Så var det lördag igen. Och snart är tiden inne.
Veckorna går på ett sätt i ett rasande tempo och jag vill strypa klockan eller hur stoppar man tiden. Vrider tillbaka till sommarens ljusa dagar och nätter då det fortfarande fanns glädje och hopp. Tre syskon, En bror. En son. En sambo. En pappa till två.
Det blir mörkare och mörkare
kallare och kallare.
Det smärtar i själen. Hål i magen.
Ett ljus och alla tankar - all kärlek
är trots allt en mycket klen tröst.
Thomas ligger ensam i graven (usch vilket hemskt ord).
Det är vått kallt och mörkt.
Framför allt ensamt.
Det finns ingen mening med det här. Försök aldrig inbilla mig det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar