Vad gör vi av vår tid? Vilket ansvar tar vi för oss själva i stället för att vräka ur vårt missnöje genom att skylla på andra, bli arga och besvikna på andra, snacka skit etc. Frågetecken.
Genom en promenad med en mycket god vän så penetreras mycket. Inte minst vår f d gemensamma arbetsplats som hen fortfarande har. Hur chefen där är spritt språngande galen och skyller sina egna tillkortakommanden på alla andra. Hur chefen vill puscha en speciell person framåt utan att agera professionellt och tänka på företagets bästa utan bara i eget intresse. Inte alls ovanligt, inte alls. Och ju mer vi blandar historier och lättar tankar så inser man hur komplext det är. Livet i allra högsta grad men nu pratade vi om arbetsplatser och profession. Till och med Leif Silbersky medgav ju att det inte finns någon domare som är helt objektiv. Det kan vi inte vara.
Och hur missunnsamhet och konkurrenstankar får oss att avstå från visst umgänge, ev snacka skit eller i vissa fall utnyttja valda delar. Också ett fegt sätt att ta sig an livet.
Det jag går mest i taket av tänker jag inte ta upp. Men det handlar om människor som hela tiden söker tillfällen till att höja sig själva. De kan göra det av helt egen maskin genom att ständigt prata om vad allt de köper eller har hemma kostar, samt allt de aldrig skulle köpa. Hur bra deras barn och de själva är och indirekt eller direkt, vad fanken, hur mkt fel det är på alla andra. Att ständigt jämföra sig med andra, oavsett vad som skiljer åt.
Kräver förvisso att de söker sig nedåt i sin jämförelse. Lika illa är förresten dem som inte kan stå för det liv de lever med allt vad det innebär. Anpassar det de säger till vem de umgås med för att det "ska låta bättre." Jag tycker synd om de här människorna eftersom de inte har förstått vad som är värt något men allra mest tycker jag ju synd om deras barn som får de bästa sämsta tänkbara värderingarna för att bli riktigt lycklig. Eller iaf förstå vad verklig lycka är. Eller iof, det är min värdering. Om de stannar kvar i "sin" värld och så småningom tillfredsställer sin egen upplevda lycka så är de ju också lyckliga i en mening.
Jag försöker iaf att få reflekterande barn, att de använder sin egen hjärna vad som är rimligt och inte. Vad man ska tolerera och inte. När man är snäll och när man är dum. Vad som hör till och vad som inte hör till. Att de viktigaste sakerna i livet inte är saker.
Därmed inte sagt att jag inte njuter av att köpa nya saker. Att jag inte njuter av nytt och fräscht framför gammalt och slitet. Det för ju direkt tankarna till förhållanden. När jag tänker efter så de som har värsta ha-begären verkar vara dem som lever i förhållanden. Det är nya prylar och det är massa dieter. De som är singlar satsar på upplevelser och resor. Jo men om jag scannar fejsbook så är uppdelningen rätt så tydlig. Man kan tro att det är de i förhållanden som inte kör en massa dieter och idéer men faktiskt. Och skrytstatistiken på resor och också mycket fokus på jag, jag är så bra - är också överlag singlar.
Jag läste nån som skrev att av 20 i topplistan på kokböcker förra året så toppas 11 av dem av LCHF el 5:2 kokböcker. Det är sorgligt. Inte så men så. Alla får göra som de vill men jag tänker att när ett liv blir så fixerat kring mat eller träning som är ett annat "sorgligt" kapitel så lever man då är min fråga?
Så för att återgå till ev statistik om jag nu har rätt. Allt detta ha-begär och behovet av att kontrollera sig själv, begränsa sig själv etc - vad betyder det i ett globalt perspektiv? Vad händer med oss här på jorden om allt handlar om att tillfredsställa sig själv genom andras beundran, godkännande och bekräftelse. Det är allt ifrån resultatlistor till likes på fejjan, följare på instagram och twitter - läsare på bloggen som magrutor och bicepsbilder.
Vi lever helt klart i en ytlig värld som snurrar snabbare och snabbare. Sköt dig själv och skit i andra verkar bli mer och mer det man måste rätta sig efter samtidigt som vi är så förbenat ensamma den dagen vi inser att vi inte är starkare ensam.
Nu snurrade jag iväg som vanligt. Om jag nu har rätt i min snabba, ensidiga, amatörmässiga kortvetenskapliga analys så finns det underlag för en studie helt klart. Vad har vi för brister i våra förhållanden som gör att så mkt pyser ut bakvägen, så många behov som aldrig blir sedda eller bekräftade, känslan av att inte vara nöjd med det man har? Och om man som singel inte passar på att jobba med sig själv i stället för att hänga på trenden om att tillfredsställa "andras" förväntningar - kan man nånsin bli lycklig på riktigt då. Mellan raderna kanske jag menar kan man möta en annan person då men jag vete tusan om jag tänker så om du frågar.
Mer frågor att lyfta än att ha något ensidigt självklart svar på. Och alla är olika. Men det är också intressant eftersom det är något vi gärna kastar omkring med "alla är olika"..och därmed är gaten closed för ytterligare diskussion. Tror inte det är så enkelt eller att vi är så himla olika.
När det kommer till den berömda kritan.
Ok godnatt for now.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar