Det började i går. Jag blev liksom överlåg. Och det betyder alla möjliga sinnesstämningar som ingen av dem är positiv. Jag förstår att det beror på att jag har jobbat för mycket i förhållande till vad jag klarar av just nu. Ville passa på så länge jag är kvar.
Det är helt galet att man ska försöka prestera som man gjorde innan den här, fortfarande ofattbara, tragedin.
Till vilken nytta? Jo för man vill visa att man är någon att räkna med fortfarande. Visst är det så?
Men jag är inte den bästa på att jobba just nu även om jag mår bra av det i lagom mängd (!), jag är inte den bästa kompisen just nu (sorry !), inte den bästa mamman (tyvärr), el älskarinnan (ok bunden möjligen det är väl same same - haha) och att få ihop livet med träning verkar bara göra att jag går in i väggen. Jepp de två gångerna jag har tränat har jag tagit helt slut, mer mentalt än fysiskt fast iof allmän ork är väl fysisk. Och många av er vet ju hur mycket jag tränade innan, jag borde inte ha så svårt att komma tillbaka?
Jag kan verkligen förstå ifall någon tänker att man borde orka eller att det låter konstigt. Det går inte att sätta sig in i hur det här är och det begär jag inte heller. Jag önskar förstås förståelse men inte för mycket hänsyn heller för det innebär att det ligger på mig att neutralisera den nivån vid ett senare tillfälle och ja, jag bara säger det.
När något sådant här händer så fylls man mest av ren sorg och saknad förstås, massa massa varför ? och jag kan säga att ibland tror jag inte ens att det har hänt, fortfarande alltså -
men också väldigt destruktiva och negativa tankar som "det borde ha varit jag, varför var det inte jag, det hände för att jag ska straffas" osv jag vill inte ens rada upp alla tankar.
I förlängningen tafsar det på självkänslan också. Destruktiviteten växer och jag tillåter mig inte att vara snäll mot mig själv. Bestraffningen fortsätter. Och med bestraffningen kommer obehaget. Dålig självkänsla, överkänslighet och nedstämdhet. Hela världen är emot mig.
Usch vad deprimerande va men jag tror det är så det ser ut i stora drag om jag ska analysera mig själv. Och då är jag ändå lite försiktig med vad jag skriver nu.
Jag är också mer lättrörd förstås. Så fort någon gör något vänligt mot mig och då företrädesvis inte de närmaste för de/ni är väl mer självklara i sammanhanget (hoppas jag kan säga så utan att slå någon på örat), så blir jag helt tagen.
I kväll när jag öppnar mejlen lyser en mening mot mig som gör att jag blir helt ställd. Mållös och rörd. Jag vet att jag borde säga vad det är men jag är fortfarande tagen och det gör ju att det hela blir så mkt större än vad det är. Fast det är stort för mig. Jättestort. Ett verkligen generöst erbjudande eller gåva ska jag nog säga från en professionell kontakt jag nyss inlett. Det är en gest som värmer mitt lågpumpande hjärta och gåvan är nog till stor hjälp för mig att hämta upp lite av den jag var innan Helvetesskiten. Bara jag ser till att förvalta den! Promise.
Så jag är ju faktiskt glad fast jag inte har den orken att bli sådär sprudlande som förr när man gick och tog danssteg överallt, ylade på en låt eller så - men glad. På ett rört sätt.
En annan professionell kontakt också nyss inledd - är spännande och intressant av same same but different orsaker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar