Poff.

Folk är inte kloka. Det är ungefär det jag vill säga. Och när folk blir trängda för att man till slut tar ton eller på annat sätt visar att man inte köper det vederbörande säger/kommer på dem med en lögn eller bara inte är så dum som de trodde eller hoppades på. Ja då kläcks det ut det ena och det andra.
Man förundras. Häpnar, blir besviken och/eller illa berörd.
Kanske klipps flera band inom kort.

Eller som när min 74 åriga granne sa i kväll till mig: " Känns det fortfarande att din bror har gått bort" - han fick bevittna med egna ögon hur ledsen man kan bli på fem röda.
Då sa han ärligt att han inte alls kan förstå. Och det måste jag ju köpa. Även om jag inte kan förstå hur han kan fråga så.

När jag sedan belyser det från mina föräldrars håll så tycker han sig kunna förstå bättre, han är ju trots allt förälder själv. Och det är inte alla som har så mycket relation till syskon kanske, inte ens till sina föräldrar. Inte för att jag försökte på något sätt få honom att förstå (!) men jag berättade hur mycket  en liten notis i tidningen kan innebära för de drabbade, något som de flesta bara ögnar en sekund. Hur jag blivit och blir bemött, om programmet som vetenskapligt behandlade bandet mellan tvillingar (som jag för övrigt inte själv sett ännu men hört mig för) och hur saknaden snarare eskalerar.

Vi pratade en hel massa annat också.

Det han till sist klämde fram var att man ska nog bry sig mer om sina grannar. Haha, ja vad ska man säga? Jag blir inte arg, inte sur, inte besviken - promise. Vi är alla olika, vi har olika stort känsloregister och vi har olika preferenser vad gäller relationer. Han är inte elak, han är rätt rar och omtänksam ändå. Det var nog bara bra att vi snackade till slut (som han sa "du har ju gått in i ditt skal den här hösten).
Kanske var det så att jag tog kontakt för att jag tidigare i dag fick veta att en annan grannes sambo dött i cancer för ett par månader sedan. Vad kan hon ha vart, 7-8 år äldre än jag? Det händer saker, hela tiden. Poff och livet förändras.

Återhämtning och LCHF igen.

I dag vaknade jag med den där huvudvärken, över bihålorna och stela nacken. Lite yr mellan öronen. Ja sådana små tecken på att allt inte är som det ska. Och, jag är övertygad om att det är för att jag inte skötte återhämtningen härom kvällen. Att träna Ruffie är tufft nog men att också göra det utomhus där du andas in kall luft och också gör dig av med mer vätska än du kan föreställa dig kräver sin återhämtning.
Ok jag mådde lite för bra dagen efter med en skön träningsvärk så jag gick till gymmet, käkade mat innan och körde 1,5 styrkepass för att jag kände mig så himla jättelagom energiladdad. Men det mot bakgrund att jag inte skött återhämtningen dagen innan. Så jag borde kanske tagit det lugnt på gymmet eller ännu hellre, ätit ordentligt efter Ruffien.

Dels är jag shitty dålig på att dricka vatten. Det är första läxan jag måste lära mig. Och med tanke på att jag går och fuktar läpparna hela tiden, känner mig törstig och också får en metallsmak i munnen - allt detta är dåliga tecken. Tecken på att njurarna får jobba för mycket i motvind.
Och dels är jag faktiskt lite sämre på att äta efter träning. Jag är som mest sugen på kolhydrater och fet mat dagar då jag inte tränar men har ju fått lära mig att det är efter träning du ska passa på med dina kolhydrater (läs godis och alkohol).
Fast om du inte behöver gå ned i vikt kan du ta dem innan för att få extra energiboost till musklerna.

Ja allt är en vetenskap. Men vi är verkligen olika och olika saker passar för oss det är det viktigaste att lära sig. En del av oss klarar oss bra genom att äta enligt Paleo- eller  LCHF (Q) kost, en del mår bäst av att äta som vanligt men kanske mindre portioner, en del kan deffa hårt, en del kan äta precis vad som ja osv ni fattar.
Såg Debatt i går. Jag kan inte förstå hur det finns utrymme att diskutera LCHF ännu en gång. Jag tror det är tredje gången på ett halvår som jag har råkat se ett sånt program, hur många har jag då missat?

Katarina Zytomierska var naturligtvis där, jag bara nämner det. Suck. Men nåväl, professorn som var där har jag också sett förut samt även han kallad Kostdoktorn som driver just en blogg med det namnet. De säger preciiis samma saker, snark. Kan vi inte bara komma överens om att vi alla får pröva oss fram vad som passar oss bäst, hur vi vill leva och sedan får vi väl stå där om 20 år och utvärdera skiten. Vilka fick cancer, kärlsjukdomar, går på kryckor eller klättrar i bergen?

Nä jag är inte ironisk, eller jo det kanske jag är en smula. Jag önskar ju ingen någon sjukdom eller bieffekt av någon livsstil och jag tycker kanske också att det är sunt att ifrågasätta våra liv, hur vi äter, tränar jobbar och stressar. Men en viktigare fråga än att debattera hur gemene man och kvinna äter är faktiskt hur vi ska göra för att underlätta och förbättra våra liv generellt, för oss själva och våra barn. Dagens "regelverk" är ganska fyrkantig hur vår familjebild ser ut, ska se ut, hur vi vill resa, bo, jobba och hur våra barn ska vara och se ut i skola och samhälle. Ja det är en jättefråga och jag tänker inte gå in i den nu.
Reflekterar dock att frågan hur du och jag ska äta kan vi ju tänka och besluta själv och kan vi inte det kan vi ju fråga någon annan om råd. Men om du vill jobba lite annorlunda, känner att livet kärvar i det sociala, du är orolig för dina barn på olika sätt - så kan du inte bara bestämma eller påverka det själv utan det är oftast kantat av regler och en allmän samhällssyn - det borde hellre debatteras för att få upp det på agendan eller bara att vi alla "andra" ska få en inblick hur det ser ut i dagens Sverige/inte känna oss ensamma.

Som det är nu är det väl viktigare vad du har för fejsbookstatus än hur grannen mår?

Gastric by passoperationer och Aldrig mera fet.

Ja jag är trött och jag ska sova. Men jag blev givetvis nyfiken på denna tjej som enligt Aftonbladet gått ned 65 kg på ett år med hjälp av Erika Wunderbaum nä så heter hon inte men nåt liknande - samt programmet "Aldrig mera fet."
Ok så jag går in på tv3 play och rullar igång. En söt tjej med en rätt ohygglig övervikt dyker upp. Har varit sjukskriven i tre år (3 år!!) för att hon inte orkar/kan ha ett heltidsjobb med den övervikten!! Är det sant att folk får vara sjukskrivna i tre år (!!) för en sådan sak??
Det är en tuff tjej med attityd och självkänsla ädå vilket förbryllar mig hur det kan ha blivit så. Och att vi har ett samhälle som inte kan skilja på ax och vete, ok råg och havre då. Då menar jag på dem som man faktiskt skulle kunna ställa högre krav på och vilka inte.

Coachingen startar och hon går ned 20 kg raskt, om det inte var 25 till och med. Men då mitt i allt får hon besked att hon får en Gastric by passoperation vad jag förstår, eller liknande den heter kanske nåt tyskt  - magoperation iaf. Erika försöker övertala henne till att inte operera sig, hon har ju ändå bevisat att hon kan gå ned på vanligt sätt. Men nej Erika är övertygad och genomgår operationen. Allt går bra men absolut att hon får oja sig och bli struken på håret för att hon har så ont och är illamående efteråt. Ursäkta jag kanske låter elak men lite knottrar det sig. Det är en lyxoperation som jag ser det i det här fallet. Jag ser vidare. Hon tränar och står i så fort hon får klartecken från läkaren att få börja träna. Hon ska nämligen få åka på ridhelg om hon når nästa mål.
Hon missar det med 9 kg. Hon ojar sig igen med att hon inte fick röra på sig under rehab men att hon var säker på att ifall hon inte gjort operationen så hade hon klarat målet.
Hon tränar och står i, tycker det är asakul att träna och det är självklart jättekul att se. I slutbilderna får vi se en åttiotalsklädd tjej (i mina ögon och det är inte alldeles positivt) som lyckats gå ned till under 100 (från 161 kg om jag minns rätt).

Finn fem fel. Ett som ni inte kan veta är att Aftonbladet inte berättar hela storyn i sin "nyhet" d v s att hon faktiskt gjort en magoperation som man ändå måste se som en avstickare från hela programidén och kanske lite genväg. Två är att hon själv inser att hon egentligen hade klarat av alla viktmål utan operation så varför varför göra denna kostnadssamma operation som inte heller är riskfri på långa vägar.
Jag är förvånad över hur "lättvindigt" människor får göra en magsäcksoperation om jag får kalla det så, den innefattar all slags magoperationer som görs i fetmafall. Det sägs att man verkligen ska ha försökt allt utan att lyckats själv men jag känner åtminstone en som påstod sig ha försökt allt i sju års tid men lyckats förtränga den där dagliga läsken och bullen vid skrivbordet, tal om bakning i tid och otid, sena kvällar, lite sömn osv - brist på rutiner som ofta leder till övervikt.
Hon fick sin operation och trodde nog att det var en way of success bara att lägga sig under kniven. Hon ojade sig också, men över att hon inte tillhörde de där procenten som inte tålde socker efter operationen. Alltså fortsatte hon med fikabröd och godis, kanske som en daglig test att det kanske börjar fungera efter ett tag? Bitarna blev större och större och i dag 3-4 år efter operationen är hon lika stor som innan. Det går alltså att tänja ut magsäcken igen.

Sofia i tv:n var rätt person, hon hade gutsen och insikten att det var hon som måste förändras, i alla fall hade hon det så länge projektet pågick och kamerorna var på. Min bekant trodde det var en quick fix som någon annan skulle fixa åt henne.
Det här kostar samhället och oss skattebetalare enorma pengar. Inte minst för att det i grund och botten antagligen handlar om människor som mår dåligt, har ett destruktivt beteende och är socker- och fettmissbrukare. De är sjuka alltså och borde behandlas därefter. Psyksamtal före och efter (om man nu ska medge operation), matbeteendeterapi, kanske en examen i kost och näringslära innan osv. Det är både oansvarigt mot oss skattebetalare som mot patienten att bara "lättvindigt" gå med på en operation.

Som alltid reserverar jag mig för alla undantag och jag beklagar de av rätt virke som inte får chansen till operation, men de som kan hantera en operation och förstå vad det innebär av egen insats är långt färre (ja just undantag som sagt) än alla de misslyckade resultaten i ett längre perspektiv.
Man måste ställa högre krav både på patienten som på sjukvården. En sjuk människa har svårt att ta ansvar och det är en fara om sjukvården bara gör what its been told på papperet om ni förstår.

Jaja, lite tankar sådär. De andra känner ni ju som bäst till redan.

Tips i sjukdomstider

Jag noterar att det är många som verkar sjuka nu. Många som också blir det återkommande. I dag har jag huvudvärk och med tanke på hur mycket min dotter nös i morse så kanske något är på gång?
Följde med till skolan i morse på luciatåg/firande. Eftersom det är så liten skola så har de valt att det bara är fyrorna varje år som har riktigt luciatåg med inbjudna familjer.  Det skulle inte rymmas annars. Det var så fint,  och sorgligt. För mig väcker det så mycket tankar om att Thomas aldrig får vara med om detta med sina barn och kanske mest att hans barn inte får uppleva det med sin pappa. Vi hade med all säkerhet pratat med varandra i dag också, om respektive firande.

Det var som sagt både stämningsfullt och fint. De hade delat upp strofer och valt sånger så bra och alla gjorde så fint ifrån sig. Gulligt med alla killars små söta röster så här innan målbrottet..

Jag brukar aldrig stanna och fika efteråt och var det någon gång jag absolut inte ville det så var det väl i år. Ändå gjorde jag det. Det kanske var bra ändå och det var ingen som sa något så det var lika bra.

Men det här med att vara sjuk, eller slippa bli det framförallt. Vi har alla våra dunderkurer och tips och jag kan dela med mig lite av mina tips. Jag har ju faktiskt otroligt nog, peppar peppar, sluppit vara förkyld, sjuk på ja gud vet när sist. Inte denna höst eller sommar iaf. Och med tanke på all påfrestan både fysiskt som psykiskt denna höst så tycker jag själv det är otroligt?

Jag tror att D-vitamin som alla snackar om är bra att äta som tillskott nu under mörkertiden. Det får du dock i dig om du ser till att äta fiskleverolja som också har den viktiga Omega-3 fettsyran. Om man däremot ser till att få i sig det via maten eller olja, där linfröoljan innehåller mest Omega-3 så behöver du inte äta tillskott. Det tycks ju så mycket olika om det där med tillskott, hur mycket du får i dig via mat och att du inte ska få i dig för mycket Omega - 6 i samband. Här kan du läsa lite mer om Omega 3 och bilda dig en egen uppfattning om vad du tror är bäst och sant för dig.
Eftersom jag ger blod så får ju jag järntabletter automatiskt visserligen begränsat och uträknat för att endast kompensera min blodförlust men om du är en tränande person och/eller kvinna med riklig mens till exempel så tycker jag absolut du ska kolla över hur mycket järn du får i dig. Järnbrist ger ju upphov till trötthet det vet alla och att kaffe och te samt kalcium försämrar upptaget. Tränar du som sagt, så behöver kroppen mer järn också. För lite järn kan också ge upphov till orolig kropp, det vill säga att du kanske får svårt att somna på kvällarna för att kroppsdelarna "rör sig." Restless legs är ett annat uttryck. Järntabletter, Blutensaft eller spenatdrinkar, välj själv. Järn finns ju även animaliskt och övriga grönbladiga grönsaker, te x broccoli.

Magnesium är också något som kan väl värt att testa om du ofta får muskelkramper och liknande. Jag försöker äta lite extra magnesium då och då för att jag  har sköldkörtelproblem och med det problem med magen från och till. Nu valde jag en sida om magnesiumbrist som länk men jag vet att det finns andra bra sidor om Magnesiums fördelar. Äter du bra så ska du ju få i dig det mesta av det bästa men dricker du också kaffe, te och alkohol samt stressar och tränar mycket så har du sämre lager.

Nä inte har jag tid med det här. Men jag tänkte på något annat för en stund. En annan viktig sak är vikten av återhämtning både i form av mat och sömn/vila. Jag har med all säkerhet denna huvudvärk och lite förkylningskänsla för att jag faktiskt slarvade grovt med återhämtningen efter Ruffie. Jag tog mig en lussekatt efteråt, drog till Salomon och när jag väl var hemma var klockan alldeles för mycket för att börja äta tyckte jag. Så det blev en liten snabb yoghurttallrik. Då hade det nog varit bättre med en proteindrink. Slarva inte alltså.

En annan sak jag börjat snegla på är indisk ayurveda. Jag menar, när såg du en sjuk indier sist?

Re-Ruffie.

I förrgår tränade jag Ruffie. Jag var både sugen och inte. Efter en psykiskt påfrestande helg så tänkte jag att det nog var bra om jag rörde på mig men det där med att möta folk man känner ..ja alltså, Ruffie har jag ju tränat rätt ofta, innan. Och som jag sagt tidigare, jag gillar verkligen Musse och Usama som är grundarna till detta och som för övrigt vann Guldhjärtat för bästa gruppträningsinstruktörer i år - kul och välförtjänt!
Men det var det där med att jag stod och snackade om min älskade tvillingbror i somras med Musse. Och att jag vet att de vet. V som är Ruffieinstruktör och också blivit en god vän till mig, sedan vi en gång blev ihoptussade som träningspar - har ju verkligen försökt uppmuntra mig att komma. Antagligen för att hon vet att jag skulle må bra av det. Och egentligen är det väl bland vänner man ska vara.
Men känslorna följer ingen logik.

Jag åkte dit och ställde mig en bit ifrån. De hade precis börjat. Jag ville inte, neej det kändes bara jobbigt. V såg mig förstås och plötsligt ropade både hon och Usama på mig. De tyckte säkert jag var fånig men hela jag kändes bara tung och trött. Man kan inte komma undan i Ruffie nämligen, det är fullt ös från början till slut. Men, försent. Och jag hade ju tagit mig dit.

Fick en stark lång tjej till motpartner, Vs syster om jag inte har fel. Jiisus vad jag fick kämpa. Och utemellan var jag helt slut. Och då ska ni veta att Ruffie har jag kunnat köra rätt oberörd. Ja det låter kaxigt men är det nån gång jag inser det så är det ju nu. Men det var härligt med snö och utomhus, vinden ven och snön var hal haha. Roligast var när vi helt enkelt hamnade på marken och började brottas i stället för att göra det vi skulle. Men man måste ju få improvisera när man är kort.

Jag är helt klart lite stolt över att jag ändå drog mig dit, glad över att bli upptäckt och indragen. Drog vidare till Salomon som hade medlemskväll med 30 %. Det är rätt bra..har jag sagt att jag gillar Salomon?

Om jag ska skriva nåt här framöver så måste jag väl träna. På nåt i alla fall. Det gör man väl hela tiden oavsett man vill eller inte, inte sant?

Jag har till exempel skrivit lite smått irriterade mejl till både min BRF som till min xman denna fm.  Och när jag nu skriver det så inser jag att man kanske skulle kunna göra nåt lustigt om man hade varit gift eller tillsammans med en dalmas. Då kunde man liksom prata om honom som x-mas fast alla skulle tolka det till nåt annat.

Jag fick ett kort..

Min dotter. Blott åtta år. Så mycket människa i den lilla kroppen, som levt så få år på jorden. Mitt hjärta värker.

Inget solklart.

Jag är lite vemodig, och vankelmodig. Fast det senare är irrelevant. Ja kanske det första också.
Jag funderar på allvar att sluta blogga om det som så uppenbart är min sorgeprocess. Kanske jag ska försöka skriva mer om träning? Vill ni det? Är det min väg ur detta? Skriva som andra träningsbloggare, om vad jag äter, rör mig och tänker kring träning och hälsa? Inte utifrån något expertperspektiv förstås men mina reflektioner, det som funkar och inte funkar för mig?
Eller vill ni ha snuskberättelser? Ja inte nödvändigtvis, nej inte från mitt perspektiv eller det jag gör eller inte men jag kan säkert svänga ihop lite för er skull..;)
Lite provokation som jag tycker kan liva upp. Eller sluta öht. Varför skriver jag?

Det har varit mycket känslor i helgen som ni förstår. Jag fyllde år men det fick inte Thomas.
Jaja, jag orkar inte skriva så mkt om det, det har varit upp och ned men jag träffade bland annat min relation som jag hade innan allt hände.
Jag kan inte svara för alla men när något händer ställer det naturligtvis höga krav på människor runtomkring och speciellt de närmaste. De som normalt gillar mitt sällskap för att jag har mycket energi och mycket att ge överlag, får ju inte så mycket plötsligt. Det är jag som behöver. Det är ett faktum och visst har jag redan sett de konsekvenserna att vissa blivit mer sällsynta, skriver sms istället för att ringa men så är det. Jag kan beklaga hur mycket som helst och bli bitter men det är bara att get over it, de har väl sina skäl, sina våndor, sin begränsning. Andra har ju i stället trätt fram.
M ville uppvakta mig och det var nervöst på sitt sätt, hur skulle jag uppträda, säga eller inte säga.

Jag tror inte jag har förlorat förmågan att ge och jag förstår ju att folk inte förstår. Det som är den största konsekvensen av det som hänt är att jag får lite "ångest" över krav och förväntningar. Bokade saker. Och att vara social tar mycket energi och av 8 planerade saker kanske det bara är en sak som verkligen blir genomfört. Saker tar längre tid. Men det tar på krafterna också varje gång man inser att folk inte förstår. Det finns nämligen ingen mening med att få folk att förstå - men det är de som inte förstår som indirekt ställer krav och dessutom kanske släpper ur sig lite otänkta saker och då är vi där igen. Ska man försöka förklara sig för så funkar ju människan, eller försöka ignorera/spela med. Då är det ju återigen jag som allt hänger på och jag kanske inte behöver just det.

Jag kände omtanke, jag kände kärlek. Jag kände en ärlig önskan om att "börja om." Men jag fick också kastat i ansiktet att "det var dags att gå vidare", "saken är ju som den är men du måste leva ditt liv, också för dina barns skull". Hur omtänksamt det än sas och med de finaste ögonen mot mig.  Ena stunden känner jag att han har rätt, blir lite stärkt av hans engagemang men samtidigt nu med lite eftertanke så blir jag mest besviken.
Att säga så kan vara av omtanke och av den enkla anledningen att folk som står utanför lätt ser det så. Det kan också vara av en omedveten egoistisk vilja om att jag ska "vara som vanligt" och att han och många andra vill vänta tills dess så ordningen är återställd.

Jag tycker att jag funkar för barnen och det har jag gjort från början. De har absolut sett mig vara ur gängorna och jag har sett deras önskan om att få "tillbaka" sin glada mamma. Inget ont ord har dock kommit från dem utan de har stundom sörjt med mig och stundom faktiskt, varit ett stöd för mig. Man kan tycka att det inte ska läggas på barn och det är väl ingen som vill men jag tror ändå att det är bättre att de ser processen till viss del.

Det var jag som stötte ifrån mig M från början, tyckte att han mitt i allt det akuta gjorde fel prioriteringar och även till viss del förväntade sig att jag skulle leva upp till vissa saker som är omöjliga, var det för mig iaf. Jag kanske har varit orättvis men jag står för att ansvaret för att det ska fungera inte kan läggas på mig. Man kan inte kräva energi av någon i sorg. Och han hade inte finessen som jag önskade och behövde, och jag är inte säker på att han har det nu heller - han har trots allt inte förstått och kanske är det viktigt ändå att man förstår fast man inte kan förstå. Alltså, om han hade förstått så hade han stått kvar även om jag bett honom gå och han hade förstått att han inte förstår. Om ni förstår:).
Fast han kanske förstår mer än vad jag förstår. Ska fundera.

Ja det är komplicerat. Och jag tänker också att ni, alla andra också har en massa tankar om hur det borde vara, vad som är rimligt och orimligt och därför är kanske det enda rätta att sluta skriva om det. Ni som förstår förstår och ni som gör det lite mindre kommer ändå inte förstå mer hur jag än skriver.

Det är inte många som behöver vara med om det som jag och min familj, min svägerska, deras barn har varit med om. Vi måste nog acceptera att ingen förstår, så får vi paketera in sorgen lite för oss själva. Kanske blir man bitter av det, men man kan bli bitter av motsatsen också. För det är klart att vi noterar och reagerar på hur folk (inte kan) hanterar det, även om vi inte kan döma någon.

I dag har jag sett kort som jag köpt för att skicka till honom, som jag aldrig gjorde..jag har sett saker som jag hade tänkt skicka honom, saker jag velat ge hans barn, saker mina barn har fått av honom, saker jag har fått, jag tänker på saker han har gjort för mig, saker jag har velat och gjort för honom, saker jag kunnat ringa för att fråga honom, saker han har ringt och frågat mig, glädjen att få baka för hans skull, diskutera tekniska innovationer, höra musik som är "hans" osv osv. Först nu kan jag ta ordet saknad i min mun och det är så mycket saknad. S A K N A D. Och den kommer bara bli större ju längre tiden går. Tro mig.

Säg gärna vad ni tänker. Det är väldigt ambivalent från min sida. Men kanske är det så att jag bara sinkar för mig själv och mitt anseende, umgänge, rykte om jag skriver om mina dippar och tankar kring det som hänt. Jag kan ju stundom föra mig ändå och har lite finess kvar. Bits gör jag inte heller. Nä och gråter inte i din famn och behöver ingen kram. Jag har till och med lite humor kvar.
Men det kanske är svårt att tro.

Som en sista sak måste jag säga en sak som jag också reflekterar och reagerar över. Den vakt som fick en resväska över eller i sig i rulltrappan på Arlanda, hon blev sjukskriven i 4,5 månad för den traumatiska upplevelsen som det uttrycktes. Visst hon skadade sig men inte så allvarligt vad jag förstår så att hon "inte skulle kunna arbeta efter några veckor." Men när man förlorar någon nära då blir man varnad för att vara sjukskriven för länge då det inte är accepterat av samhället och kan ligga till last framöver.
Man ska absolut akta sig för att jämföra och jag tror inte det går i det här fallet för den delen. Men det är klart, har samhället den synen då är det ju inte konstigt att folk generellt tycker att man bör ha gått vidare vid det här laget.