Sörjer för/e Skavlan

Först tänker jag varför skriver jag. Sen tänker jag att jag blir lite arg. Jo jag blir arg för att man inte "får" sörja. Ok, säger ni, vem säger det, klart du får sörja. Ok säger jag, jag vet, men.
Förr var det legitimt att sörja man var klädd i svart i tre månader och det var inget snack om saken. Och då var det heller inte tal om annat än att sörja under den tiden.
Nu. Man får sörja ok, men du ska också fungera normalt under samma tid. Alltså sörj du när kontorslampan är släckt, solen gått ned, vännerna gått hem, huset tystnat. Bara du rise and shine några timmar senare.

Det skär i hjärtat när pappa bekräftar bilden. Hur folk runtomkring tror att nu när det gått 2 månader då är man väl ganska ok? Och det här tror folk så fort du klarar av att vara "normal" i sammanhang igen. När du kan prata om annat och skratta för en stund. Men snälla ni, vi gör det för att vi dels vet att vi går under om vi inte kopplar bort det ibland men lika mycket för att vi vet att det förväntas av oss. Kanske inte just av dig personligen men av samhället i stort. Och samhället i stort består av många små som du. Alltså jag menar inte att du är liten men att många små blir en stor massa och att den stora massan, d v s samhället inte skulle vara en stor massa om det inte bestod av en massa små som tillsammans blir stora.

Jag har sagt det förr, det blir nästan värre. Finns inga "minnas med glädje". Vadå minnas med glädje när det var en skitans jävla onödig olycka!! Och ju mer man kopplar ihop trådarna, omständigheterna, saker står klarare - så blir det än mer jävligt att tänka på. Men, det får oss inte Thomas tillbaka.
Jo jag fattar, själva Thomas är ju en källa till glädje. Men svårt att få det till imperfekt och vara glad samtidigt. För det är ju i presens man vill känna.

Men det är alltså inte att jämföra med någon äldre släkting, vän som ändå levt sitt liv mer eller mindre eller någon som blivit sjuk där man tröstar sig med många goda minnen eller liknande. Eller gör man det ens då? Jag säger som min kollega sa "dödsolyckor händer inte ofta, våra hjärnor är inte rustade för det, varken att bemöta eller att råka ut för med någon nära". Det ligger något i det.

Tänk själva allt som följer med det..småbarn inblandade, gräva i tillhörigheter, ordna upp praktiskt både kring honom, hans familj, ens eget, det är utredningar, obducering, sorg sorg sorg. Och så finns det nåt som kallas framtid också. Well, återigen, jag ska inte jämföra sorg, den är så olika - men generellt.
 
Ser Skavlan. Tycker ändå Camilla Henemark är rar på något sätt. Förstår att hon inte vill prata om those days with the king vilket jag tror handlar mycket om både hänsyn som att det känns fel för egen del också. Ser inga konstigheter att det tas upp i boken ändå och jag hoppas hon drar in kulor så hon kan skapa sig ett värdigt liv igen.
Ulf Lundell. Jag har inte varit någon speciell, eller,  jag är ingen speciell fan av varken hans musik eller böcker. Han skriver alldeles för utförliga och långrandiga meningar vad jag minns.
Men jag ser att han har vackra drag! Ta bort ticsen och hans uppenbara svårigheter att ..ja, hålla kvar ögonkontakt, känna sig bekväm i den där situationen. Och vilka bra säg om bitterhet och lycka.
Håller med till 100.
Och vad härligt att få leva och känna med naturen varje dag. Det är ju en sida av lycka alla gånger.

Men får man inte sörja tror jag alla gånger man kan bli bitter. Det börjar med att man blir inåtvänd på något sätt, eller världsfrånvänd om du så vill. För besvikelse slutar gärna så, och bitterheten tar vid. Att andras behov ska tillfredsställas före något så primitivt och känslostyrt. När vänner försvinner och verkligheten fortsätter som om ingenting har hänt.

När jag besökte Kanal 5:s hemsida i går så ramlade jag över Fråga Olle och ett avsnitt som rullar där automatiskt. Jag har aldrig sett Fråga Olle då jag känt lite "been there done that" men nu stannade jag kvar och såg detta avsnitt om trekanter och oralsex. Många åsikter och tankar fick jag, så det finns nog skäl att återkomma till det där. Men jag kanske borde se några avsnitt till först.

Thomas i mitt hjärta, vilken smärta.

Åh vad ledsen jag är.
Sitter och messar runt som vanligt, prata orkar jag inte. Men så ringer T, Thomas flygarkompis innan jag hinner messa honom. Och då skenar ju allt iväg. Känslorna alltså. Jag förstår att han är hos Thomas och det gör mig både så ledsen och så rörd. Jag är glad att han vågar vill och orkar ringa till mig. Att han är hos Thomas.

Jag är så ledsen. Ni kan inte ana allt som rullar i mitt huvud, i mitt hjärta, i min själ, i mitt bröst. Jag testar alla olika tankar men inget är till tröst.

Så är det. Hejdå.

2 mån.

Tog högklackat igen, sneakers är inte så snyggt till klänning. I alla fall inte om man vill förefalla längre. Dessutom så är det lite så att jag klär över min brist på vanliga rutiner.

En halv pizza och två glas vin gjorde mig ett halvt kilo lättare över natten. Det är ju inte dumt !

I går ansträngde jag mig för att shoppa något som företaget kunde ersätta med tanke på den där narkomanen som kom hit och snodde på sig. Det blev en fin blazer och en sportväst.

Nu ska jag jobba. Näst sista dagen. Kunde ha vart glad men tanken på att det i dag är tvåmånadersdagen av Skithelvetet dämpar mig. Det blir tufft att åka upp till Luleå igen.

Påtänd

Ibland småfiser jag och ibland blir det små pluppar kvar i toalettstolen. Det är inte feminint men ganska kul.

Oj nu bråkar en påtänd här på bussen. Men här bryr sig folk så när han ger sig på en oskyldig kille och slår honom på käften så är det omslutning direkt och han övermannas och leds ut. Hör en söt gammal tant säga att på 40 år har detta aldrig hänt på denna linje. Tror henne.

Jag tror inte jag ska ha högklackat imorrn. Kanske man ska börja med träningskläder igen.

Låg profil

Har träningskläder med mig till jobbet men ingen energi. Måste bestämma var jag ska träna också. Kommer i stället överens med en vän att ses över ett glas vin.
Måste väl passa på innan jag drar åt byxremmen. Har gått upp 4 kg på 2 månader.

Min tävlingspartner är tveksam till att tävla med mig framöver vilket får mig en aning låg förstås. Inte egentligen för något annat än att han uppenbarligen inte har förtroende för mig. Tänker många så om mig nu?
Men som jag sa i går, rätt typiskt scenario. Dominoeffekten.

Och min Thomas-kollega levererar igen. Han ber mig lyssna på en låt som ger honom gåshud. Jag stelnar, ryser till. Precis samma musiksmak som Thomas! Som om det inte var nog med alla andra likheter..

Tja, frågan är om det inte kommer vara det/honom jag kommer sakna mest.

Middagsfrid - i dubbel bemärkelse.

Jag vet att det finns de som kommer lämna mig och jag vet att det finns de jag aldrig kommer träffa igen. Så är livets gång även utan att det händer oväntade saker. Man utvecklas åt olika håll, byter riktning osv.
Man kanske till och med "passar på" för att det finns orsak.

Jag tänker inte så mycket på det om det så verkar. Av den enkla anledningen att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte för att jag orkar inte. Det finns ingen som helst anledning för mig att slösa energin just där. Those who stays, stays. Ungefär så. Och de som tycker jag har ett ansvar också ska naturligtvis tycka så.

Jag känner mig rätt stabil i all min svaghet. Rätt klok i all mitt kaos.

Jag förstod också tidigt att det kommer tillkomma nya människor, en del kommer passera, en del stannar kvar. Det hör också till. Jag är inte den människa jag var innan och på något sätt ska väl det märkas.
De som varit vana att hämta något hos mig, få - är de som jag kanske aldrig träffar igen.
De som kanske tyckte att jag saknade något förr - är kanske de som vill vara med mig nu.
Och kanske tvärtom, jag vet inte?

Jag vet vad jag tänker, utemellan. Och visst tänker jag bland annat att de här svaga små människorna ska få se. Det måste jag vara ärlig och säga. De kanske också är viktiga i sammanhanget för att ge mig drivkraft?
Jag tänker iaf desto mer på alla stora människor som jag har och har fått runt omkring mig. De ska också få se.

Just nu vill jag inget annat än att slå en signal till föräldrar syster och Thomas sambo. Jag känner mig utanför eller eg för långt borta och det tar extra energi. Och det slår över så jag inte orkar eller vill-orkar för att dra till med ett annat uttryck.

Jag har fått en fri försändelse från Middagsfrid denna vecka, av vänliga orsaker/själar och det tackar jag naturligtvis för. Skönt med omväxling framför allt men också att varje moment jag kan minimera eller förenkla, slippa i min vardag är guld värd just nu.
I dag var det Ankbröst med jordärtkockspuré, eget vitlökssmör samt broccoli och haricort verts på menyn - mkt gott. Men som ni hör, en massa att göra för att få till.

Visst är det lite ironiskt att jag lyckats vinna på utlottningar och finner så fina människor efter den här tragedin (kanske mig själv också) men jag skulle ju 100 gånger miljarder vara utan allt om jag bara fick Thomas tillbaka. Men det förstår ni väl hoppas jag.

Min PT har ställt krav på mig. Jag måste nog ta och hitta min sko snart.

Love is in the air.

Jag är väldigt lättrörd så nu gråter jag till exempel. Igen. Man kan säga att jag har vanan inne. Sedan ska man också ha i åtanke att jag bara sovit knappa fyra timmar i natt.
Just nu känner jag sådan kärlek runt mig. Viss kärlek är av det platoniska slaget, dessutom ensidig men ändock.

     Mitt i allt det onda händer faktiskt en del som är riktigt bra. Folk som ser mig, vad jag behöver och ser till att jag får det. Det är både generöst och rörande och det är förvånande en hel del personer som inte eller knappt vet vem jag är.
Får mig att fundera på vad mänsklighetens kärna egentligen innebär.

Jag fick också bra feedback på mina inskickade dialogtexter, vilka jag hade sådan ångest för och tänkte att det var så dåligt att det var lika bra att kasta in.

Mina söta fina föräldrar och min underbara syrra. Thomas fina vänner och Thomas söta sambo. Mina bästa barn. Thomas bästa barn. Syrrans bästa hundar :)
Mina vänner och alla som jag ännu inte känner. Ni som finns där naggandes i kanten, hör av er, uppmuntrar mig till det ena och andra. Kommer och hämtar mig, uppvaktar mig, messar, ringer, frågar om jag vill göra något, behöver något. Jag har innestående vin, öl, pizza, middagar, danskvällar etc. Och en bunt träningstillfällen när jag vill. Bra sex är heller aldrig fel*.

Det är kärlek och jag är så tacksam. Mitt hjärta bultar faktiskt när jag skriver det.

Ni förstår säkert att glam och fest ligger långt borta. Men allt det där andra - fråga gärna igen. Middag med vin och samtal är aldrig fel. Träning likaså - tvinga ut mig snälla! Jag cyklar inte ens som det är nu. Men betänk att jag inte är som förr. Jag ser ut som en lagårschdörr. Ok det där sa jag för att rimma, det kanske inte behöver schtimma (sovit fyra timmar).
Nämen jag är inte i toppform om man säger så.

Jag är som en uttorkad svamp som suger åt sig all vätska som går att få. Varje litet ord, gest eller kram - det betyder så mycket.
Ni får mig att känna. gråta. skratta. leva. Gå upp på morgonen.
Tack.

Tack älskade bästa bror, min andra halva - för allt allt allt. Love u, jag är så ledsen. Puss saknar dig massor. Dumma dej. Hjärta hjärta hjärta.

Allt ni ger får ni tillbaka. Någonstans ifrån.

*obs! skrev det för att vara rolig inte för att påskina att folk erbjuder mig bra sex i sorgens tecken. För hur ska jag veta att det är bra sex de erbjuder?

Nästa sorg

Vi syskon sa alltid att vi skulle hålla ihop, vi skulle inte bråka när föräldrarna senare skulle gå bort..bli giriga eller ovänner.

Thomas skulle bli ledsen mycket ledsen om han vetat att han skulle vara tvungen att försvinna så här. Och så tidigt. Lämna barn och familj, lämna syskon och föräldrar. Vänner, säga tack och hej till sitt liv.
Han skulle bli ännu mer ledsen om han visste vad som händer efter hans död.

Och man kan bara se på.

The fighter

Tittar på filmen The fighter, den fångade mig inte från början men så kom det en twist, ett avgörande som gjorde att jag fastnade. Hela filmen handlar egentligen om La famiglia, familjethings alltså. Hur starka familjeband kan vara trots att de är destruktiva och nedbrytande.

Jag tror alldeles bestämt att det är svårt att förstå hur mycket familjen betyder förrän det prövas. Man tar lätt varandra för givet.

"Familjen betyder allt" skrev jag till mamma tidigare i kväll. Kan verka ironiskt då det i dag är 8 veckor sedan Skithelvetet hände. Men vi har alltid varit nära, värnat om varandra, funnits till för varandra. Och det tröstar mig faktiskt - vi behöver inte gå och älta några familjethings om att vi borde ha setts mer, pratat mer osv. Det är bara en enda fucking sorg att vi inte fick fortsätta den vägen.

Filmen berör mig på många plan märker jag nu. Men jag ska inte analysera det här, ska koncentrera mig på att se den i stället och kanske skrivarläxan jag har. Jag har jättesvårt att komma igång men då har jag också haft två riktigt tuffa energifattiga dagar.

Jag älskar min syrra för att hon varit till Thomas i dag, för mig också. Och jag älskar mina föräldrar för att de är så fina och stolta människor.
Jag älskar Thomas, ja mina barn också förstås om jag nu ska börja rada upp här - och jag älskar egentligen alla människor som är sanna.

Be true.