Lördag in ma face

Ännu en lördag..
Träffade ännu en person som säger "jag har inte sett dig någonting men jag har tänkt mycket på dig, skönt att se dig".
Jaha, du vet var jag bor, du vet vad som hänt - jag hade gärna haft ett kort i brevlådan eller ett besök om det hade varit för ett par veckor sedan.
Det kostar så lite att vara medmänniska.

Man kan tro att det betydde mer tidigare men så är det inte alls, det är ju nu när allt börjar tystna som jag får mer utrymme att vara ledsen och det blir tyngre på många sätt
men med tanke på att samhället tycker att man ska vara ready steady go efter högst en månad- så tycker väl de flesta andra det. 
En månad, kom igen - när man haft sin brorsa i 40 år.

Denna lördag har jag bara orkat prata med mamma. Varje melodikrysset tänker hon att det var X antal veckor sedan Thomas hjälpte henne med melodikrysset. Den lördagen som jag sprang AXA fjällmarathon i stället. Föga anade Thomas, mamma, pappa, syrran, jag och hans familj vad som skulle hända några timmar senare. Att livet för alltid skulle förändras i en mycket sorglig riktning.

Och min kropp har reagerat. Den är tung på många sätt.

Jag cyklade inte, bussen kom inte, spårvagnen hade väntetid och inte en taxi i sikte. Jag tänkte jag går hem. Jag började springa. Det regnade rätt bra och muller hördes? Kan det vara sant att det åskade i kväll?
Jag lekte häst för att fördriva tiden och motverka negativa tankar. Krökte på nacken och gick på tygeln. Synd att det inte fanns något hinder jag kunde hoppa över på vägen.
Thomas som byggde hinder åt mig så jag kunde leka häst på baksidan av huset. Ibland var jag häst, ibland fick hunden ställa upp.

Jag tänkte mig ett fint halvblod men det var snarare en välvillig holsteinare med kraftig bog och betesmage. Ja som sprang i skogen alltså.

Folk har sprungit Lidingöloppet i dag. De klarade sig undan regnet och det är jag glad för, jag är också glad för alla som tyckte det var kul. Jag är inte avis, men jag önskar verkligen det.

In i dimman.

Det började på jobbet. Mina gäspningar var som förevisning av sverigekartan. Tanken på att cykla hem var som att vänta sig en tornado.

Men hem kom jag och då hämtade vi Elvis som vi ska ta hand om en vecka. Han svansade bara in så det var inga problem.

Min dotter skulle vägra äta middag om jag serverade hemlagad pyttipanna. Smart tyckte jag om jag fick bli av med lite rester men hon tyckte att på en fredag äter man annat! Suck, det blev renskav och pommes frites, det var tydligen mer fredag. Och gott :)

Ja, sen gick jag in i dimman. Vi satte på en film och barnen var jättenöjda med att jag var med dem och jag lyckades väl se en stund men sedan somnade jag. Det var inte bara att jag kände mig trött, jag kände mig lite sådär "kanske känning i öronen, el halsen..".  Barnen gick ut med Elvis en tredje gång och sedan var det godnatt för alla. Jag tänkte hela tiden att jag skulle kliva upp och släcka omkring, kanske se en film osv men tjena.

Vaknade några ggr i natt men gick inte upp för det. Så i morse var det tänt överallt och städat därefter ;).  Jag kan inte säga att jag är piggare i dag men det var väl bra att jag inte forcerade mig själv som jag brukar.

Barnarbete

Jag känner mig väldigt dränerad just nu. Men jag skänker ändå den energi jag har någonstans till alla som vill.
Extra till mina föräldrar, syster samt Thomas och hans familj.

Fina fina Josefine som jag åt en tvåtimmars lunch med i dag. Var tog tiden vägen, jag tyckte inte vi hann prata alls? Var jag egoistisk, pratade vi mest om mig? Ursäkta ledsamheterna.

För tredje gången ställde jag in en grej. Ursäkta vita lögnen.

Söta dottern ringer och berättar att hon är ensam hemma. Jag säger att hon ska njuta innan Simon kommer. "Nej, jag ska städa mitt rum för jag vill att det ska vara fint tills på lördag". Fine.
En timme senare ringer hon igen.
- Mamma, jag har städat/dammsugit vardagsrummet, hallen och mitt rum, kan du komma hem och städa köket och badrummet?

Haha. Jag såg framför mig helt kliniska ytor och hur det skulle "katshinga" när jag öppnade dörren men nja, riktigt så var det väl inte. Men för att vara åtta år så var det ju fantastiskt bara det att hon fick idén, att hon ville göra det, att hon gjorde det.

Kan det ha något att göra med att vi ska vara hundvakt från och med i morgon och jag sa att vi måste se till att få undan lite kläder och annat som inte bör vara "i vägen" :).

I morgon beger sig mamma och pappa till jaktkojan, samma helg som pappa och Thomas alltid gjort det tillsammans i alla år. Jag känner och hör hur tungt det är redan innan de är där. Det är så ledsamt, så ledsamt och den där evighetsfrågan förföljer en hela tiden; varför?

Vet du vad twins betyder.

Satt med Simon och hans engelskaläxa. Hans läxa bestod av två sidor. Tema familj. På den ena sidan står det Vet du vad twins betyder? Sedan visar de en "typisk" familj där killen heter Thomas. Nästa sida är det skrivövningar som He is my brother.
Simon har det här läsåret inte behövt ta hem sin läxa, han har gjort färdigt dem i skolan. Varför ville de här sidorna visa sig för mig? Jag uppskattade inte det.

Eller som att jag började titta på En natt i Phuket härom natten för att den skulle "muntra upp mig". Aha, den började bara med ett dödsfall och begravning av en ung driftig kille som gillade äventyr. Schyst värre.

 Jag hade bestämt mig för att inte gråta i går em när jag var på ett möte. Jag skulle inte berätta. I dag skulle jag berätta för kiropraktorn men jag skulle inte gråta.
Jag gråter så fort jag börjar prata om det. Följaktligen både i går och i dag. För jag berättade ju i går också förstås. Och båda hade läst om det. Det känns ruggigt. Och ledsamt. Så inihelvete ledsamt är det ju.

Och som jag förutspådde för länge sedan så räcker det med att man skriver om något annat så tror folk att "det känns lite bättre?" som de frågar.
Jag räknar inte med att ni ska förstå, ok - så inget ont mot någon - men hur ska det kunna kännas bättre? På många sätt är det tyngre nu. Det är så uppenbart att jag inte har pratat med Thomas, messat med Thomas, fått höra skvaller om Thomas osv. Tiden går som bekant och allt det där borde ha ingått. Samt planer framåt för pappas födelsedag, hans sons födelsedag, inte våra födelsedagar men den ska också passeras hemska tanke. Samt jul osv.

Nä man är verkligen ensam i det här.

Om jag ska försöka hitta något som blivit bättre (inte känns bättre, ok) så är det att jag numer kan skärpa mig lite mer och längre stunder. Att jag kan "välja bort" tankarna på ett aggressivt sätt för att överleva dagarna så att de ska te sig så normala som det går, inför kollegor, barn och andra nära.
Men all sorg finns ju kvar, man skjuter den bara framför sig. Bakom sig. Åt sidan.

Togs oskulden nu eller?

Jag har tränat i dag. Det satt väldigt långt inne och jag kan konstatera att jag är ur form. Tänk vad det går fort att tappa. Det är ju naturligtvis inte bara en tidsaspekt om 6 veckor eftersom kroppen också måste ha tagit stryk på de många olika sätt som en tragedi/trauma innebär.

Jag tränade Ruffie, säsongens sista Sommarruffie kan man säga. Och sommar var väl det sista man kunde kalla denna dag för.  Jag hade hållt mig kvar på jobbet under eftermiddagen för att direkt ta mig dit, gick och kollade då och då i fönstret. Regn regn regn. Så jag tänkte jag skiter i det. Då slutade det att regna. Hm. Ok, va fan jag kör väl då.

Alltså shiit jag har glömt bort hur det är att "inte orka". Jag har glömt bort hur det var i början när man tränade och inte kunde gå ned för trappor dagen efter. Ja, jag har nog glömt det mesta. Kroppen också vad det verkar.

Såg en liten tjej se ensam (men tuff) ut och frågade om vi skulle köra ihop. Hon visade sig vara en ettrig brud med värsta överskottsenergin som bara önskade kunna svänga mig hit och dit. Snark, vad tror ni jag hade ställt mig längst bort för..bara de inledande knäböjen kändes som om de var mina 400:e, om allt hade varit för 3 månader vill säga. Nu kändes 5 stycken som 400.

Men inte kunde den där ettriga myran vinna över mig hur slut jag än var. Hon var härlig måste jag dock påpeka. Hon peppade och skrek högt om vartannat som värsta coachen samt erkände hur skitsur hon blev när hon var svagare. Kanske var det dumt förresten att säga att jag vanligtvis har kört Ruffie utan att ens "känna av det".

Veronica klämde mig på tuttarna när jag kom. Tack för det. Inte varje dag man får ett sånt välkomnande :).

Ja just det, var hos kiropraktorn på fm. Har riktigt ont ännu. Ska det inte försvinna eller det kanske kan ta ett par dagar? Och man kanske ska dricka mycket vatten och inte träna samma dag. Have I heard.

Han muttrade "varför går du till naprapater" och när jag pratade med en naprapat senare säger han att min diagnos från kiropraktorn låter långsökt. Hehe, är det min kropp de slåss om? Snarare boring yrkesheder antagligen..
Nu kan jag bara konstatera att det gör väldigt ont i typ ischiasnervhållet. I morse hade jag ont i höftleden och kiropraktorn konstaterade att jag var svullen i menisksenan, hade spänningar typ i hals/nacke, skuldror samt ett kortare ben/sned bäcken. Oj det var ju lite att fixa ändå.
Kanske borde ha uteslutit träningen i dag då.

Fast nyss var jag uppe och gick och då gjorde det mer ont i sätet. Vilka förflyttningar.

To do-lista

Jag hoppade på erbjudandet om att se gratis film på Viasat hela oktober. Sista dag i dag ifall ni också vill!
Hm, jag som knappt ser på tv kanske kommer sunka ned mig i filmer hela dagarna när jag blir arbetslös.
Fast min skrivarkurs har kickat igång - utan att jag har vaknat ännu.

Shit jag måste förnya körkortet.
Kontakta Skatteverket. Lönekontoret.
Ringa min tandläkare och förklara varför jag inte kom.
Städa fram en nyckel, är den borta?
Rensa mejl.
Kolla upp Lillyhammer.
Ah försäkringsbolaget och laptopskärmen.
Köpa extra minne till Macen.
Skriva till Kuriren.
Beställa resa.
Köpa nytt porslin.
Köpa nåt annat nytt.
Börja träna.
Rensa i garderober och källare.
Renovera.
Skriva in sonen på träningslistor så han slutar hoppa omkring som en vettvilling på kvällarna.
Veva upp dottern så hon börjar röra på sig.

Det är väl det jag tänker att jag borde tänka på.

Nu förundras jag över Gunilla i Svenska Hollywoodfruar men funderar på om jag borde baka en kladdkaka när jag ändå ska vara uppe en stund och jobba. I morrn min vän kiropraktorn - nytta och nöje!

Reflektion

Jaha, vad ska jag berätta i dag då..:)

Tung morgon ok. Pratade med mamma, grät mer, ryckte upp mig och åkte till jobbet.
Jobbigt att ta sig till jobbet rent mentalt men när jag väl är där så är det helt ok. De flesta beter sig som förut mot mig d v s smågnabbas och det är helt ok (!) men så har vi den enda kvinnliga kollega som är kvar - hon är väldigt mån om mig, empatisk osv. Jag känner hennes blickar där hon söker efter hur jag mår. Det är också skönt. Därmed inte sagt att de andra inte har empati men hon frågar hela tiden hur jag mår, är uppmärksam etc. Det är skönt med båda läger!

De kompisar jag har kvar att träffa s a s skriver att de vill träffa mig krama mig bla bla - det är ju i all välmening men jag kastar mig inte om halsen på varenda människa som jag gjorde i början (och inte heller kompisar då) , det har passerat till något där sorgen krupit inåt och jag vill inte kramas, jag vill inte sitta ned och snacka om detta, specifikt alltså.
Däremot kommer det säkert poppa upp och man får fråga! Skulle nog reagera om någon jag träffar inte frågar något alls om Thomas eller om min process..
eller så är det så att de som varit med från början är de som jag känner mig trygg med, vet inte. Eller, jag är inte behov av tröst direkt längre kanske.

Det som är konstigt här i Stockholm är att ingen bara kommer förbi, nej man gör väl inte så här. Men inte ens mina grannar - som jag ändå tycker att jag "känner" har kommit förbi, de jag vet vet. Förutom då B, hon har varit fantastisk måste jag säga.

I Luleå hör jag ju hur folk åker förbi både mina föräldrar som Thomas sambo - men kanske iof inte till min syrra. Det ses väl som skillnad antar jag att ett "syskon" försvinner men om folk visste hur oförmögen och deppig jag har varit och är mellan varven så hoppas jag de hade tänkt annorlunda. Varför ska man lämnas "ifred" tills man mår bättre när det är den värsta tiden man behöver som mest hjälp? För att det är jobbigt att engagera sig, eller för någon bakvänd omtanke?

Konstigt hur det fungerar. Det är nog mest att folk inte "vet" hur man ska göra (fast det finns ju inget rätt eller fel, hellre göra nåt än ingenting alls). Alla tänker nog också "den har nog andra som .." åsså nöjer man sig med ett sms i stället för att bestämma sig för att vara en av "alla" som bryr sig och ser till att finnas där. Tänk om du är den enda?

Men man gör som man känner bäst själv förstås och det är ok också (!) men om man undrar så är det så jag tänker iaf.

jaha var var vi? Ingen speciell dag, mosade just en tvestjärt som följt med oss från skogen i söndags och bott under svampen. Borde väl äta nåt. Jag alltså, tvestjärten är borta.

...

Jag tänkte faktiskt i förrgår att "nu ska jag inte skriva något mer när jag är låg". Man kan ju annars hamna i tankar så som att den dagen jag slutar skriva att jag är ledsen då tror väl ingen att man är ledsen och därför känner man tvånget att fortsätta mer eller mindre.

Det är inte riktigt så jag tänker - jag förvånas i och för sig över hur ledsen jag fortfarande är, en vild slitande känsla i kroppen som börjar slå vilt omkring sig så fort jag släpper fram den. Eller slå mig avdomnande i huvudet.
Jag kan gå runt i vardagen och tänka aktivt att "oj vad duktig jag är, jag kan ju tänka tankar om Thomas utan att gråta, jag kan planera maten utan att tänka på Thomas". Eller det gör jag nog inte förresten - Thomas är närvarande hela tiden - men det finns dock stunder då jag både kan skratta och tänka på annat sen kommer faktum flygande.

Nej, jag har inte dåligt samvete om jag skrattar.
Men jag kan bli ledsen av att inse att jag inte någonsin får skratta mer med honom. Att han inte får skratta något mer.

Och så hips vips så kommer gråten. Jag sitter och pratar med en kollega under lunchen. Vi pratar om, ja nåt, vet inte. Men i alla fall något som inbegrep att jag kom på att jag aldrig kan diskutera det med Thomas mer. Och de där insiktsnävarna rakt i fejset gör så ont.

Sorgen är både den där slitande vilda lianen, brännande manettrådarna och järnröret rätt i magen. Den melankoliska mössan och tunga kedjan runt halsen. Brännsåret på bröstet och snaran runt halsen.

Visst skittrist för er att läsa samma sak om igen - men kanske att jag ger er något. Något ni inte kan förstå men ändå ta till er. Hur ni möter näste person i sorg kanske? Att värna om era nära och kära. Tyvärr går det aldrig att förbereda sig för sådant här.

Tunga ögon, migrän, täppt i näsan. Jag har gråtit förtvivlat igen. Pratat länge med Thomas sambo. Maneterna bränner mig, lianen drar till hårt runt hjärtat, järnröret har gått rakt genom magen.

Psykopat

Ytterligare ett skäl till att ta cykeln i stället för buss. Jag slipper idioter som gör anspråk på min energi.
Som tur var fick jag sitta ensam så länge jag var i bussen, transporten därifrån var det sämre med.

Hon visste vad som hänt, jag berättade ju för var och varannan de första veckorna, i tid och otid. Nu förhörde hon sig lite mer. Och om hur jag mår.

Jag borde vetat bättre än att inleda samtal med henne.

* * *
(komprimerat återgivet samtal)

- Jag har inte cancer, jag lever och så gör du! Släpp det, din bror är i himlen han kommer inte tillbaka.
- Så kan bara nån som inte varit med om det säga (nu har jag stannat och tror inte att det jag hör är sant)
- bla bla (hon jiddrar något som jag inte kommer ihåg fast det är nyss)
- ? ?  Min bror är död och du tror att det bara går att släppa,  så där? ( jag knäpper med fingrarna och tittar henne stint i ögonen)
- Ja, gör det! Det är fel energi - fel energi
Där avviker jag, tittar inte på henne, svarar inte --
- Bra Camilla. Du behöver reagera, du behöver få ut det
ropar hon efter mig. Störda kvinna.

Ja jag borde haft en ljudfil till detta så ni hör hur hon säger och allt hon sa.

Och nu, precis nu när jag skriver detta ringer hon.

- Camilla, du ska få en behandling av mig (massage). När du vill. För du behöver det. Du ska bli i balans med din kropp. Det ordnar sig, Camilla - det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Och jag tänker mycket på dig ska du veta. Jag stöttar dig. Allt kommer bli bra. Det ordnar sig. Och jag finns här, du kan ringa när som helst - du kan ringa mitt i natten om du vill. Jag ville bara säga det. Ring när som helst så ska du få en behandling. Ok? Ok?

Ja hon pratade i ett. Forcerat. Utan punkter.
Jag orkade inte bråka, orkade inte säga nej. Hon bad inte om ursäkt.

Eller, ni kanske håller med henne?

Vill vara Du.

Det känns som om jag går på tomgång - men steg och huvud är tunga.

Jag känner mig tom. Eller är jag i själva verket full.

Behöver jag fyllas eller behöver jag tömmas.
Tänk om jag torkar, eller flyter ut.

Om jag lägger mig platt för världen
Ska jag låtas bli körd över eller ska jag resa mig, och stå.
Om jag själv inte har orken - stannar du och hjälper mig då.

Jag vill vara du just nu.
Att vara jag gör ingen glad.

Dekadens.

Det är tungt. Jag mår dåligt över mig själv, mina föräldrar, min syster, Thomas sambo och alla andra som på något sätt berörs av Thomas frånvaro.
Mest mår jag dåligt för hans skull - allt han missar, allt han var värd.

Jag skräms över bristen på motivation, överlag.
Skäms över min dekadens.
Undrar var allt kommer sluta.

Men nu ska jag ut i skogen igen, med en annan god vän. Och det tackar jag för.

Ha en skön söndag mina vänner och de jag kanske inte känner.