Nedslag (en).

Så var det lördag igen. Och snart är tiden inne.
Veckorna går på ett sätt i ett rasande tempo och jag vill strypa klockan eller hur stoppar man tiden. Vrider tillbaka till sommarens ljusa dagar och nätter då det fortfarande fanns glädje och hopp. Tre syskon, En bror. En son. En sambo. En pappa till två.

Det blir mörkare och mörkare
kallare och kallare.
Det smärtar i själen. Hål i magen.
Ett ljus och alla tankar - all kärlek
är trots allt en mycket klen tröst.

Thomas ligger ensam i graven (usch vilket hemskt ord).
Det är vått kallt och mörkt.
Framför allt ensamt.

Det finns ingen mening med det här. Försök aldrig inbilla mig det.

Världens undergång är vi själva.

Min granne sponsrar mig med morgontidning. Oftast blir det DN men ibland kör han med SvD. Jag är inte snål men har slutat med morgontidning själv för att jag är dålig på att prioritera läsning. Så det är ju gulligt att jag liksom har ett val (meaning jag behöver inte känna pressen att det blir läst).
Ett aber är bara att jag alltid får den dagen efter dagens datum. Och som ni vet så är ju gårdagens nyheter aldrig lika spännande som dagens.
Speciellt tråkigt är det på fredagar och söndagar. Jag älskar nämligen DN:s fredagskryss (och det är bäst när man får lösa det på en fredagskväll) och där finns också Melodikrysset. Nåja det går att hämta från nätet.
Söndagstidning på en söndag säger sig självt.

Därav att jag kommer med gårdagens nyheter då och då,  ifall ni undrat.

På baksidan av veckans fredagskryss är en av de viktigaste artiklarna what so ever. Den handlar om hur dåligt vi mår och presterar när vi jobbar fel, bl a i öppet kontorslandskap.
Jag hörde om denna forskning redan för ett år sedan när jag satt i bilen på väg från fjällen och årets älgjakt. Och tänkte på alla jobb jag har haft som utspelat sig i kontorslandskap. Och numer finns det ju nästan inget annat - om du inte jobbar med annat vill säga. Men bli störd på jobbet kan man ju bli vilket som, och sova för lite och jobba för mycket..

Det de inte tar upp i denna artikel baserad på Katarina Gospics forskning, är att forskningsresultaten skiljer sig lite gällande storleken på kontorslandskap. Nu kommer jag inte ihåg exakt vad som sades men värst är ett mellanstort sådant. Då koncentrerar sig hjärnan på att höra saker som sägs runtomkring, oavsett om man vill det eller inte. Ursäkta att jag inte kommer ihåg mer detaljerat men essensen av allt sägs ändå i artikeln jag länkar till ovan.
Man borde tänka mer med hjärnan när man utformar (förutsättningarna på) arbetsplatser.

En annan grej jag reagerar på är det Fredrik Strage skriver om vad gäller dubbelmoralen kring att dissa vissa artister som blivit dömda för att ha misshandlat sina partners. Det han kommer fram till är att det då nästan inte finns någon man kan lyssna på då hela artisteliten är fylld av destruktivt leverne och konstiga attityder kring samliv (ja det är så jag tänker iaf).

Undantag finns förstås överallt och jag fastnar inte vid att det i det här fallet handlar om stora världsartister. Jag tänker bara, vad håller vi på med här i världen?

Varför ser vi inte det viktiga och essentiella i att ha ett eget liv/tanke/sfär i våra gemensamma - där vi jobbar på vår självkänsla, att vara starka, generösa, livskraftiga, självständiga samt vågar ha en öppen hand om den du håller kär.
Annars är det väl inte kärlek?

Vad som är viktigt är olika för alla.

Kan/ska man träna upp orken?

Hamnade i skogen i går em med en "gammal" vän. Vi har inte setts på minst 10 år. Men som vänner på fejjan så känns det ju inte så länge sedan.
Jag tänkte dock hur annorlunda man såg på livet då,  innan barn och familj. Allt var möjligt, planerna var gigantiska och livet var en fest bokstavligen.

Kanske möttes vi igen för att vi båda är märkta av livet nu. En förståelse och ömsesidiga behov av att bara vara.

"Jag ser ut som en norsk skidåkare, ifall du inte skulle känna igen mig" skrev jag i ett sms till honom.
"Och jag som en Älvsbybo.."

Haha, det var roligt. Desto tjusigare blev han när han bytte om senare för att ta en öl med mig innan vi skildes åt.

Brukar ni vara i skogen? Testa.

Jag vet inte om jag ska påstå att skogen är helande men jag njöt verkligen av att småprata om livet (ja det är lite motsägelsefullt, ska jag verkligen använda ordet njuta..men ni förstår säkert) i den miljön.
Och på ett sådant avdramatiserat och naturligt sätt. Bra människor känner man sig hemma med.

Och jag inser hur mycket jag föraktar det plastiga, hyperventilerade, konstgjorda, pålagda, komplexfyllda osv som många omger och fyller sig med. Eller föraktar, det är ju egentligen bara sorgligt. Men det krävs mod att vara sig själv. De flesta väljer bort det för att passa in, leva upp till bilden av något, få det man vill ha etc. Många känner nog inte sig själv ens?
Det krävs mycket reflekterande, en vilja av att/våga möta sig själv - få insikt. Acceptans.

I dag är jag som en mosad banan med tungt huvud. Varför?? Jag fattar faktiskt ingenting.

Jag kan bara komma fram till att hur det än är så är jag i en väldigt kroppslig och mental obalans och minsta lilla kramar ur det sista. Hur trevligt det än är.
Att jag sovit 4-5 timmar i snitt de senaste 6 veckorna, ätit under all kritik, på det totala har jag knappt rört på mig men ändå sprungit både BAMM och ett annat lopp tillsammans med min sorg, ångest, stress -- är svaret.

Det jag gör nu är att jag försöker förmå mig till att jobba, efterhand träffa alla från "livet innan" samt att jag försöker orka mer för varje dag.

Kanske är det fel? Eller gör jag rätt? Fokus framöver måste vara att sova mer, jag får väl börja med tabletter och att få i mig en bra näringscykel. Allt det andra är ju egentligen inte prioriterat för klappar jag ihop finns det ju ingen mening med att jag påbörjat mitt sociala liv. Fast när det kommer till hälsa hänger allt ihop.
Ja, det är inte lätt det här.

Existerar detta, ge mig!

För lite erotik!

När en del tar till flaskan vid sorg, andra tröstäter så kanske jag kan få missbruka sex ett tag? Jag tänkte jag skulle göra det i ett produktivt syfte. Nej mina vänner, jag vill inte ha fler barn men jag tänkte mer som research.

mumma?

Först ramlade jag över en tråd på nätet där det diskuterades ehuru (får jag poäng för den där) det finns bra erotiska böcker. Det dryftas ju då och då bland mig och mina vänner eller är det bara i min tanke förresten - nåväl intressant är det och jag gjorde också ett försök själv för ett par år sedan med att skriva erotik. Skickade den till både män och kvinnor.
Enligt min uppfattning så har män generellt inte något emot mer detaljerade sexbeskrivningar medan kvinnor i regel helst läser något mer subtilt.
Men inte så subtilt som Henrik Berggren beskriver i sin krönika i DN i onsdags - om vågor som rullar in mot stranden eller fyrverkerier - hallå liksom.
Det är väl just erotik vi vill ha. Intelligent och trovärdigt skrivet.

Ja jag tänkte då komma till att förutom tråden, där de verkligen försökte komma på bra erotisk litteratur men enades om att det nog snarare saknas, så ramlade jag över krönikan som handlade om same same (se ovan).
 Inte kan världen vara utan bra erotik? Fast med tanke på hur det ser ut i de flesta sänghalmar hos folk så hur ska människor kunna skriva något bra.

Och då tar ju jag åt mig och tänker att det är jag som ska vara lösningen på detta dilemma.

Men så kommer jag på att den här diskussionen har ju med all säkerhet blossat upp med anledning av "Femtio nyanser av honom" av E L James.
Så nu finns ju bra erotisk litteratur, om den nu är bra - säljs bra gör den ju uppenbarligen.
Släpptes tydligen bara 50 exemplar här i Sverige nu i september men man kan boka boken på de flesta boksajter samt ställa sig i kö på biblioteket. I skrivande stund är det 133 i kö fyi. Du kan också köpa som e-bok för 139 kr och börja läsa direkt!

Hm, ska jag läsa eller skriva först?

På frontningshyllan på bibblan så stod en bok som min blick fastnade på. Lite ungdomlig sådär. Varje sida jag slumpmässigt får fram har könsord, direkta beskrivningar, det är vätska, kåthet, tankar yes det är säkert. Och ärligt det är så rakt på sak och inga omskrivningar att jag blir för generad att citera. Samt tvättar händerna för varje gång jag tagit i boken.

Någon större litterär behållning tror jag inte på. Men det var ju det där med research. Jag antar att den kan göras på många olika sätt.

När ska jag hinna läsa allt..

Helveteshålet.

Vilken jävla sörja! Jävla Thomas kom tillbaka! Fy fan vad man ska gå igenom saker när sånt här händer. Ursäkta mitt språkbruk.

Jag sitter och skriver puss och kram och hej och hå i sms och mejl till kära vänner. Ingen kan ana att jag storgråter samtidigt.

Jag inser nämligen att jag måste ta tag i allt administrativt kring sjukskrivning, lön osv. Bara att ringa upp löneavdelningen som inte visste något fick mig att bryta ihop. Ringa Försäkringskassan och knappa in mitt personnummer som är samma som Thomas..


Nej jag får nog inga pengar den här månaden för att mitt liv rämnade och inget sköts automatiskt.

Varför denna jävla skit. Kom tillbaka Thomas ! - jag fixar inte det här.

Oj oj.

Jag funderar på hur den här dagen blev egentligen. Vissa dagar går så fort att jag inte hinner reflektera och det sörjer jag också. Jag vill reflektera och känna in mig själv.

Jag får många mejl och medd där ni undrar hur jag mår, att jag verkar stark, att ni vill träffa mig, vill jag träffa er, att ni läser min blogg och hur ni upplever det jag skriver - och ni som dessutom känner Thomas saknar honom också och vet ju också då vilken relation vi hade, att vi inom (ursprungliga) familjen verkligen umgås och har starka band. På gott och ont.

Jag gillar att ni skriver, men jag blir även ledsen. Att se sig själv utifrån, med era ögon - är också ledsamt även om jag bär den största sorgen själv. Men tack.

Och ni förstår att det är jobbigt att vara långt borta. Och om jag hade kunnat vrida tiden tillbaka hade jag fan flyttat till Luleå för att göra Thomas nöjd. Och jag gillade att göra Thomas glad. Liksom jag gillar att göra övriga familjen glada och alla runt omkring.

Någon PT tid blev det aldrig. Eller jag tränade i alla fall inte. Kom faktiskt försent och då blir inte ni förvånade men grejen var att jag kollrade bort mig då gatan var enkelriktad, mkt lång gata och sedan när man tror man hittat ja då finns inte adressen där den ska vara. Det är sant!
Jag sa dock att det är mitt problem att det skulle bli tajt men han tyckte att vi bara skulle prata lite.
Sedan sa han att han lika gärna kunde göra administrativa saker fram till nästa kund. Det kändes skönt och antingen hade jag tur eller så förstod han att jag kanske bara behövde snacka lite om motivation och så.

Kuratorn/Psykoterapeuten. Jag började gråta innan vi ens sa något. Till slut var jag tvungen att be henne fråga något för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var så tom och så full. Jag sa att min farhåga var att få någon som bara skulle sätta huvudet på sned och vilja lyssna. Då skrattade hon och sa att det är nog vad folk skulle säga att hon gör.
Nåväl, svårt att säga om eller vad det gav. Jag var så väldigt ledsen att vi inte kom särskilt långt, inte ens till vad som hänt egentligen. Alltså själva olyckan. Men jag är inte dummare än att jag förstår av hennes frågor att hon ringade in mig. Status och översyn av mitt liv mer än om min bror, ev relation till honom och övrig familj.

När man är i sorg är man inte så genomtänkt. Olika saker poppar upp när man minst anar det och till vem man minst anar det. Lite förvirrad, mycket trött, mod och energi går så himla mycket upp och ned att det är omöjligt att förutse.
Jag sa säkert saker som ringade in mig och min familj även om jag inte kan komma på något nu.

På affären träffade jag två bekanta. En som inte visste något och en som väl visste. Båda tar energi, inte personligen alltså utan båda läger.

Ni förstår att den här dagen har fullständigt dränerat mig. Jag tror dock inte att det är så negativt mer än att jag just är så trött.

Tänd ett ljus för dem ni älskar och håller av och skänk gärna min käre bror Thomas en tanke också. Så fullständigt onödigt att få avsluta sitt liv nu och på det sättet. Fortfarande tycker jag mest synd om honom fast logiken säger att det är ju vi drabbade som mår sämst och hans barn som aldrig får lära känna sin fantastiska pappa som älskade dem mer än många andra pappor ens bryr sig om sina.

Kompressionsringar.

När man kommer in på Kungliga biblioteket så är det lätt att känna sig lost. Har man en hel dag på sig skulle det vara fantastiskt att bara flanera runt och gotta sig, plocka på sig allehanda tänkbara och otänkbara böcker, musik, samlingar osv.
Är det bara studenter och pensionärer som unnar sig sådant? Kan en "vanlig" människa ta sig en hel eftermiddag och välja biblioteket? Ja sen har vi ju de arbetslösa och sjukskrivna. Hoppas de (jag?) skänker biblioteket en tanke.

Jag var där för att lämna igen ett bokberg som inte ens blivit lästa, barnböcker vi skulle ha under sommaren. Jaja, vi får låna nya - känns fräschare att lämna tillbaka än att låna om.
Hittade dock ett nytt berg av böcker bland annat några böcker som jag hittade i Psykologihyllan, om sorg. Jag tror inte på att gräva ned mig i andras teorier men samtidigt när jag på måfå bläddrade i vissa böcker, så blir jag ändå nyfiken på hur folk som inte har erfarenheten men professionen som psykolog eller möjligen skribent "bara"  -  framställer det.

Det var intressant i gårdagens DN tror jag, där de recenserade Bengt Olssons bok om Margot Wallström. De skrev just att de som kan något om politik kan inte skriva böcker och de som kan skriva böcker kan inte politik. Det är det jag vill checka lite med att kolla s k faktaböcker om sorg.
Tog med en självbiografi också som handlar om en kvinna som förlorar sin son. Återkommer kanske i ämnet. Kändes inte läge att börja leta om det fanns en bok som handlar om ett syskon, det jag hittade räcker bra för nu.

Hade också besökt Örtagubben och köpt lite. Ja, köpt lite. Inget nämnvärt egentligen, gottdoftande duschcreme, flingor, inpackning. Och en badolja på köpet.

Gick vidare i solen längs Sveavägen. Ned till Runners Store och handlade upp mina presentkort. Resultatet blev ett par tights från Adidas fast jag tänkte mig Asics, en funktionströja långärmad perfekt för vädret just nu, fanns bara XS så det blir intressant samt ett par kompressionsstrumpor i turkos. Ja, då måste jag ju köpa andra kläder i turkos framöver. Har en vindlöparjacka i det men den använder jag väl inte när jag springer direkt.

Jaha, här står jag nu och ser ut som en stoppad korv. Tröjan är en sak men brallorna!! Om ni inte har sett någon få bilringar på sidan samt baksidan av låren får ni stämma träff med mig eller begära bildbevis. Jag lovar, tightsen såg ursnygga ut på skyltdockan.

Orkar inte bry mig.

Kära syster.

Jag är på riktigt rens- och städhumör. Jag vill egentligen dra ut en massa skit, helst på en gång och även en hel del möbler. Jag känner för nytt! Men jag inser att det krävs en del planering annars står vi plötsligt utan stolar och soffa och en nedriven vägg kanske och sen har man inte tid att fixa det. Jag har fortfarande några lister som blev utsatt för ett sånt infall för några år sedan och de..är fortfarande inte på plats. Fattar inte att det finns karlar som kan förbise sådana saker när de vistas under samma tak (läs säng).

Men skitleksaker finns det gott om, både mina och barnens. Jag har också en skithög med papper och post som måste öppnas och gås igenom. Ni anar inte hur detaljerad man måste vara mot Försäkringskassan när det gäller en sjukskrivning - inga undantag. Mycket att fylla i. Hur ska jag orka.

I dag ska jag (också?) orka med PT och samtalsstöd -  kallas det så? Fattar egentligen inte hur jag kunde boka upp två energikrävande saker på samma dag.

Fantastiskt att få hit syrran i går. Vi åt lammkotletter med rotsaker/potatis i ugn. Och en fetaostsallad samt Pepsi Max så att Thomas fick vara med på ett hörn också. Men vänta nu, det visade sig vara vanlig Pepsi. Han måtte ha busat för jag var helt övertygad om att jag köpte rätt. Något annat hade han inte accepterat.

Kl 22 sa vi att vi skulle lägga oss men när jag tittade på klockan var hon över 01. Många känslor som bubblade och revs upp men för min del väldigt tacksamt att få lufta en massa IRL i stället för via telefon. Lilla lilla (stora) Thomas, vi saknar dig så förbannat.

Magnetröntgen

När man gör magnetröntgen så måste man ha öronlurar på sig. Dels för att de vill kolla om man är ok i det där klaustrofobiska utrymmet och dels för att det låter så högt när de röntgar. Förra gången var det hjärnan de skulle kolla då fick de klippa sönder mina örhängen då jag inte fick loss dem. Nu var det axeln, jag fick behålla örhängena på men blev så till mig så jag slet sönder knapparna i blusen i stället. Den blus jag sedan gick därifrån med också.

Jag fick lyssna på P4 och en helt ointetsägande intervju mellan Lotta Bromée och Charlotte Perelli. De pratade stresshantering .. jaja.

Fin dag men jag blev alldeles för trött för att njuta av den. Så nu ska jag förbereda maten innan min kära syster kommer. Jag har bara min syster kvar. Jag måste skriva bror i imperfekt? Det är stört och oerhört sorgligt. Ja det vet ni ju att jag tycker.

Jag sprang också ja. Tillsammans med Victor, tack för det. Jag klarade Årstaviken runt - 7,1 km. Ska inte säga att det kändes härligt, förlösande eller nåt sånt för det gjorde det inte. Men jag är glad att jag gjorde det. Trots att både knä och höft gnisslar. Wtf.

Sa jag att jag sumpat mina fina svampar som tog x antal timmar att rensa. Det går bra nu.

Jag ids inte.

Oh no. Nu ångrar jag mig. Skrivarkurs, jag vet nog hur det blir..som vanligt blir det mitt herrskap. Ingenting.

Motivationsträning på torsdag. Jag kommer bara att tänka på att han är fit i kroppen och inte jag. "Yeah right tänker ni, så mkt har inte hunnit hända på 1 mån". Jo. Och sen handlar det inte om att jag eller någon annan är äcklig för att man har extrakilon - men i mitt fall handlar det om att jag har kläder här hemma som passar mig, inte hon som sitter här nu samt att med tanke på vad som hänt så är det farligt eller mindre bra i alla fall att bli för destruktiv. Eller så är det mest en känsla? Jag vet inte men kliva på vågen gör jag inte!

GAAAAH! Att jag alltid gör så här och ofta sent på kvällen. Då kommer någon djävul bakom örat som viskar "gör det" "skriv dit" "säg det" "vill det" osv. Och jag levererar hejvilt. Ibland har det nog blivit bra. Nån gång.

Jogga imorrn bitti när det regnar ute nu, grymt sugen är jag (ironi).  Kanske han bangar imorrn så slipper jag.

3 träningstillfällen/PT på Crossfit södermalm. På Groupon för 299 kr. Ja men ni fattar, inte kommer det bli nåt högkvalitativt - de kommer väl bara att visa hur en kettlebell ser ut, hur en armhävning kan göras på 4 olika sätt och repetera några Burpees. Skitkul.

Takkei. Bara det att det kostar 600 kr i månaden bara för att ha ett eget omklädningsrum och det inte är valbart säger väl allt.

Jag tror jag bara smiter ifrån allt. Smiter jag?

Nä jag får nog söka upp den där terapeuten snart igen. Eller var han läkare? Dr Johan.

För fet för en PT?

Det går inte bra för mig. Framför allt så har jag förlorat min älskade tvillingbror. Min andra halva. :(
 Jag tog fram min papperskalender för första gången i dag, men jag vägrar kolla bakåt i tiden. Bara en sådan liten sak är så oerhört stor.

I dag fick jag också veta att jag inte kommer bli kvar på jobbet. Jag blev både förvånad och inte. Förvånad för att de borde behöva mig men samtidigt, när chefen ser att det funkar när man är borta - trots allt ;) - så är steget till att i stället lägga över mer på andra kanske inte så långt borta.
Det andra uppdraget som jag trodde var kirrat har också fått andra förutsättningar så nu blev livet plötsligt än mer ett blankt papper.

Och jag som bröt min sjukskrivning för att jag kände ansvar mot jobbet..ja, det är som det där talesättet "ingen kommer tacka dig för..".

Men två saker har jag gjort. Jag har sökt professionell hjälp. Jag har nämligen blivit träningshandikappad.  Jag klarar inte av att börja träna igen. Nej, det är klart - det har inte gått så lång tid och det finns väl ingen som kräver något sådant av mig, egentligen inte jag heller. Men faktum är att jag både skulle göra mig själv som mina barn en tjänst att börja träna igen. Mina barn vill inget annat än att allt ska förefalla normalt igen. De vill inte att jag ska vara hemma när de kommer från skolan, de väntar bara på att jag ska säga att jag ska iväg och träna. Säger de nu i alla fall ;).
Och min kropp är ju van att träna så det är nog en bra del av min bearbetning om jag kom iväg.

Jag fattar inte varför jag inte fixar det?? Jag tror syrran fixar att träna.

Så det blir en professionell PT som jag ska tvingas iväg till. Har redan förvarnat honom förstås att jag är ovillig, svag, att mina tuttar och mage ja säkert lår och stuss, överarmar och hals har svällt ut - ja att jag kanske är helt oförmögen att träna. Who knows?? Jag vet inte hur det var för honom men hans pappa gick bort för ett år sedan så han har nog lite förståelse för min situation.

I morgon ska jag jogga (jag har förvarnat mina kompisar inom polisen så jag kan få eskort hem och gatukontoret ska städa mina spyor efteråt) med en kompis kl 09 i morgon bitti. Det är en stoor utmaning på många sätt. Bara att vara redo kl 09 på morgonen. Och lyfta fötterna.
Jag har faktiskt redan glömt att jag sprang Sträcklöpet för ett par veckor sedan. Men det verkar funka om jag ställs för utmaning utmaning..
fast det som hänt sedan då är att jag får andnöd i mina sportbh:s och kläderna korvar sig.

Jag skulle faktiskt köpa nya träningskläder i dag för mina presentkort men kom inte iväg i tid.
F ö r  a t t jag var på jobbet och jobbade över! ..

Jag har också anmält mig till en online skrivarkurs! Jajamensan, tackar Anna för det!
Har köpt 3 träningstillfällen/PT timmar på Crossfit Södermalm via Groupon för 299 kr. Lätt värt!
Jag har också bokat upp mig på testträningspass på Takkei training system. Spooky..;)

Säg inte att jag inte försöker i alla fall.

I morgon joggning, axelröntgen och besök av kära syster.

Jag fick ett paket.

Jag fick ett paket med texten "Jag beklagar din sorg. Hoppas du blir nöjd med skorna, hälsningar Klas". För en stund tänkte jag att jag hade en hemlig beundrare eller nån som verkligen var brydd i att få tillbaka mig i gamla vanor. Men hur visste han i så fall? Efter ett tag ramlade kronan ned. När jag var i Luleå så fick jag ett sms från denna Klas, han undrade varför jag inte hämtat ut paketet. Innan allt hänt, när jag tränade på och hade en massa lust - hade jag ju hoppat på ett finfint priserbjudande på de här skorna och beställt dem utan att tveka. Jag skrev som det var (vilket generar mig nu) och han skickade ned skorna utan omsvep igen.

Ska de här skorna få igång mig igen?

De är i alla fall sköna att gå i och läckra att titta på. Nån dag kanske jag testar att springa i dem.

Karma?

Japp måndagsmorgon. Det blåser lite surt i vädringsluckorna jag har. Jag är trött och har svullna ögon, jag måste få ordning på mig själv snart!

Läser vad jag skrev i natt och gillar inte den möjliga självömkande tonen eller att jag är så ledsen. Jag ber om ursäkt för det. Jag vill verkligen inte framstå så men det är väl där jag är.

Jag läser på fejjan olika uttryck så som "what goes around comes around" "karma är karma,  oavsett vad" och själv skriver jag ju att "jag får vad jag förtjänar" - idiotiskt. Hysterikan sa dessutom det slitna "det finns en mening i allt som sker".
Okej.
Tror ni jag finner tröst i de orden?

Djungeltrumman går

Ok jag kör väl ett tredje inlägg för kvällen. Jag är ändå så otröstlig nu. Snoret rinner och gör mig täppt. Ögonlocken är svullna. Barnen har kommit in ett par gånger var och kollat läget. Gullebarna.

När vi kom från landet så var Hysterikan i området i närheten. Hon såg oss ta ut grejerna från bilen och var raskt framme. Sa att det syntes på mig att något hade hänt, men jag "behövde inte berätta" och "hon visste ingenting". Jo kiss my ass, det var kräftskiva i fredags och det fattar jag väl att Karin eller nån har berättat. Jag förstår verkligen det även om jag inte är så förtjust i det. "Men har ni hört, det är så fruktansvärt - Camillas tvillingbror har förolyckats. Jo, det var nån skärmflygsolycka.." Jag förstår det. Det är hemskt och hemskheter delar man. Jag blir hon som "ja det är hon vars..." och jag har ingen koll på vilka som vet eller inte.
B hade ju skvallrat till mina närmaste grannar det förstod jag när jag träffade på dem i fredags.
Varför kommer ingen och ringer på dörren eller i telefonen och beklagar direkt när de får veta? Varför vänta tills man ses? Varför får jag ingen blomma? Jag tycker att vi i det här landet är rätt kass på att visa vår empati, vårt stöd. Den fungerar bäst liksom "på säkert avstånd".

Jag är glad att det var så många som fattade i Luleå i alla fall. Det där berget av blommor och telefonsamtal/besök betydde så oerhört mycket för mina föräldrar.
Det kanske är svårt att förstå hur mycket jag sörjer helt enkelt. Det är ju bara..en tvillingbror.

Däremot yppade jag en sak och det var att de jag trodde mest om är de som hört av sig minst/varit minst synliga. Ja, det är nästan så. Det är mycket "jag saknar att göra det här och det här med dig. Hör av dig när du orkar och vill ses. Jag finns här om du vill prata".

Det kan vara i ALL välmening de skriver som de gör, absolut! Men ett faktum är ju att de lägger över ansvaret och orken på mig och är det något man har lite av så är det just ork.

Nej, i stället är det andra som klivit fram. Kartan skrivs om på fler ställen. 

- Va? Lägger de över det på dig?  Det är DE som ska orka höra av sig, DE som ska orka för dig! Hysterikan fick ett utbrott. "Då är det såna som levt på dig! Då är det INGENTING att ha, det är bara BORT med dem, säg hejdå, hejdå". 

haha, ja hon är som hon är. Och jag vet inte vad jag ska tro.

Äntligen slutade jag gråta. För den här gången.

Att älska gör ont. Så förbannat.

Jag börjar bli redigt förtjockad och har senast i dag köpt godis för 73,91, kaffeglass och McDonalds. McDonalds är skit, glass är jag inte så förtjust i sedan de 10 senaste åren och godis borde jag ha förätit mig på. Sträckte till käken i helgen dessutom så jag upptäckte att jag inte kan äta något med tuggmotstånd utan en viss smärta.
Ja jag lägger mig platt. Det börjar gå åt helvete med mig. Jag köper inte för att jag vill eller är sugen. Jag köper och äter för att jag är destruktiv. Jag tröstäter. Jag tycker inte om det jag ser i spegeln, jag känner mig äcklig och ful. Jag har ingen som helst motivation till att träna. Jo jag vill men det går inte. Eller vill jag egentligen? Jag vill ju ingenting förutom att livet ska vara som förut.

Varför rycker jag inte upp mig? Ja jag har ställt frågan och gett relevanta argument till det förut i bloggen så det behöver vi inte dra upp igen. Men jag har och funderar hela tiden.

För sju år sedan dog en granne/vän till mig från Hornstullsåren. Hon dog i cancer och hon hade ingen familj. Jag var så ledsen. Under begravningen bröt jag ihop fullständigt och i flera år ryckte jag till och tyckte att jag såg henne överallt. Jag var nedstämd under lång tid och tyckte det var så sorgligt att hon var så ensam och olycklig. Jag kunde inte se att hon kanske fick mer "ro" av att dö utan tyckte snarare att det var orättvist att hon inte fick en chans att leva och kunna bli lycklig med åren.
För kanske fyra, fem år sedan dog en äldre men oerhört parant dam här i området. Jag gillade henne och hon gillade mig. Hon pratade ofta om att hon ville bjuda på middag och att jag skulle hälsa på men det gjorde jag aldrig. Däremot plockade jag upp henne om jag såg henne i centrum, jag bjöd henne på grillad älg och vin i trädgården och hon kom ibland med lite godis till barnen. En dag föll hon ihop men kom sig till telefonen iaf och ringde 112. Hon kunde dock inte komma sig till dörren och ambulanspersonalen fick inte upp (säkerhets)dörren i tid. Hon dog. Jag mådde så dåligt under så lång tid. Jag tänkte på att hon kanske led sådana kval innan hon dog, hon kunde kanske ha räddats och jag tänkte på att varför - gick jag inte och hälsade på henne någon gång?

Kanske är det därför jag är så fullkomligt ledsen - nu är det dessutom mitt eget kött och blod. Någon jag faktiskt trängts med i en liten enrummare i 8 månader en gång i tiden, delat samma vanor och ovanor, klasskamrater, fröknar och neighborhood. Vi har bråkat som attan men också haft sån otrolig glädje i att ha varandra. Syskonkärlek. Han byggde hinder till mig så jag kunde leka häst i trädgården. När jag fick häst ville han rida "havremoppen" och när han fick en 125:a halvcross lärde han mig köra den i dikena i Tjärnberg. När jag drog till USA och jobbade så hängde han på året efter och dessutom en säsong till efter det.
När jag fick Simon så blev han minst lika glad och det blev genast en speciell kontakt dem emellan. När min före detta man började vara elak mot mig så mådde Thomas många gånger sämre än jag och det har han gjort ända sedan dess. Och så vidare.
Så många gånger jag har mått illa över att Thomas mått illa över mig. Och tvärtom skall sägas. Det är där kärnpunkten hela tiden legat. Vi har ömmat för varandra så mycket och velat varandra så väl att vi blivit arga på alla som vi trott eller misstänkt inte velat oss det bästa.

- Camilla, vill du köra min nya skoter en sväng? Jo kör ut en sväng, jag har tankat det är bara att köra.
- Camilla, vad tyckte du om bilen (varje gång vi träffades hade han nya bilar, skotrar u name it, köpa och sälja det var grejen), visst är den skön att köra, jag är faktiskt nöjd..
Aldrig mer Thomas som pockar och erbjuder mig att testa hans nya inköp/leksaker. Ingen Thomas som stolt får visa upp sina barns nya färdigheter eller lyfta upp mina barn i taket med sina stora händer. Ingen mer Thomas som jag enkom får baka till och pyssla om när han kommer och hälsar på (för att han har köpt en ny bil som ska köras upp).
Och varje gång hans barn bar mina barns kläder, lekte med deras tidigare leksaker eller använde något jag hade köpt - då kände jag kärleken oss emellan. Ja det gör jag iof fortfarande. Men med smärta.

Och när jag tittar mig omkring i deras hus och garage och ser alla skor -för alla tillfällen, kläder, det är skoterkläder, motorcykelkläder, träningskläder, jaktkläder, friluftskläder, alla hans LP skivor, CD skivor, gymmaskin, bastun, omonterade soffan osv - ja det gör mig såå ledsen. Thomas, en människa så full av liv och rörelse. Hur kan en sådan människa tillåtas försvinna?

För att inte tala om hans sambo och hans barn som får växa upp utan (att lära känna) sin pappa. Vilken tragedi den här skiten är.

I en annan del av Köping.

Blev medbjuden ut i landet, på landet i helgen av min granne/vän och hennes snubbe. Var väl inte bästa sällskapet att campa med tyckte jag initialt men en chans till att umgås med mina barn, byta miljö och plocka svamp till mamma avgjorde det. Dessutom så kämpar jag med så mycket negativa känslor inom mig men en sak jag kämpar mest med, är att inte säga nej när någon bryr sig om mig/oss.
Det var ett fantastiskt generöst erbjudande där vi inte ens fick betala för all mat som gick åt. Behövde inte ta med oss några sängkläder, handdukar eller morgonrockar. Jag fick ta all svamp som vi gemensamt plockade. Jag hade gärna packat med mig allt man behöver för en helg, betala för mat och dela med mig av svamp, det är inte det jag säger dock. Men det är någon/några som gör detta för mig/för oss. Jag är tacksam. Så in i helvete.

Fina Meline kämpade flera timmar att rensa med mig. - Det är mormor värd tyckte hon precis som jag.

När jag och B sitter nakna med ångade kroppar på verandan utanför den kombinerade vedeldade/stenbastun, under den stjärnströdda himlen och dricker öl, när barnen och jag bastar och kör fästingkontroll ända in i stjärthålet eller när vi alla spelar fia med knuff, vändtia och kubb. Blir exalterade över de där svampiga sakerna. Ja det är saker man minns. Men också hur snabbt minnen och tankar ramlar över en och jag blir nedstämd och gråter.
Det är inte lätt.
Och jag får en enorm längtan efter mamma och pappa. Syrran. Och..ja brorsan framför allt.

Att det så märkbart har blivit höst trots fina dagar gör mig än mer låg. Årstidernas växling gör förlusten mer påtaglig.