Nu blir jag militär.

Bilden är lånad från websajten Evas underkläder.

Som sagt. Jag slår blint omkring mig och nu ska jag bli militär ! Jag ser riktigt fram emot att få kvittera  ut mina camouflagekläder och militärstövlar. Kängor säger en del men det på bilden kallar jag stövlar?
Jag vill testa min fysiska förmåga mot försvarets, och tänker avsluta den kommande kyliga lördagen med en eldig natt ute i naturen med en massa unga friska fysiska män.

Ok backa bandet. Jag är ju lite seriös. Jag vill göra något som jag inte direkt förknippar mig själv i förhållande till min bror ok. Jag vill bli aktiverad och stimulerad så jag inte får tid att vara ledsen, så är det också.
Sanningen är även att jag en tid sneglat på Försvaret. Kanske för att min pappa varit aktiv inom hemvärnet, många vänner, inte minst mina grannar som jobbar inom försvaret - eller för att jag själv faktiskt varit aktiv, ok medlem, i både Flygvapnet Ungdom som Bilkåren en gång i tiden. Fast jag hade lite andra syften då måste jag erkänna.

Jag ska bara vara militär en helg till att börja med. Jag kommer få fräscha upp kunskaperna i Första Hjälpen, jag ska ut i naturen och laga mat, sätta upp tält och säkert få vara eldvakt också. Däremellan har jag tänkt flasha som en G.I Jane fast jag har i och för sig inte sett filmen och vet inte riktigt vad det innebär. Men att jag är en frusen människa och att det ska bli den kallaste lördagen hittills det här året/vintern kanske till och med - det vet jag.

Undras om det kan ingå en hinderbana mitt i vintern och om de fortfarande har all torrmat och chokladomslag i gråbrunt papper?

Lite överårig känner jag mig allt. Så pass att jag drog iväg ett mejl om det. De bekräftade visserligen att jag var bland de äldre men att de såg jättemycket fram emot just det faktum. Så skrev de förstås inte alls. Men välkommen var jag och jag ska ge järnet. Jag ska njuta av att vara omringad av en massa unga män som vill träna mun mot mun med mig som jag senare krossar i fysisk närkamp. Fast sen när jag vill byta bort min eldvakt mot sömn är det kanske bra att jag har nån vän kvar. Eller ännu hellre få fotmassage efter massa timmar ute i den karga kylan med stelfrusna fötter som följd. Överdriver jag eller inte. Kan det bli så hårt? Kanske måste jag hinna baka bullar i natt?

Sen kom jag på att jag har ljugit om min vikt. Ja men jag gjorde faktiskt ansökan tidigare i höst och den utbildningen ställdes in. Sedan dess har det hänt saker på kroppen men inte tusan skriver jag "hörni förresten, jag har gått upp sedan sist." Nä jag får väl stå ut med att se ut som en överjäst limpa, bara jag får igen knapparna så.
Onekligen spännande och som pastan på tallriken så har jag fått mens i dag. Oslagbar kombination.

Barnen ska bo hos en granne och jag börjar jobba klockan sju imorrn. Och ingenting har jag gjort ikväll förutom lagat en massa mat? Jobba, fixa födelsedagspresent till dotterns kompis, packa för mig, packa för barnen, få undan, komma iväg och komma fram till klockan 17. Det blir en intensiv dag i morgon. Hinner jag eller kommer jag få ta taxi i vanlig ordning`? Jag kanske kan få nån att köra helikopter, det vore värdigt.

Hoppas ni får en lika galen helg.

Lite glad mitt i allt.

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Same same but different kanske. Jag ska upp så tidigt imorrn också så ingen idé att jag fördjupar mig i något.

Ibland, det känner ni säkert till, när man träffar någon - kan vara vem som helst faktiskt, så kan man känna sig antingen som en minus eller plusmänniska. Eller equal för den delen. Eller om man vill vara coolare kanske man säger att man har några tillgodo på den ene eller så. Nä men skämt åsido jag tänker att man kan känna sig lite underlägsen neeeej det var negativt laddat men äsch du träffar nån och tycker hen är snygg, ok. Lite typ klassen över dig. Men sen kan ju du vara klokare så det väger upp det andra eller inte.
Man kan också träffa någon och tro själv att man har några tillgodo så visar det sig vara en sån skärpt, galen, fantastisk och charmig människa så den fullständigt sveper kappan av dig.

Och förresten så vet du ju inte vad den andre tycker om dig så du ska ju framförallt inte yppa om du känner dig tillkortakommen så att säga :)

Man kan ju också träffa någon där man vet att det är liksom against all odds eller all odds against u snarare. Typ avstånd, ålder och..så. Då får man ju bestämma om man kör så länge det ryker eller om man bromsar för att det är för halt.

Jag. Tycker i alla fall att det är lite roligt att bli..uppmärksammad av yngre just nu. Jag är så fruktansvärt imponerad av den framåtanda blandat med ödmjukhet, erfarenhet, känsla och bra.. kyssar jag har stött på.
Jag som yppat mig förr om dessa stöddiga och bortskämda åttitalister - de kanske fick utvecklingsbidrag efter gymnasiet?

Dejt i nysnö

I dag pratar vi om nåt annat. Mitt humör kanske? Det där självömkande "nära explosion"s humöret som stavas PMS med andra ord?
Jag är helt oförmögen att göra det jag har föresatt mig att göra denna "lediga" dag. Jag gör helt annat. Eller ingenting. Blir alltså irriterad över det faktum och som att jag senare också inser att jag kommer komma försent till min fikadejt. Jag måste alltså ta hojen. Inget fel med det men det råsnöar ute och ingen plogbil i sikte. Och det blir liksom helt annan outfit. Jaja. Dejten har blivit till lite i panik över att jag är så ledsen kan man väl säga. Jag hittar folk och avledande manövrar på lite olika sätt och den här personen har förlorat sin pappa för ett par år sedan. Det är ju inget måste förstås men det känns tryggt att veta att jag inte träffar folk som försöker skämta bort eller negligera mitt faktum. Överhuvudtaget känns det "kul" att nån orkar och vill träffa mig. Det är ju ingen som har några garantier för att jag är stabil hela tiden.

Den saken gick ju bra, vid något tillfälle sa jag bara helt enkelt att det blev för känslosamt och då lämnade vi det, ibland vill jag berätta mer, ibland inte. Men hallå, vi avslutade ju aldrig den här fikan som sedan blev lunch också.
Jag brukar faktiskt överlåta uppbrott  på andra om jag nu inte väldigt mycket har en tid att passa och det finns säkert saker att säga om det typ "det är viktigt att avsluta först", "om det inte ger något varför sitta kvar" osv osv. Men bortsett från att jag är överartig på gränsen till mesig och självförminskare så kanske är jag rädd för att det blir tid över till mig själv, om jag nu inte gör något vettigt av den ändå. Skit samma! Det var ett stundtals väldigt djupt och reflekterande samtal två människor emellan som inte känner varann dessmer. Sådant är häftigt. Och vet ni vad jag uppskattar män som bara sådär självklart går och köper en latte, trugar på att jag ska beställa något till för att sedan ödmjukt fråga (men ändå rätt bestämt) om han får bjuda mig på laxen när jag väl blev hungrig. Det är snyggt gjort liksom.

Ja sedan kom ju barnen hem rätt snabbt och både före under och efter middagen så kom det ut irritationer från min låda. Jag visste att jag borde hejda mig och att jag inte är arg på dem personligen. Jag är arg för att det här har hänt, jag är arg för att jag inte har en säng, jag är arg för att jag har PMS och jag är arg för att jag inte sticker ut och springer det där tisdagspasset som stör min bakre hjärna.
- Det är inge´kul när du är sådär arg mamma, du ska inte iväg och träna?
Bing.
- Tycker ni att jag ska sticka ut och springa en sväng och bli på bättre humör?

Nysnö och 3-5 minusgrader. Rätt härligt ändå. Ut i närmaste skogen och springa uppför klippor, trappor och slalombacken som gav mig en hård match (ishalka under snön vissa partier) - otroligt att folk hunnit trampa upp stigar nu under kvällen bara men jag valde offtrail så ofta jag kunde. Jag utmanar mig inte mycket i tempo eller puls men avvek för att handla lite och sprang sedan hem 2,5 km med varsin kasse a ca 2,5 kg i vardera handen. Folk glodde och någon kommenterade/skrattade men det får man bjuda på. Man springer visserligen som om man är kissnödig men jag tror på att förena nytta med nytta ibland.

Bilden speglar inte hur brant det var här. Men vilken härlig snö!

Varför?

Jag tänker gå och lägga mig ifrån den här dagen. Var hos psyktanten i dag och varje gång tänker jag att jag ska ställa in eller säga ifrån det. Jag har ångest över att gå dit. Varför? Jag vet inte vad det ger mig mer än att jag blir så himla ledsen jämt. Det bara fullständigt rinner ur mig gång efter gång och det finns inget slut.
Precis som det inte finns ett lyckligt slut på historien.

Och varje gång när hon bekräftar min sorg och säger att "det har ju inte gått lång tid alls" och sätter det i paritet till hur länge vi har levt.
Jag tror jag släpper lite på den yta jag går omkring med "å andra sidan" d v s att när man vet att ingen förstår så måste man försöka leva och fungera lite som andra förväntar sig att man ska göra nu. Och det tar säkert mer energi än vad jag förstår själv.

Varför. Det är så grymt.

Var på middag med människor från grannskapet - föräldrar till sonens klasskamrater. Det var riktigt trevligt men när det visade sig att en av dem inte kände till vad som hänt, så bröt jag ihop. Jag vet, det är ett favorituttryck fast favorit och favorit..ser hur andra tittar i restaurangen men jag är så ledsen. Förtvivlad faktiskt.

Jag undrar på riktigt om jag kommer klara det här. Jag känner mig så ensam.
Varför Thomas?

Fördelen i kväll är väl iaf att jag är så ledsen att jag inte har någon matlust.

Söndagsplaner.

Min dotter ska gå och duscha. Hon har fått för sig att gå på en audition i dag och jag tror inte hon törs. Men man ska ju bejaka så jag har tänkt att jag följer henne så får hon vägra där i så fall. Men vad kul det skulle vara om hon törs, bara för att. Helst vill jag ha sonen med men han som inte är blyg, påstår att han inte törs. Han vill hellre gå hem till en kompis. Jaja.

I går kväll hade jag ont i hela vänster arm, sådant skrämmer mig. En gång för ett par år sedan så ringde jag till jouren vid ett sådant tillfälle. Då hade jag också haft galopperande hjärta under dagen. Jag fick rådet att åka till akuten och väl där lades jag in under EKG -koll. Mitt hjärta rusade iväg då också, trots att jag legat still på en brits i 2 timmar så rusade det iväg till 135 bpm om jag minns rätt. De lade in mig för natten och sen fick jag göra arbetsEKG, de gjorde ultraljud och det var väl inte dumt att få en hälsocheck på hjärtat som de påstod var starkt. Däremot trodde en sköterska att det var posttraumatisk stress. Och jag hade ju också gått igenom en fruktansvärd skilsmässa med efterföljande vårdnadstvist.
Om jag ska vara ärlig så kände jag hjärtat dunka lite extra under cykelturen i går så det var väl det som föranledde min oro. Jag övervägde att inte somna alls för tänk om jag skulle somna och något gå fel. Ont i vänster arm (fast också höger, man ska inte negligera det) kan tyda på en hjärtinfarkt.

Men nu sitter jag här och rent fysiskt mår jag bättre än vad jag gjort hela förra veckan så det var tydligen rätt beslut att träna i går. I övrigt får jag väl se upp och tänka till då jag står under rätt stark stress nu också men av helt andra skäl. Skulle hellre gå igenom skilsmässan två gånger till än att vara där jag är nu :(.

Nåväl, nu pratar vi om något annat. Det är en fin men kall dag ute och det är nog läge att gå till rådjuren med lite morötter och överblivet bröd till fåglarna. En PW/skvallerstund med bästa väninnan ska också hinnas med liksom att tvätta något samt städa bort julen, häpp.