Oj oj tangenterna har fått jobba hårt. Det har varit en väldigt omtumlande dag och jag var bara tvungen att få spalta ned alla intryck.
Jag har också tränat i dag. På gym minsann. Men insatsen var inte så lyckad. Det var inte Camilla jag såg i spegeln och mina muskler är försvunna. Och jag ramlade ur roddmaskinen återigen. Nu törs jag inte sitta där något mer.

Träffade en fantastisk medmänniska under profession i dag. Jag blev rörd.

Men nu är klockan så mycket så vi får ta allt det där en annan dag.

Puss Thomas. Syrran, mamma och pappa. Ok, mina barn också. Tja några till då. Mest Thomas. Så det så.

Är ni som jag, extra kreativ framåt kvällen/natten? Jag tycker alltid jag har de bästa idéerna då, jag ska göra det och det, kontakta dem och dem, fixa hit och dit.
Det innebär också att jag får iväg en del mejl vid den tiden. Aa jag vet att tonen kan bli extra käck, jämfört med vad jag känner mig dagen efter.
Speciellt nowadays.
Energin är som en insulinkurva bokstavligen talat och däremellan dippar jag lika fullt.

Ska nog läsa mejlsvaren lika sent eller när jag druckit ett par.

Ni som finns vid min sida.

Det är nog verkligen svårt för andra att förstå vad man går igenom. Jag är bjuden på fest på lördag och det är den fjärde festen jag är bjuden på sedan det ofattbara hände. Jag har visst tänkt att det vore kul, att jag är glad och tacksam att folk törs och vill bjuda mig men steget därifrån har ändå varit oerhört stort. Den här riktiga lusten finns ju inte. Därför har jag till slut inte kommit iväg heller.
I måndags ringde inbjudaren till lördagens fest för att fråga om jag skulle komma. Jag sa "ok, men jag kanske inte stannar så länge". "Det är ok, stanna så länge du har lust, det är mat också så du vet." Ok, tack tack.

I går såg värdarna att jag blev ledsen. Sådär mitt i, från ingenstans, väldigt ledsen. Inget mer med det förutom att när vi skildes åt för kvällen så fick jag med mig orden "nu kommer du på lördag, så du får tänka på annat - annars kommer vi och hämtar dig."

Det värmde. Det är medmänsklighet. Och kanske lite förståelse för hur vi som sörjer/tappat lusten fungerar. Jag har iof varit inne på det förut, att jag måste utsätta mig för träning och sociala aktiviteter för att få tillbaka lusten och det är ju same same bara att det nu är någon annan som vill se till att det blir gjort.

Om inte jag hade snackat så mycket i går så hade jag ju annars tänkt att psykotanten skulle (ja jag säger så för jag är osäker på vilken titel hon eg har) berätta lite om hennes erfarenheter kring hur folk och omgivning beter sig när sorg ramlar in. Jag har sagt det förr, det är nästan så att mina äldsta vänner är de som reagerat "konstigast." Speciellt en som fortfarande inte beklagat eller ens hört av sig trots att jag faktiskt tagit initiativ. Det enda jag fick tillbaka var ett medd att hon inte står i främsta ledet utan i långa loppet och sen en tummen upp-symbol för att hon skulle ringa senare. Inget beklagande, ingen kram, fortfarande inte hört av sig. Helt klart märkligast av allt och alla. Vem har jag känt och trott vara nära i 25 år? Det är klart att de som jag känt länge kände också Thomas vilket är både sorg och glädje i det och någon har också sagt att vi har upplevts som "finaste varmaste och gladaste familjen" och att det är svårt att hantera när blixten slagit ned.  Insikten att det kan drabba alla är kanske jobbigast?

Jag vill inte låta bitter och är inte ens ledsen utan betraktar bara detta med ett konstaterande. Jag förstår att det händer, det har jag varit inne på förut då detta märkts på många sätt redan initialt. Och vill jag göra det enkelt för mig så citerar jag bara vad många säger " i nöden prövas vännen." Jag vill också slå ett slag för alla fantastiska människor som visat face!

Syrran berättade om en vän som skickade blommor till henne och skrev massa omtänksamma saker men sedan när de träffades över en helg nämnde hon ingenting och gav inte heller syrran utrymme till att ens prata om det själv.
Vi pratar om det och visst tar det lite energi från oss men inte värre än att vi uppskattar alla andra som poppar fram. För mig personligen så har medmänsklighet och vänskap fått helt ny innebörd.

Vi lever i en stressad vardag, alla vi - varken mer eller mindre, hur mycket du än vill tänka att just du har det värre eller mer än någon annan. Det är olika saker som stressar oss! Vi måste bry oss om varandra, både dem du håller kär men också grannen till höger. Jag tänker inte ens föreslå hur du ska tänka på din "granne" men vad jag menar är att den här självupptagenheten eller att man minimerar kretsen till vad och vilka man bryr sig om är destruktiv och bidrar inte till att du blir en bättre människa varken kort- eller långsiktigt.

Jag lär återkomma i ämnet "Människor är verkligen olika" :). Just nu riktar jag i alla fall ett stort tack till er som finns vid min sida.

Framtidskören

I dag har jag varit på den bästa men också sorgligaste konserten någonsin. Min son och hans skola har fått delta i något slags körprojekt som heter Framtidskören. Tre skolor från olika delar av Stockholm har tränat i Skeppsholmens kyrka under några heldagar i höst. Temat var vänskap. Har aldrig lyckats besöka Skeppsholmens kyrka förut som enligt uppgift inte används som kyrka längre för den delen. Simon upplyste att det var 280 blommor i taket, något han räknat ut när han hade tid över tydligen. Den var fin iaf, både kyrkan i helhet och blommorna i taket/kupolen :).

Det var fantastiskt, barns ljusa och väna stämmor är verkligen något speciellt att lyssna på. Det var sånger från olika delar av världen, till och med en kärleksjojk (vet inte om det var inbillning men plötsligt kom verkligen mina rötter starkt till mig och den känslan var speciell). Det sjöngs på spanska, portugisiska, engelska, svenska och samiska då. Det var så fint!!
Men när det var en sång som handlade om ballonger så ..kunde jag inte hålla mig ifrån att gråta - men jag lyssnade faktiskt inte så mycket på texten, det var melodin som var vemodig. Både jag och Meline grät när de sjöng "avskedssången": Vem kan segla förutan vind? Vad gulliga de var de runtomkring, gav oss servetter och höll handen (något jag eg inte gillar men man måste kanske bjuda till)? :)

Vi slussades med abonnerade bussar genom ett aftonmörkt men upplyst Stockholm och jag vet inte om chauffören medvetet körde i kringelikrokar men han tog definitivt inte snabbaste vägen hem. Barnen ville förstås sitta på övervåningen i den dubbeldäckade bussen och för en stund tänkte jag att vi mer var på väg på en galen gruppresa till Afrika och snart skulle bli serverade med champagne och goda renklämmor. Typ. Det var hursomhelst en njutning att bara få..sitta i en varm stor buss med härlig stämning och glida runt i storstan.

Tänkte verkligen träna i dag. Men glömmer man kort och körkort hemma så sitter man rätt bra fast, vad man än vill göra. Som att jag hade planerat att äta innan träningen.
Att gå på ett samtal innan är heller kanske inte bästa uppladdningen men till min förvåning var det jag som snackade på i en timme ( jag har ju tidigare sagt att jag inte har något att säga hos "såna där."). Osammanhängande säkert och en massa känslor, gråt och åsikter. Kanske ville jag uppdatera henne, kan ju inte vara lätt att hålla reda på alla öden. Men det hon stack emellan med var mest att bekräfta mina egna tankar. Det måste ju betyda att jag är rätt klok ändå.

Namnsdagsfirande

Ja livet och dagarna går upp och ned som en ljudmätare. I dag fick jag äntligen till ett samtal med syrran och det var skönt. Lite frossande i ledsamhet men ändå skönt att få dela det. Hon berättar hur hon drömmer om Thomas och hur han talar till henne men till mig har Thomas inte kommit. Vid ett tillfälle så dök han upp som om du drar en pappersteater fram och tillbaka. Äsch jag kan inte förklara bättre men som en blixt dök han upp men innan jag hann fånga upp honom så försvann han. Åsså igen. Åsså igen. Skumt. Är det mitt undermedvetna som inte orkar prata med honom ännu eller vill han inte komma till mig? Just det gör mig lite ledsen faktiskt men det är möjligt att han känner att jag inte är redo.
Jag förstår att det kan låta flummigt för er som läser och att det kan tyckas lätt att hitta förklaringar till min önskan eller att det man "vill" upplever man men tja, who knows.

Därför bröt jag ihop till dagens Livet på andra sidan. Förstod direkt att den mörka snygga tjejen sökte sin bror. Nu blev jag så ledsen samt att min dotter också bröt ihop, hon brukar inte få se det här men ja de uppvaktade ju mig på namnsdagen lite sent i kväll och då hann programmet börja. - iaf så kan jag inte minnas att tjejen fick något egentligen meddelat s a s från sin bror mer än att "han vill att du ska gå vidare." Hm, det är ju en tröst/klassiskt att få höra men det kan lika gärna vara "konstruerat." Men mycket i beskrivningen hur han dog kunde direkt jämföras med Thomas förutom att det var en bil i det här fallet, och det triggade igång tankarna än en gång.
- Mamma, hulkade dottern lite senare. Jag vill inte se det där programmet, jag tyckte inte om det. Sedan följde funderingar kring hennes småkusiner, hur mycket hon gillade dem osv samt att hon ville att hon, jag, simon, moster, mormor, morfar ja alla - ska ligga nära Thomas. Jag skriver nära i stället för att skriva rent ut vad det innebär. Jag förstår hennes tanke, lilla känslostora fina dottern.

Mamma gillar inte att jag bloggar. Jag förstår henne, jag förstår henne verkligen. Hon orkar/vill inte läsa heller - förstår henne där också och hon undrar om jag inte kan skriva bara för mig själv i stället. Jag har funderat på det. Jag kommer gång på gång fram till att jag skulle skriva än mer destruktivt. Ännu mörkare tankar. Här känner jag ett visst ansvar ändå, samt att också försöka plocka fram andra saker som händer.

Som till exempel att ungarna passade på att överraska mig med namnsdagsuppvaktning. Jag berättade på eftermiddagen bara i förbifarten att jag hade namnsdag. De sa inget mer än ett snabbt grattis och något annat behöver jag inte. Så stack jag ut en liten sväng för att testa min pannlampa och Simon hann ringa och fråga när jag skulle komma hem - misstänksamma mamman tänkte att han frågar för att han har tänkt spela på datorn haha.
- Trodde du verkligen att jag skulle spela på datorn, frågade han lite förebrående när jag kom hem.
- Neeej, jag bara skojade [fingrarna i kors].

De hade försökt göra kaffe, rostat 3 mackor (!) och brett den ena med jordnötssmör och gjort en dubbelmacka av de andra två med skinka och riven ost (hittade inte hyveln). De hade också hällt upp en  tallrik full  med  yoghurt och nötter i samt ett hemmagjort "drinkparaply." Mycket tjusigt och rörande.
Allt skulle jag dessutom äta upp. Simon gav sig inte utan skulle göra om kaffet enligt mina anvisningar så det blev ordning på det också. Gullungar. Om jag åt upp? Mja alltså jag som tänkt att jag skulle vara "duktig" i dag kunde ju fetglömma det, så som de bevakade mig. Men taket på dubbelmackan lade jag faktiskt åt sidan och hela tallriken yoghurt åt jag inte upp. De ville ju verkligen höra att allt var supergott också och det är klart det var!

Ny partner - bammchilibamm!

I går blev det klart med en ny tävlingspartner till BAMM nästa år! Jag har varit stressad en tid över att se hur platserna försvinner på hemsidan, hur stort härligt gäng som ska dit av dem jag känner - samtidigt som en annan sida av mig inte alls haft bråttom. Det är lång tid dit, jag vet inte riktigt vad som händer med mig på vägen samt att det överhuvudtaget kan hända mycket innan dess. Om jag vill eller inte har jag inte funderat över förrän det här blev klart. Det är ju lite corny.
Då är det nästan skönt att han en vecka innan ska springa Fjällräven Classic med en rätt tuff målsättning. Det innebär att han faktiskt i sista sekund skulle kunna ställa in BAMM med tanke på ev skador, överansträngning och annat. Det tröstar mig på något konstigt sätt. Kanske för att jag någonstans inte känner att jag själv har lika stor press på att infinna mig då? Vara i bra form? Eller så kommer det kännas tvärtom men då får vi ta en diskussion om det när det börjar närma sig. Nu är en anmälan gjord och jag kan för tillfället släppa den biten.

När jag får den här energin att fixa saker så gör jag det. Så sitter jag och kommer överens med den här killen t e x och allt känns bara naturligt och självklart att jag ska springa BAMM och vara vältränad tills dess. Så kommer jag hem och känner mig nollställd. Varken på eller av, varken glad eller ledsen. Tom. Det är lite läskigt men jag antar att det hör till sjukdomsbilden. Sjukdomsbilden. Ja, sorg är kanske att betrakta som en sjukdom?, som ett handikapp? eller själslig utveckling? Det sista låter som ett hån i mina öron men jag är övertygad om att det finns vissa som ser det så. Det är väl mer en konsekvens av det som skett i så fall.

Jag vill inte låta neggo eller skrämma livet ur stackaren som nu hoppar på detta med mig. Återigen så är det lång tid till BAMM och jag hoppas självklart att genom att göra sådana här saker så mår jag någonstans bättre även om jag inte kan se det nu. Och jag vill också tro att "Camilla" finns där i periferin - annars skulle jag inte våga. Jag kanske spränger hela fjällkedjan nästa år!?
Jag sprang med ett gäng i fredags och det gick över förväntan även om jag tar helt slut i backarna - mest var jag glad som vågade, ville komma ut. Eftersom det var obanad terräng och jag inte hade pannlampa så fanns det inget utrymme för några tankar att få fritt spelrum. Det var också bra. Nöjd att jag kom iväg och allt det där även om inget en stund senare spelar någon större roll. Återigen.

Det är den insikten jag måste bära med mig varje dag. Det är trevligt att vara social, skönt att träna - och jag behöver det - punkt - även om jag inte tycker det när jag bara är med mig själv. Då kan allt och alla dra åt fanders och inget är motiverat att göra. I alla fall är det ett faktum att det är så mycket andra tankar som tar över när jag inte företar mig något. Och då är det svårt att företa sig något. Jag måste lura systemet helt enkelt.

Jag har en ny tävlingspartner, tjoho! Så ska jag tänka varje dag från och med nu. Hur som helst så är jag faktiskt det, jag har goda förhoppningar om att komma tillbaka träningsmässigt och att fixa många andra saker också - tro inget annat.
Nu ska jag in i älglaget också, på riktigt. Synd bara att det måste hända vissa saker för att man ska ta tag i liknande.

Sen har jag visst anmält mig till en helg att få lära mig första hjälpen och testa de fysiska grundkraven för Försvarsmakten. Jisus.