tycker mig ha varit det de sista åren faktiskt eller så är det så att nu har jag tagit slut. Inte direkt efter T, inte ens ett halvår efter T, inte ett år. Men nu.
Jag har ont i foten en dag, i ryggen en annan. Symtomatiska smärtor? Who knows.

Ironiskt står det om sorg i månadens Vårdguiden. Det är nog första gången jag ser det. Tänker inte läsa det i dag.

Ska ändå, som sagt dra mig iväg på träning i dag. Nej jag är inte så träningsbar eller sugen men bara för att. 

Mindfulness

Jag går en mindfulnesskurs på anmodan. Ok. Jag kan ta till mig budskapen om att försöka vara mer här och nu, att göra en sak i taget - ok jag har inte ens köpt boken som vi skulle och halva kursen har gått. Får återkomma tror jag vad gäller alla bitar. Men, det jag har svårt för är acceptans. Jag har också svårt för "lämna allt bakom dig."
I går gjorde vi dessutom en "kärlekshälsning." Det var en meditation riktad mot dig själv där man skulle mantra om och om igen saker som "jag är lycklig" - ja se nu kom jag inte ihåg mer än så. Det där köpte jag inte!

Det som var intressant dock var att vi fick fylla i ett stressformulär, typ "jag blir arg på alla bilister" åsså en skala från nästan aldrig upp till nästan alltid.
Den var nyttig att fylla i. Ska se om jag kan få upp den här så kan ni kolla själva hur ni står er. Bra bara för att. Se om det finns mycket ilska i dig/stress alltså.

Jag har lätt för att brusa upp numer så fort nåt går emot mig, men lika många gånger resignerar jag, nästan innan och tänker "jaja, another one." Så det är olika. Jag tycker faktiskt jag är förvånansvärt ödmjuk och glad för andras skull, socialt ansvarstagande (vad gäller att ha trevligt t ex) osv. Ibland tänker jag dock att varför ska jag anstränga mig. Anstränger jag mig? Kanske mer en personlighet. En sån personlighet att jag tänker mer på andra och försöka klura ut deras väl istället för att koncentrera mig på min egen. Det är kanske dags att ändra fokus för sista tiden i mitt liv.

så det är sånt jag ska träna på nu. Göra en sak i taget och göra den färdig är mest relevant tycker jag. Sen får resten puttra på svag värme som en pulled pork i bakgrunden så får vi se.

Ska iväg på min första träff med "hinderbanegänget" - jag är kanske inte redo för hårdaste passet även om jag känner mig frisk så jag får ta det lugnt helt enkelt, ingen aning om vad vi ska göra för den delen. Blir kul att träffa dem iaf, få lite ny energi, kanske komma igång igen.