I förrgår tränade jag Ruffie. Jag var både sugen och inte. Efter en psykiskt påfrestande helg så tänkte jag att det nog var bra om jag rörde på mig men det där med att möta folk man känner ..ja alltså, Ruffie har jag ju tränat rätt ofta, innan. Och som jag sagt tidigare, jag gillar verkligen Musse och Usama som är grundarna till detta och som för övrigt vann Guldhjärtat för bästa gruppträningsinstruktörer i år - kul och välförtjänt!
Men det var det där med att jag stod och snackade om min älskade tvillingbror i somras med Musse. Och att jag vet att de vet. V som är Ruffieinstruktör och också blivit en god vän till mig, sedan vi en gång blev ihoptussade som träningspar - har ju verkligen försökt uppmuntra mig att komma. Antagligen för att hon vet att jag skulle må bra av det. Och egentligen är det väl bland vänner man ska vara.
Men känslorna följer ingen logik.
Jag åkte dit och ställde mig en bit ifrån. De hade precis börjat. Jag ville inte, neej det kändes bara jobbigt. V såg mig förstås och plötsligt ropade både hon och Usama på mig. De tyckte säkert jag var fånig men hela jag kändes bara tung och trött. Man kan inte komma undan i Ruffie nämligen, det är fullt ös från början till slut. Men, försent. Och jag hade ju tagit mig dit.
Fick en stark lång tjej till motpartner, Vs syster om jag inte har fel. Jiisus vad jag fick kämpa. Och utemellan var jag helt slut. Och då ska ni veta att Ruffie har jag kunnat köra rätt oberörd. Ja det låter kaxigt men är det nån gång jag inser det så är det ju nu. Men det var härligt med snö och utomhus, vinden ven och snön var hal haha. Roligast var när vi helt enkelt hamnade på marken och började brottas i stället för att göra det vi skulle. Men man måste ju få improvisera när man är kort.
Jag är helt klart lite stolt över att jag ändå drog mig dit, glad över att bli upptäckt och indragen. Drog vidare till Salomon som hade medlemskväll med 30 %. Det är rätt bra..har jag sagt att jag gillar Salomon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar