Ny partner - bammchilibamm!

I går blev det klart med en ny tävlingspartner till BAMM nästa år! Jag har varit stressad en tid över att se hur platserna försvinner på hemsidan, hur stort härligt gäng som ska dit av dem jag känner - samtidigt som en annan sida av mig inte alls haft bråttom. Det är lång tid dit, jag vet inte riktigt vad som händer med mig på vägen samt att det överhuvudtaget kan hända mycket innan dess. Om jag vill eller inte har jag inte funderat över förrän det här blev klart. Det är ju lite corny.
Då är det nästan skönt att han en vecka innan ska springa Fjällräven Classic med en rätt tuff målsättning. Det innebär att han faktiskt i sista sekund skulle kunna ställa in BAMM med tanke på ev skador, överansträngning och annat. Det tröstar mig på något konstigt sätt. Kanske för att jag någonstans inte känner att jag själv har lika stor press på att infinna mig då? Vara i bra form? Eller så kommer det kännas tvärtom men då får vi ta en diskussion om det när det börjar närma sig. Nu är en anmälan gjord och jag kan för tillfället släppa den biten.

När jag får den här energin att fixa saker så gör jag det. Så sitter jag och kommer överens med den här killen t e x och allt känns bara naturligt och självklart att jag ska springa BAMM och vara vältränad tills dess. Så kommer jag hem och känner mig nollställd. Varken på eller av, varken glad eller ledsen. Tom. Det är lite läskigt men jag antar att det hör till sjukdomsbilden. Sjukdomsbilden. Ja, sorg är kanske att betrakta som en sjukdom?, som ett handikapp? eller själslig utveckling? Det sista låter som ett hån i mina öron men jag är övertygad om att det finns vissa som ser det så. Det är väl mer en konsekvens av det som skett i så fall.

Jag vill inte låta neggo eller skrämma livet ur stackaren som nu hoppar på detta med mig. Återigen så är det lång tid till BAMM och jag hoppas självklart att genom att göra sådana här saker så mår jag någonstans bättre även om jag inte kan se det nu. Och jag vill också tro att "Camilla" finns där i periferin - annars skulle jag inte våga. Jag kanske spränger hela fjällkedjan nästa år!?
Jag sprang med ett gäng i fredags och det gick över förväntan även om jag tar helt slut i backarna - mest var jag glad som vågade, ville komma ut. Eftersom det var obanad terräng och jag inte hade pannlampa så fanns det inget utrymme för några tankar att få fritt spelrum. Det var också bra. Nöjd att jag kom iväg och allt det där även om inget en stund senare spelar någon större roll. Återigen.

Det är den insikten jag måste bära med mig varje dag. Det är trevligt att vara social, skönt att träna - och jag behöver det - punkt - även om jag inte tycker det när jag bara är med mig själv. Då kan allt och alla dra åt fanders och inget är motiverat att göra. I alla fall är det ett faktum att det är så mycket andra tankar som tar över när jag inte företar mig något. Och då är det svårt att företa sig något. Jag måste lura systemet helt enkelt.

Jag har en ny tävlingspartner, tjoho! Så ska jag tänka varje dag från och med nu. Hur som helst så är jag faktiskt det, jag har goda förhoppningar om att komma tillbaka träningsmässigt och att fixa många andra saker också - tro inget annat.
Nu ska jag in i älglaget också, på riktigt. Synd bara att det måste hända vissa saker för att man ska ta tag i liknande.

Sen har jag visst anmält mig till en helg att få lära mig första hjälpen och testa de fysiska grundkraven för Försvarsmakten. Jisus.