Spioner på sidan.

Jag har inte tränat på ett tag och det har varit skönt faktiskt. Jag vet inte, ibland är det så att träningen stressar trots att den eg borde, oftast har motsatt effekt. Men när man är stressad över allt annat, inte mår bra (hör ni att jag har börjat acceptera det..det har tagit två år - att inse och acceptera är inte samma sak) -

fan jag borde inte skriva här - jag vet att det finns idioter som läser min blogg - idioter, mindre vettiga personer som inte vill mig väl, stalkers, spioner kalla det vad ni vill. Till dig som inte vill mig väl vill jag ställa frågan, varför. Varför är du här för att snoka i mina känslor och hitta fel, vända till det negativa, försöka förstöra (ännu mer) för mig? Misstro mig och mina avsikter. Läsa in saker som inte finns.
Projicera, det vet du kanske vad det är?

Pratade med min naprapat som håller på att bli en god vän - och jag veet ju att jag inte ska bry mig om er som bara väntar på mer negativt i mitt liv, som konkurrerar mig på nåt underligt sätt eller bara som sagt, gläds i mina motgångar och håller er undan om det skulle gå bra. Snaskar i min olycka. Känns det bra, sover du gott, kan du sträcka på dig om dagarna?

Grattis om du tycker du är en bra människa, jag ler - jag tycker absolut du ska tycka det om du tycker det. Det hade inte varit roligare att försöka vara en god vän?
Jag har sett och förstått vad du går för men om du vill trösta dig med nåt så är du inte ensam - men det gör dig inte till mer attraktiv. Sorry.

Skitdag

Humörsmässigt en skitdag. Drömde om Thomas inatt och "för en gångs skull" en dröm där han var med som om allt var som det borde. 

Kanske la det an tonen för dagen när jag insåg/vaknade och jag aldrig får umgås med Thomas igen. 

En sådan dag när man inte har lust med nåt men gör ändå förstås. Gick till och med och tränade men bara för att jag lovat möta upp. Sinnet blev inte så mkt bättre av att träna.

Ser också att sökningarna/träffarna på mina inlägg om Paramotor olycka är i farten igen. Vill ta bort men orkar inte gå in där, kanske nån kan hjälpa?

Cykla till Mariefred.

Kliar på hela kroppen, får för mig att jag har fästingar överallt ;). Så går det när man varit ute och påtat, petat i trädgården hela dagen. Schyst väder och snackat runt med grannarna. Sen har jag lagat mat hela em, jisus vad tid det tar och vad man breder ut sig.

Efter några dagar med hjärtklappning och yrsel så lade det sig något under fredagen. Kom på att jag hade lite lågt blodtryck redan hos läkaren, eller lågt övertryck och högre undertryck hm. Nåväl, jag åt ordentligt - kanske hade slarvat med det också - (t o m det kan jag glömma nu när jag är så virrig).

Blev bjuden till Mariefred av Karin. Hade tänkt följa med henne ned på torsdag men då var det ju Simons avslutningsmiddag på skolan så det gick inte. Jag tänkte, jag tar cykeln (min goa arbetshäst Phoenix Fokus) på lördag om jag känner mig ok.
Tog det dock lugnt på morgonen, åt frukost med barnen ute, pumpade och smorde kedjan.

De som känner mig vet att jag inte lusläser kartor och planerar i detalj, är jag med andra så överlåter jag gärna den biten eller tittar tillsammans men jag är lite sådär "äh" och tänker kanske att det är en del av äventyret att hitta.
Så lite kringelikrokar runt Vårby (irriterande om jag ska vara ärlig), messande med barnen, kartläsande..jojomensan - så hittade jag rätt med hjälp av min intuition.

Njöt av härligt väder, andra cyklister, känslan av att känna mig stark.

Kom fram då kl visade 8,3 mil, de har lantställe lite utanför Mariefred men jag hade ju cyklat lite fel också minst sagt.. Good job. Vi fixade i ordning en sen lunch; härlig sallad, bröd, vin och satt oss i solen och njöt. Sen fick jag glass också, toalettbesök innan jag begav mig hemåt igen. Generösa och härliga Karin!

Så förvånad att jag inte fick ont i ben el liknande. Min vänsterarm är ju fortfarande dålig så fort den belastas och det gör den tydligen vid cykling (och dra upp rötter märkte jag i dag), min vänstra trampdyna blev lite stum ett tag också men inget som inverkade dess mer.

Avbröt cyklingen i Södertälje. 124 km. Tog pendeln hem, ville inte riskera att inte få avsluta kvällen framför Gladiatorerna med barnen på grund av felcykling el liknande. Jag samlade ihop barnen, köpte lördagsgodis, vi spelade boll vid skolan innan jag gick hem och duschade innan Gladiatorerna och myskväll med barnen.

Har cyklat med Simon i dag och känner inget i rumpan el ben, visst är det rätt amazing för nån som aldrig cyklar längre än 1-1,5 mil per dag i snitt?