Djungeltrumman går

Ok jag kör väl ett tredje inlägg för kvällen. Jag är ändå så otröstlig nu. Snoret rinner och gör mig täppt. Ögonlocken är svullna. Barnen har kommit in ett par gånger var och kollat läget. Gullebarna.

När vi kom från landet så var Hysterikan i området i närheten. Hon såg oss ta ut grejerna från bilen och var raskt framme. Sa att det syntes på mig att något hade hänt, men jag "behövde inte berätta" och "hon visste ingenting". Jo kiss my ass, det var kräftskiva i fredags och det fattar jag väl att Karin eller nån har berättat. Jag förstår verkligen det även om jag inte är så förtjust i det. "Men har ni hört, det är så fruktansvärt - Camillas tvillingbror har förolyckats. Jo, det var nån skärmflygsolycka.." Jag förstår det. Det är hemskt och hemskheter delar man. Jag blir hon som "ja det är hon vars..." och jag har ingen koll på vilka som vet eller inte.
B hade ju skvallrat till mina närmaste grannar det förstod jag när jag träffade på dem i fredags.
Varför kommer ingen och ringer på dörren eller i telefonen och beklagar direkt när de får veta? Varför vänta tills man ses? Varför får jag ingen blomma? Jag tycker att vi i det här landet är rätt kass på att visa vår empati, vårt stöd. Den fungerar bäst liksom "på säkert avstånd".

Jag är glad att det var så många som fattade i Luleå i alla fall. Det där berget av blommor och telefonsamtal/besök betydde så oerhört mycket för mina föräldrar.
Det kanske är svårt att förstå hur mycket jag sörjer helt enkelt. Det är ju bara..en tvillingbror.

Däremot yppade jag en sak och det var att de jag trodde mest om är de som hört av sig minst/varit minst synliga. Ja, det är nästan så. Det är mycket "jag saknar att göra det här och det här med dig. Hör av dig när du orkar och vill ses. Jag finns här om du vill prata".

Det kan vara i ALL välmening de skriver som de gör, absolut! Men ett faktum är ju att de lägger över ansvaret och orken på mig och är det något man har lite av så är det just ork.

Nej, i stället är det andra som klivit fram. Kartan skrivs om på fler ställen. 

- Va? Lägger de över det på dig?  Det är DE som ska orka höra av sig, DE som ska orka för dig! Hysterikan fick ett utbrott. "Då är det såna som levt på dig! Då är det INGENTING att ha, det är bara BORT med dem, säg hejdå, hejdå". 

haha, ja hon är som hon är. Och jag vet inte vad jag ska tro.

Äntligen slutade jag gråta. För den här gången.