Ja livet och dagarna går upp och ned som en ljudmätare. I dag fick jag äntligen till ett samtal med syrran och det var skönt. Lite frossande i ledsamhet men ändå skönt att få dela det. Hon berättar hur hon drömmer om Thomas och hur han talar till henne men till mig har Thomas inte kommit. Vid ett tillfälle så dök han upp som om du drar en pappersteater fram och tillbaka. Äsch jag kan inte förklara bättre men som en blixt dök han upp men innan jag hann fånga upp honom så försvann han. Åsså igen. Åsså igen. Skumt. Är det mitt undermedvetna som inte orkar prata med honom ännu eller vill han inte komma till mig? Just det gör mig lite ledsen faktiskt men det är möjligt att han känner att jag inte är redo.
Jag förstår att det kan låta flummigt för er som läser och att det kan tyckas lätt att hitta förklaringar till min önskan eller att det man "vill" upplever man men tja, who knows.
Därför bröt jag ihop till dagens Livet på andra sidan. Förstod direkt att den mörka snygga tjejen sökte sin bror. Nu blev jag så ledsen samt att min dotter också bröt ihop, hon brukar inte få se det här men ja de uppvaktade ju mig på namnsdagen lite sent i kväll och då hann programmet börja. - iaf så kan jag inte minnas att tjejen fick något egentligen meddelat s a s från sin bror mer än att "han vill att du ska gå vidare." Hm, det är ju en tröst/klassiskt att få höra men det kan lika gärna vara "konstruerat." Men mycket i beskrivningen hur han dog kunde direkt jämföras med Thomas förutom att det var en bil i det här fallet, och det triggade igång tankarna än en gång.
- Mamma, hulkade dottern lite senare. Jag vill inte se det där programmet, jag tyckte inte om det. Sedan följde funderingar kring hennes småkusiner, hur mycket hon gillade dem osv samt att hon ville att hon, jag, simon, moster, mormor, morfar ja alla - ska ligga nära Thomas. Jag skriver nära i stället för att skriva rent ut vad det innebär. Jag förstår hennes tanke, lilla känslostora fina dottern.
Mamma gillar inte att jag bloggar. Jag förstår henne, jag förstår henne verkligen. Hon orkar/vill inte läsa heller - förstår henne där också och hon undrar om jag inte kan skriva bara för mig själv i stället. Jag har funderat på det. Jag kommer gång på gång fram till att jag skulle skriva än mer destruktivt. Ännu mörkare tankar. Här känner jag ett visst ansvar ändå, samt att också försöka plocka fram andra saker som händer.
Som till exempel att ungarna passade på att överraska mig med namnsdagsuppvaktning. Jag berättade på eftermiddagen bara i förbifarten att jag hade namnsdag. De sa inget mer än ett snabbt grattis och något annat behöver jag inte. Så stack jag ut en liten sväng för att testa min pannlampa och Simon hann ringa och fråga när jag skulle komma hem - misstänksamma mamman tänkte att han frågar för att han har tänkt spela på datorn haha.
- Trodde du verkligen att jag skulle spela på datorn, frågade han lite förebrående när jag kom hem.
- Neeej, jag bara skojade [fingrarna i kors].
De hade försökt göra kaffe, rostat 3 mackor (!) och brett den ena med jordnötssmör och gjort en dubbelmacka av de andra två med skinka och riven ost (hittade inte hyveln). De hade också hällt upp en tallrik full med yoghurt och nötter i samt ett hemmagjort "drinkparaply." Mycket tjusigt och rörande.
Allt skulle jag dessutom äta upp. Simon gav sig inte utan skulle göra om kaffet enligt mina anvisningar så det blev ordning på det också. Gullungar. Om jag åt upp? Mja alltså jag som tänkt att jag skulle vara "duktig" i dag kunde ju fetglömma det, så som de bevakade mig. Men taket på dubbelmackan lade jag faktiskt åt sidan och hela tallriken yoghurt åt jag inte upp. De ville ju verkligen höra att allt var supergott också och det är klart det var!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar