Barnarbete

Jag känner mig väldigt dränerad just nu. Men jag skänker ändå den energi jag har någonstans till alla som vill.
Extra till mina föräldrar, syster samt Thomas och hans familj.

Fina fina Josefine som jag åt en tvåtimmars lunch med i dag. Var tog tiden vägen, jag tyckte inte vi hann prata alls? Var jag egoistisk, pratade vi mest om mig? Ursäkta ledsamheterna.

För tredje gången ställde jag in en grej. Ursäkta vita lögnen.

Söta dottern ringer och berättar att hon är ensam hemma. Jag säger att hon ska njuta innan Simon kommer. "Nej, jag ska städa mitt rum för jag vill att det ska vara fint tills på lördag". Fine.
En timme senare ringer hon igen.
- Mamma, jag har städat/dammsugit vardagsrummet, hallen och mitt rum, kan du komma hem och städa köket och badrummet?

Haha. Jag såg framför mig helt kliniska ytor och hur det skulle "katshinga" när jag öppnade dörren men nja, riktigt så var det väl inte. Men för att vara åtta år så var det ju fantastiskt bara det att hon fick idén, att hon ville göra det, att hon gjorde det.

Kan det ha något att göra med att vi ska vara hundvakt från och med i morgon och jag sa att vi måste se till att få undan lite kläder och annat som inte bör vara "i vägen" :).

I morgon beger sig mamma och pappa till jaktkojan, samma helg som pappa och Thomas alltid gjort det tillsammans i alla år. Jag känner och hör hur tungt det är redan innan de är där. Det är så ledsamt, så ledsamt och den där evighetsfrågan förföljer en hela tiden; varför?