Jag vet inte när vändpunkten kom generellt men efter att jag hade varit på ett träningsläger, ungefär ett halvår efter jag hade börjat träna överhuvudtaget, så sökte jag mig till min första PT. Det var våren 2010.
Inget fel på honom det var bara det att han hittade så många fel på mig.
Han ville korrigera allt sådant först och skrev ihop ett mycket ambitiöst rehabprogram och det fattar ju vem som helst som precis börjat träna och är taggad att man till sist ger upp.
Tänk om jag hade följt det där programmet, vad skadefri och stark jag hade varit nu, två år senare..
- Du behöver väl ingen PT, hörs det. Du vet ju hur du ska träna.
Ja det där är en sanning med modifikation. Jag kan hålla med om att det sällan är något nytt under solen och jag har läst och provat på så pass mycket att jag "vet" det mesta.
Men det finns ju PT:s som själva går till PT:s. De kan förvisso göra det för att utveckla sig själva men jag tror också det handlar om att man tränar på ett annat sätt när man gör det under en PT. Det är någon som tittar på dig hela tiden och korrigerar teknik, får dig att göra det där extra du inte trodde och så vidare.
I mitt fall är det också egen tid. Jag som är till för andra hela tiden har någon som är till för mig. Jag köper visserligen den tiden och därför är det så viktigt för mig att det blir rätt.
Nästa PT fick jag via ett gym. Mycket kompetent men fast i sin arbetsgivares garn och gav aldrig mer än nödvändigt. Sådant fixar inte jag.
Jag gick till en privat tandläkare här i Gröndal för många år sedan, reagerade alltid på hennes mottagning som kunde jämföras med ett på Östermalm. Trägolv, persiska mattor, akvarium, gustavianska stolar, soft musik från en Bang Olofsen anläggning..
Nåväl, hon hade lagat ett hål på mig ett år tidigare och nu konstaterade hon att det var hål där igen och att det sannolikt berodde på att hon inte hade filat ned ordentligt så jag kunde komma åt med tandtråd. Jag sa då något om att då borde jag få rabatt då det var hennes fel.
- Ska jag laga eller inte? var hennes enda kommentar till det. Jag gick aldrig dit igen.
Jag fixar verkligen inte näriga personer och det beror sannolikt på mina erfarenheter med min före detta man och andra personer förstås. Jag tycker inte det är attraktivt eller en trevlig egenskap helt enkelt. Klart att folk måste få tjäna pengar det är inte det men man märker ganska snart om någon är närig eller inte. Jag blir personligen väldigt besviken när jag träffar sådana personer.
En PT jag testade fick jag aldrig några riktlinjer ifrån. Inte ens när det övergick till rehab. I stället stack han på semester. Sedan ville han att vi tillsammans skulle sätta oss och skriva ett träningsschema, är inte det hans jobb och något man brukar få automatiskt?
Att någon är professionell har olika betydelse för oss. En del tycker att någon är professionell som bara ägnar sig åt sin adept utan att bli personlig. En del tar illa upp om någon skrattar åt en, kan inte ställa för mycket krav och så vidare.
Jag mår bäst av någon som kan bjuda på sig själv, vara lite personlig, medmänsklig men vågar säga ifrån, säga vad de tycker, ställa krav och kanske ifrågasätta mig till och med.
Jag är ju ingen lätt kund. Jag är för personlig, svamlig och otålig. Jag säger att jag inte har några mål annat än att jag vill bli stark men bilden i huvudet är en omslagstjej på Fitness Magazine. Jag säger att jag inte har en löparkropp men ändå vill jag inte sluta springa. Jag vet att jag måste underkasta mig ordentlig prehab för axel och knän men jag vill inte fastna i sånt hos en PT.
Men på många sätt är jag en oerhört tacksam kund. Jag älskar (de) att träna, jag ger mig (nästan) aldrig och bjuder på några goda skratt då och då.
Men det här var ju då. Jag vet inte hur jag är nu. Jag är en annan människa helt klart.
Jag besökte en ny PT i veckan. Ja det var samma som skickade hem mig förra veckan då jag kom 6-7 minuter försent. Jag var nog inte redo då så jag är väldigt tacksam över det så här i efterhand.
Jag har följt den här killen ett tag och noterat hur engagerad han är i sitt jobb och får fina resultat med dem han företar sig. Han har ett stort renommé överlag och jag tycker det är en extra trygghet att han också är naprapat, massör och allt annat han nu är. Men jag tvekade om han är något för mig.
Kanske ska man gå till någon som är inriktad på samma sak som en själv. Ja nu har jag ingen inriktning så det är ju svårt men lite allround då..i det här fallet visste jag att han har genomgått sorg rätt nyligen och det var det som avgjorde det. Man gör konstiga grejer..
Jag gick till honom för att se om jag överhuvudtaget kunde ta i en vikt och lyfta den. Min motivation är lika med noll så hade jag inte haft en bokad tid hade jag inte kommit iväg. Bara att cykla dit tog musten ur mig. Antalet armhävningar var pinsamma. Vikterna var flera steg lägre än förr. Passade på att flyga ur roddmaskinen. Då skrattade vi. Och det var ju faktiskt ett tecken på att jag tog i.
När vi sedan snackade lite så frågade han om och hur jag tänkte mig en fortsättning. Och då hamnar man ju i det där att vad har jag egentligen för mål (?), just nu handlar det mest om att komma igång. Lite överraskande säger han att han egentligen vill fasa ut mig så fort som möjligt så han kan hjälpa andra. Haha det var inte det jag väntade mig. Man är van med annat om jag säger som så. Jag ska köra ett underkroppspass med honom till veckan och sedan tror jag att han vet vad han kan hjälpa mig med. Om det så bara blir några ord på vägen eller annat.
Men han verkar schyst och jag återkommer med hans namn om ett tag. Måste bara få lite mer grepp om honom först.
Testade också något helt annat i veckan, något som jag förstår anses väldigt exklusivt - Takkei. Man får personlig träning fast under organiserade former. Det vill säga att du har din personliga tränare men med ett helt team bakom som planerar din träning, dina förutsättningar, svagheter osv. Du tränas efter ett elitsystem som en trappa där det först är balanspass tre ggr, så går du vidare till uthållighetspass tre ggr upp mot grundstyrka, explosivitet osv minns inte ordningen. Så börjar du om igen, givetvis inte samma slags pass utan det omstruktureras ju efter din utveckling, status och skador te x.
Det är förstås mest sådana som inte vill visa sig på vanliga gym som går dit, kändisar alltså samt högt uppsatta personer, personer som vill ha "kvalitativ" träning och känna sig exklusiva. Kanske också de som har så mycket pengar att det känns motiverat att gå dit. För pengar kostar det. Förutom att du betalar för själva träningen, omkring en tusenlapp varje gång så måste du betala för "tränarnas fortbildning", omkring 6oo spänn i månaden i medlemskap. Det du får är eget omklädningsrum, en personlig tränare, samt ett eget litet träningsrum utan speglar. Här känner man in rörelserna.
Det är vad jag förstår vidimerade personer och på varje anläggning finns åtminstone en SM-meriterad gymnast, träningen bygger mycket på att få in rörlighet och balans och därefter bygga upp kroppen med olympiska lyft t e x.
Absolut säkert jättebra och om jag hade de pengarna att lägga på min träning så hade jag kunnat gå dit en gång i veckan och "ha lite kul". Men efter mitt intropass så är jag inte så övertygad så att jag överväger att sälja min kropp för att få de pengarna (jag kanske inte får ihop den summan ändå förvisso). Tempot var lite för lågt för min smak, mycket snack och det jag jämt blir så less på är att snacket är samma vilken nivå du än är på. Hon måste ha snappat upp tidigt att jag lyft vikter, tränat mångsidigt osv men hon körde samma runda ändå.
Äh jag vet inte vad jag ska säga. Jag köper väl att det finns de som inte vill trängas på vanliga gym, att de som har pengar också ska kunna ha valmöjligheter på samma villkor som när de väljer frisör och resemål.
Man ska också komma ihåg att bara för att det finns ett antal namedroppers (kända el vidimerade personer i träningssammanhang) så är det ingen som säger att de är bra pedagoger, bra på att se vad andra behöver eller ens bra för just dig.
Till syvende och sist för mig så vet jag nog vad och hur jag borde träna, äta och sova för att bli mer nöjd med mig själv men att jag söker rätt stimuli för att också se till att göra det. Och än har jag inte lyckats.
Tyvärr kom det också något mycket tråkigt emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar