Världens undergång är vi själva.

Min granne sponsrar mig med morgontidning. Oftast blir det DN men ibland kör han med SvD. Jag är inte snål men har slutat med morgontidning själv för att jag är dålig på att prioritera läsning. Så det är ju gulligt att jag liksom har ett val (meaning jag behöver inte känna pressen att det blir läst).
Ett aber är bara att jag alltid får den dagen efter dagens datum. Och som ni vet så är ju gårdagens nyheter aldrig lika spännande som dagens.
Speciellt tråkigt är det på fredagar och söndagar. Jag älskar nämligen DN:s fredagskryss (och det är bäst när man får lösa det på en fredagskväll) och där finns också Melodikrysset. Nåja det går att hämta från nätet.
Söndagstidning på en söndag säger sig självt.

Därav att jag kommer med gårdagens nyheter då och då,  ifall ni undrat.

På baksidan av veckans fredagskryss är en av de viktigaste artiklarna what so ever. Den handlar om hur dåligt vi mår och presterar när vi jobbar fel, bl a i öppet kontorslandskap.
Jag hörde om denna forskning redan för ett år sedan när jag satt i bilen på väg från fjällen och årets älgjakt. Och tänkte på alla jobb jag har haft som utspelat sig i kontorslandskap. Och numer finns det ju nästan inget annat - om du inte jobbar med annat vill säga. Men bli störd på jobbet kan man ju bli vilket som, och sova för lite och jobba för mycket..

Det de inte tar upp i denna artikel baserad på Katarina Gospics forskning, är att forskningsresultaten skiljer sig lite gällande storleken på kontorslandskap. Nu kommer jag inte ihåg exakt vad som sades men värst är ett mellanstort sådant. Då koncentrerar sig hjärnan på att höra saker som sägs runtomkring, oavsett om man vill det eller inte. Ursäkta att jag inte kommer ihåg mer detaljerat men essensen av allt sägs ändå i artikeln jag länkar till ovan.
Man borde tänka mer med hjärnan när man utformar (förutsättningarna på) arbetsplatser.

En annan grej jag reagerar på är det Fredrik Strage skriver om vad gäller dubbelmoralen kring att dissa vissa artister som blivit dömda för att ha misshandlat sina partners. Det han kommer fram till är att det då nästan inte finns någon man kan lyssna på då hela artisteliten är fylld av destruktivt leverne och konstiga attityder kring samliv (ja det är så jag tänker iaf).

Undantag finns förstås överallt och jag fastnar inte vid att det i det här fallet handlar om stora världsartister. Jag tänker bara, vad håller vi på med här i världen?

Varför ser vi inte det viktiga och essentiella i att ha ett eget liv/tanke/sfär i våra gemensamma - där vi jobbar på vår självkänsla, att vara starka, generösa, livskraftiga, självständiga samt vågar ha en öppen hand om den du håller kär.
Annars är det väl inte kärlek?

Vad som är viktigt är olika för alla.