Jag sitter fast i en bil och är redan många timmar sen om du frågar mig. Är både tom och full av känslor. Det krampar i magen och bränner i själen.
Jag vill att det ska vara ett skämt. Jag är inte säker på vad som är vad eller om något har sjunkit in eller inte.
Telefonsamtalet spelas om och om i huvudet. Livet var ett på ett sätt innan samtalet och ett helt annat efter. Framförallt ett liv mindre.
Jag vill skrika att det är fel, jag vill kasta saker omkring mig fast just nu vill jag mest få gråta obehindrat och vara nära de jag älskar. Kanske skulle vi kunna skrika och kasta grejer ihop.
Vad är det som hjälper i ett sånt här läge? Ingenting. Allt känns fjuttigt och jag tänker att jag skiter i allt. Allt som ingenting är värt. Men något stort och kärt i och för mig har redan gått förlorat.
Det är populärt att säga att man har sorg. Sorg över att mackan hamnade upp och ned på golvet, att favoritlaget förlorade eller att man inte kom i sin klänning.
Men när sorg blir över att någon du älskar är borta.
Någon som aldrig kan komma tillbaka.
Då är det på riktigt. Hur mycket du än vill att det inte ska vara det.
