Inget solklart.

Jag är lite vemodig, och vankelmodig. Fast det senare är irrelevant. Ja kanske det första också.
Jag funderar på allvar att sluta blogga om det som så uppenbart är min sorgeprocess. Kanske jag ska försöka skriva mer om träning? Vill ni det? Är det min väg ur detta? Skriva som andra träningsbloggare, om vad jag äter, rör mig och tänker kring träning och hälsa? Inte utifrån något expertperspektiv förstås men mina reflektioner, det som funkar och inte funkar för mig?
Eller vill ni ha snuskberättelser? Ja inte nödvändigtvis, nej inte från mitt perspektiv eller det jag gör eller inte men jag kan säkert svänga ihop lite för er skull..;)
Lite provokation som jag tycker kan liva upp. Eller sluta öht. Varför skriver jag?

Det har varit mycket känslor i helgen som ni förstår. Jag fyllde år men det fick inte Thomas.
Jaja, jag orkar inte skriva så mkt om det, det har varit upp och ned men jag träffade bland annat min relation som jag hade innan allt hände.
Jag kan inte svara för alla men när något händer ställer det naturligtvis höga krav på människor runtomkring och speciellt de närmaste. De som normalt gillar mitt sällskap för att jag har mycket energi och mycket att ge överlag, får ju inte så mycket plötsligt. Det är jag som behöver. Det är ett faktum och visst har jag redan sett de konsekvenserna att vissa blivit mer sällsynta, skriver sms istället för att ringa men så är det. Jag kan beklaga hur mycket som helst och bli bitter men det är bara att get over it, de har väl sina skäl, sina våndor, sin begränsning. Andra har ju i stället trätt fram.
M ville uppvakta mig och det var nervöst på sitt sätt, hur skulle jag uppträda, säga eller inte säga.

Jag tror inte jag har förlorat förmågan att ge och jag förstår ju att folk inte förstår. Det som är den största konsekvensen av det som hänt är att jag får lite "ångest" över krav och förväntningar. Bokade saker. Och att vara social tar mycket energi och av 8 planerade saker kanske det bara är en sak som verkligen blir genomfört. Saker tar längre tid. Men det tar på krafterna också varje gång man inser att folk inte förstår. Det finns nämligen ingen mening med att få folk att förstå - men det är de som inte förstår som indirekt ställer krav och dessutom kanske släpper ur sig lite otänkta saker och då är vi där igen. Ska man försöka förklara sig för så funkar ju människan, eller försöka ignorera/spela med. Då är det ju återigen jag som allt hänger på och jag kanske inte behöver just det.

Jag kände omtanke, jag kände kärlek. Jag kände en ärlig önskan om att "börja om." Men jag fick också kastat i ansiktet att "det var dags att gå vidare", "saken är ju som den är men du måste leva ditt liv, också för dina barns skull". Hur omtänksamt det än sas och med de finaste ögonen mot mig.  Ena stunden känner jag att han har rätt, blir lite stärkt av hans engagemang men samtidigt nu med lite eftertanke så blir jag mest besviken.
Att säga så kan vara av omtanke och av den enkla anledningen att folk som står utanför lätt ser det så. Det kan också vara av en omedveten egoistisk vilja om att jag ska "vara som vanligt" och att han och många andra vill vänta tills dess så ordningen är återställd.

Jag tycker att jag funkar för barnen och det har jag gjort från början. De har absolut sett mig vara ur gängorna och jag har sett deras önskan om att få "tillbaka" sin glada mamma. Inget ont ord har dock kommit från dem utan de har stundom sörjt med mig och stundom faktiskt, varit ett stöd för mig. Man kan tycka att det inte ska läggas på barn och det är väl ingen som vill men jag tror ändå att det är bättre att de ser processen till viss del.

Det var jag som stötte ifrån mig M från början, tyckte att han mitt i allt det akuta gjorde fel prioriteringar och även till viss del förväntade sig att jag skulle leva upp till vissa saker som är omöjliga, var det för mig iaf. Jag kanske har varit orättvis men jag står för att ansvaret för att det ska fungera inte kan läggas på mig. Man kan inte kräva energi av någon i sorg. Och han hade inte finessen som jag önskade och behövde, och jag är inte säker på att han har det nu heller - han har trots allt inte förstått och kanske är det viktigt ändå att man förstår fast man inte kan förstå. Alltså, om han hade förstått så hade han stått kvar även om jag bett honom gå och han hade förstått att han inte förstår. Om ni förstår:).
Fast han kanske förstår mer än vad jag förstår. Ska fundera.

Ja det är komplicerat. Och jag tänker också att ni, alla andra också har en massa tankar om hur det borde vara, vad som är rimligt och orimligt och därför är kanske det enda rätta att sluta skriva om det. Ni som förstår förstår och ni som gör det lite mindre kommer ändå inte förstå mer hur jag än skriver.

Det är inte många som behöver vara med om det som jag och min familj, min svägerska, deras barn har varit med om. Vi måste nog acceptera att ingen förstår, så får vi paketera in sorgen lite för oss själva. Kanske blir man bitter av det, men man kan bli bitter av motsatsen också. För det är klart att vi noterar och reagerar på hur folk (inte kan) hanterar det, även om vi inte kan döma någon.

I dag har jag sett kort som jag köpt för att skicka till honom, som jag aldrig gjorde..jag har sett saker som jag hade tänkt skicka honom, saker jag velat ge hans barn, saker mina barn har fått av honom, saker jag har fått, jag tänker på saker han har gjort för mig, saker jag har velat och gjort för honom, saker jag kunnat ringa för att fråga honom, saker han har ringt och frågat mig, glädjen att få baka för hans skull, diskutera tekniska innovationer, höra musik som är "hans" osv osv. Först nu kan jag ta ordet saknad i min mun och det är så mycket saknad. S A K N A D. Och den kommer bara bli större ju längre tiden går. Tro mig.

Säg gärna vad ni tänker. Det är väldigt ambivalent från min sida. Men kanske är det så att jag bara sinkar för mig själv och mitt anseende, umgänge, rykte om jag skriver om mina dippar och tankar kring det som hänt. Jag kan ju stundom föra mig ändå och har lite finess kvar. Bits gör jag inte heller. Nä och gråter inte i din famn och behöver ingen kram. Jag har till och med lite humor kvar.
Men det kanske är svårt att tro.

Som en sista sak måste jag säga en sak som jag också reflekterar och reagerar över. Den vakt som fick en resväska över eller i sig i rulltrappan på Arlanda, hon blev sjukskriven i 4,5 månad för den traumatiska upplevelsen som det uttrycktes. Visst hon skadade sig men inte så allvarligt vad jag förstår så att hon "inte skulle kunna arbeta efter några veckor." Men när man förlorar någon nära då blir man varnad för att vara sjukskriven för länge då det inte är accepterat av samhället och kan ligga till last framöver.
Man ska absolut akta sig för att jämföra och jag tror inte det går i det här fallet för den delen. Men det är klart, har samhället den synen då är det ju inte konstigt att folk generellt tycker att man bör ha gått vidare vid det här laget.