Mammaboosten

I kväll var jag på Mammaboosten, ett arr av tidningen Mama och sajten familjeliv.se om jag har rätt. Showen inleddes med Hanna Hedlund (gift med Martin Stenmarck) och (en del av) hennes show om sig själv och hennes liv, som mamma bland annat. Showen hade stor igenkänningsfaktor både som gravid, mamma, partner och syster..

Tyvärr blev jag ledsen. Var ledsen redan på vägen dit, hela dagen har präglats av saknad efter Thomas. Kanske flera inkapslade dagar som inte fått nå ut.
När andra satt och skrattade så rann tårarna längs mina kinder och jag fick svälja gång på gång för att inte ge efter. Jobbigt.

Ville bara gå. Allt var så fint och jag som "gammal sångerska" noterade Hannas perfekta tonalitet och jag blev faktiskt sugen på att sjunga. Men i övrigt kände jag ingenting. Ingen kärlek till mina barn, nä tyvärr ingen kärlek åt nåt håll, ingen glädje, ingen power - bara tomhet. Ja jag skrattade och beundrade henne inte fråga om det. Men hon framkallade barndomsminnen, syskonkärlek så himla starkt. Men hon som person verkar vara fantastisk, förutom professionell - och jag älskar personer som pratar om sitt liv som hon gör. Avväpnat, rätt personligt och inte försöker få något bättre el sämre än vad det är. Trovärdigt m a o.

Sen var det paus och bubbel. Med choklad minsann.

Efter pausen kom Martina Haag. Alltså, jag visste inte att hon var syrra med Bea Uusma - sorry pinsamt, kanske - men ni som läste mitt inlägg om just henne så skrev jag väl att jag mest tänkte på att hon var så lik Martina. Just det. Koko. De snackar på samma sätt, samma barnsliga röst och framtoning, samma frisyr. Same same helt enkelt. But different. Bea som jag blev så impad av.

Martina gick inte hem i alla stugor det märktes. Hon är inte jätteverklighetsförankrad så som man ändå upplever att Hanna är. Martina med sina fyra barn, 2 hundar, 4 katter och 17 akvariefiskar i sitt hus i Bromma liksom. Martina försökte flirta med publiken om att hitta glädjen till att springa. Well. Hon hade visst söta anekdoter men jag hade nog hellre sett att hon hade berättat om det perfekta livet som författare, fyra barn med samme man som många tycker är sexig, förortslivet i fina förorten OCH springa - som ändå blev skilsmässa.
Vi behöver tröst ibland om att alla andra inte har det bättre. När Martina säger att hon är som en elefant i kroppsbyggnaden så..e..ja då är hon ju väldigt trovärdig.

Naturligtvis hade de satt den här livscoachen eller vad han är, sist. Michael Södermalm. Visste inget om honom, tänkte väl först att han är väl ännu en av de där käcka coacherna/föreläsarna med thumbs up, nu kör vi, det är bara att ta tag i sig själv, livet är toppen - mentaliteten. Och vad har han att säga till mammor liksom.

Jag hade velat dela honom med många kan jag säga. Alltså att alla skulle få chans att lyssna på honom. Med den bakgrunden han har och de saker han passerat i livet så har han både insikt som förståelse. Jag kände inte nu heller att tjoho - men han har också tänkt på klockan som tickar hos terapeuten och sagt upp sig därifrån. Han hade dock turen att ha en skärpt person på andra sidan som pratade tillbaka till honom på ett sätt som han kunde ta till sig, och stannade två år till.
Han hade riktigt roliga anekdoter och visst försökte han visa skillnaden på någon som är mer glad än sur osv men han pratade också om att det är skillnad när folk har skäl att vara nere.
Han försökte inte prata bort den där marginalen som så många gärna vill. Och han betonade verkligen att vi måste visa respekt. för varandra, vi har ingen aning om vad en annan går igenom.

Det avgjorde min röst för honom. Jag skrattade jättemycket när jag lyssnade på honom men hörde också massa annat i det han sa. De där budskapen som vi så lätt skämtar bort när vi stressar vidare i vårt liv. Det där livet som ska vara lyckat och lyckligt. Vårt prestationssamhälle där vi blir ett med det vi gör och inte vem vi är.

Viktigaste sakerna är inte saker.

Vad gör vi av vår tid? Vilket ansvar tar vi för oss själva i stället för att vräka ur vårt missnöje genom att skylla på andra, bli arga och besvikna på andra, snacka skit etc. Frågetecken.

Genom en promenad med en mycket god vän så penetreras mycket. Inte minst vår f d gemensamma arbetsplats som hen fortfarande har. Hur chefen där är spritt språngande galen och skyller sina egna tillkortakommanden på alla andra. Hur chefen vill puscha en speciell person framåt utan att agera professionellt och tänka på företagets bästa utan bara i eget intresse. Inte alls ovanligt, inte alls. Och ju mer vi blandar historier och lättar tankar så inser man hur komplext det är. Livet i allra högsta grad men nu pratade vi om arbetsplatser och profession. Till och med Leif Silbersky medgav ju att det inte finns någon domare som är helt objektiv. Det kan vi inte vara.

Och hur missunnsamhet och konkurrenstankar får oss att avstå från visst umgänge, ev snacka skit eller i vissa fall utnyttja valda delar. Också ett fegt sätt att ta sig an livet.

Det jag går mest i taket av tänker jag inte ta upp. Men det handlar om människor som hela tiden söker tillfällen till att höja sig själva. De kan göra det av helt egen maskin genom att ständigt prata om vad allt de köper eller har hemma kostar, samt allt de aldrig skulle köpa. Hur bra deras barn och de själva är och indirekt eller direkt, vad fanken, hur mkt fel det är på alla andra. Att ständigt jämföra sig med andra, oavsett vad som skiljer åt.
Kräver förvisso att de söker sig nedåt i sin jämförelse. Lika illa är förresten dem som inte kan stå för det liv de lever med allt vad det innebär. Anpassar det de säger till vem de umgås med för att det "ska låta bättre." Jag tycker synd om de här människorna eftersom de inte har förstått vad som är värt något men allra mest tycker jag ju synd om deras barn som får de bästa sämsta tänkbara värderingarna för att bli riktigt lycklig. Eller iaf förstå vad verklig lycka är. Eller iof, det är min värdering. Om de stannar kvar i "sin" värld och så småningom tillfredsställer sin egen upplevda lycka så är de ju också lyckliga i en mening.

Jag försöker iaf att få reflekterande barn, att de använder sin egen hjärna vad som är rimligt och inte. Vad man ska tolerera och inte. När man är snäll och när man är dum. Vad som hör till och vad som inte hör till. Att de viktigaste sakerna i livet inte är saker.

Därmed inte sagt att jag inte njuter av att köpa nya saker. Att jag inte njuter av nytt och fräscht framför gammalt och slitet. Det för ju direkt tankarna till förhållanden. När jag tänker efter så de som har värsta ha-begären verkar vara dem som lever i förhållanden. Det är nya prylar och det är massa dieter. De som är singlar satsar på upplevelser och resor. Jo men om jag scannar fejsbook så är uppdelningen rätt så tydlig. Man kan tro att det är de i förhållanden som inte kör en massa dieter och idéer men faktiskt. Och skrytstatistiken på resor och också mycket fokus på jag, jag är så bra - är också överlag singlar.
Jag läste nån som skrev att av 20 i topplistan på kokböcker förra året så toppas 11 av dem av LCHF el 5:2 kokböcker. Det är sorgligt. Inte så men så. Alla får göra som de vill men jag tänker att när ett liv blir så fixerat kring mat eller träning som är ett annat "sorgligt" kapitel så lever man då är min fråga?

Så för att återgå till ev statistik om jag nu har rätt. Allt detta ha-begär och behovet av att kontrollera sig själv, begränsa sig själv etc - vad betyder det i ett globalt perspektiv? Vad händer med oss här på jorden om allt handlar om att tillfredsställa sig själv genom andras beundran, godkännande och bekräftelse. Det är allt ifrån resultatlistor till likes på fejjan, följare på instagram och twitter - läsare på bloggen som magrutor och bicepsbilder.

Vi lever helt klart i en ytlig värld som snurrar snabbare och snabbare. Sköt dig själv och skit i andra verkar bli mer och mer det man måste rätta sig efter samtidigt som vi är så förbenat ensamma den dagen vi inser att vi inte är starkare ensam.

Nu snurrade jag iväg som vanligt. Om jag nu har rätt i min snabba, ensidiga, amatörmässiga kortvetenskapliga analys så finns det underlag för en studie helt klart. Vad har vi för brister i våra förhållanden som gör att så mkt pyser ut bakvägen, så många behov som aldrig blir sedda eller bekräftade, känslan av att inte vara nöjd med det man har? Och om man som singel inte passar på att jobba med sig själv i stället för att hänga på trenden om att tillfredsställa "andras" förväntningar - kan man nånsin bli lycklig på riktigt då. Mellan raderna kanske jag menar kan man möta en annan person då men jag vete tusan om jag tänker så om du frågar.
Mer frågor att lyfta än att ha något ensidigt självklart svar på. Och alla är olika. Men det är också intressant eftersom det är något vi gärna kastar omkring med "alla är olika"..och därmed är gaten closed för ytterligare diskussion. Tror inte det är så enkelt eller att vi är så himla olika.
När det kommer till den berömda kritan.

Ok godnatt for now.

Sköna stressiga söndag.

Hur känns det nu med två träningsfria veckor? Ärligt talat känner jag mig svampig i kroppen och jag har ont i ryggen. Sånt som jag säger till andra att de får för att de inte tränar. Katsching!

I går hade Simons klass loppis och jag satte som mest fart på morgonen. Det resulterade i ett hem som ser ut som "hej kom och hjälp mig." Inbrottsröra med andra ord. Det var precis som spindelbebisar, ju mer loppispåsar jag fyllde desto mer skit kom fram. Fanns inte en chans att skicka allt och en del skit vill man liksom ta hand om själv så i dag har jag hrm, chansen.

Och jag inser att vinterkläder och -skor måste införskaffas å det snaraste.

Efter loppisen hamnade jag på gårdsfest. Inte min egen utan grannarnas. Fick några gliringar om att jag var på fel ställe och inte städat för korven, spetten och vinet men är man trevligt sällskap så lugnar sig de flesta. När det blev för kallt att vara ute, trots liggunderlag och vinterhandskar så fortsatte vi hem till C. Barnen var med och vi lagade pasta, käkade godis och sjöng till SHM. Mannen i huset somnade och vi tog oss hem vid 22.

Lite seg i dag med andra ord även om jag var uppe rätt tidigt för att träna tjejerna. Härlig morgon.

Nu får jag akta mig så jag inte fastnar i denna dekadens.