Bubblar.

Det bubblar lite i mig.

Att ha en knopp som inte funkar är nog bad. Att ha en kropp därtill som inte funkar är outhärdligt. Att slösa energi på idioter är onödigt. Att rannsaka sig själv är nödvändigt.

Men nu bubblar det lite i mig.

Och kanske inte bara för att jag känner att kroppen börjar hämta sig för denna gång.

Just i detta nu ser jag lite klart och kan acceptera vissa faktum (alltså ingen intäkt för att jag gör det imorrn).
Jag gillade att prata med min syster i går.
Jag utvecklar mig själv.

Fortfarande fattar jag inte att jag aldrig kommer träffa, prata, skratta eller kivas med brorsan igen. Den klossen lyfter jag bort, sätter dit, vrider, vänder, slår mig i huvudet, gråter över.

Men i helgen har jag skrattat med barnen åt den härliga hunden vi tagit hand om, skrattat med syrran, skrattat åt mig själv. 

Krasch.

Jadu, var det inte jag som mässade om människor som mår dåligt, när man kraschar, vad man bör och inte. Typ. I dag kraschade jag igen. Jag förstår att det finns utlösande faktorer som påverkar mer el mindre t ex om man känner sig orättvist behandlad, får ett nej, PMS och andra motgångar.

I dag satte jag ut en bild på mig och brorsan på fejjan. Jag gjorde det för att när mina barn bråkar ibland så har jag lust att skrika till dem att de fan ska vara glada att de har varandra, att man inte vet vad som händer osv. Men det vore ju orättvist så i stället lagras alla känslor inom mig. Så kom jag på att det var längesen jag och syrran snackade så det tog vi igen lite i dag, blev väl säkert 2 tim i telefon. Blev ledsen som vanligt. Om ni minns åkte jag in på akuten efter ett samtal med syrran.

Det är ju inte hennes fel förstås! Och jag klassar det som ett bra samtal trots allt. Men när vi snackar så kommer vi osökt in på allt och hon är ju den som går igenom samma sak och bara att bli påmind om vilka följder detta har gett oss och svallvågorna runt alla relationer osv det gör mig så ont. Det gör så ont.

Efteråt var jag så dränerad, ledsen och all kraft hade runnit ur mig. Jag kunde allvarligt inte ens öppna en skåplucka som var över axelhöjd.
Mamma ringde och jag sa till slut att jag inte orkade prata. Det hörde hon. Jag kunde inte hålla i meningarna och var lika sammanhängande som en drogad. Sen somnade jag vid matbordet, helt galet. Ändå har jag fyllt på med mat hela dagen för att jag har inbillat mig att jag ska bli piggare då. Förhoppningsvis kommer det retroaktivt tills imorrn.

Det gladde mig oerhört att telefonen ringde även om jag sov just då. Det var också galet, frågade om jag fick lägga mig bredvid dottern i soffan (efter sejouren vid matbordet) - de stackarna har svårt att förstå såna här dagar när jag inte orkar något. Jag hör inte ens telefonen, somnade på stört.
Fick sedan ett sms av vederbörande som ville höra hur jag mår. Gulligt, för hon har säkert sett att jag lade ut bilden på fejsbook och förstått att det var eller blev känslomässigt. Ja det värmer oerhört. Men jag orkade inte ringa tillbaka i dag iaf.

Men nu ska vi vara hundvakt över helgen, hämtar hunden imorrn. Det blir lite positiv energi i huset.

Dags med vitaminer?

Dags att vända blad

Jag har varit dålig med mina hälsodrinkar på sistone. Där jag brukar röra ned lite vitaminer och alger eller vad det är. Jag äter heller inga andra tillskott just nu så jag funderar på om det är dags nu. Till och med d-vitamin är det väl dags för alldeles strax.
Blodgivningen väntar på mig och jag har ju inga lopp eller andra påfrestande saker framför mig mer än allt det vanliga så det är väl läge att traska dit också.

Men, ah de här symtomen som visade sig redan i fredags och lördags med lite svag kropp, känningar långt in i huvudet mellan öron och hals - finns kvar. Och nu har jag övertrasserat mina kalorier som vanligt så det kan inte vara nån restriktionssvaj.

Jag tror jag gör som jag brukar. Börjar från början. Dags att boosta kroppen med bra och ordentlig mat (när jag är trött och stressad blir det bara massa snabbalternativ och på sin höjd några stackars rester), de där vitamindrinkarna och bestämma mig för att kl 23 är högsta gränsen för att släcka lampan. I går blev det 24 vilket iaf var ett steg i rätt riktning från sista två veckorna.

I kväll blir vi dessutom hundvakt så dagarna framöver ska väl iaf fyllas av sköna höstpromenader om inte annat.

Denna prestationsvärld.

Ärlighet är bäst. Alltid främst mot sig själv men om man är ärlig mot sig själv så brukar man automatiskt vara ärlig mot andra också - det är liksom enklast att förhålla sig till. Du blir heller inte besviken på samma sätt om du vet att du är ärlig. Å andra sidan kan man tro att man är ärlig, både mot sig själv och andra men oftast naggar ändå en annan röst bakom örat och/eller "sanningen" kommer förr eller senare fram.

I dagarna gick en rätt stor träningsbloggsprofil ut med att hen kanske har ett lite stört förhållande till både mat och träning. Hen skriver in sig på en klinik som ska hjälpa hen att se över och få koll på situationen. Mycket starkt och modigt gjort i en värld där många talar om för andra vad man ska och inte ska göra, ofta är fördömande mot människor som pratar dieter och träningsschema för att sedan vara strikt till absurdum mot sig själv - sammanfattningsvis ätstörningar på ett eller annat sätt. Inte minst att "alla" verkar ha så stort behov av att visa sina magar, armar/framsteg eller självkontroll med andra ord.
Hur kan det ha blivit så här, är det enkla svaret internet och sociala medier? Att synen på människor har att göra med hur villiga vi är att underkasta oss, antalet träningstimmar och rippade kroppar?

Många tror att de måste vara så nöjda jämt, ett leende på läpparna och tacksamheten över allt ska vara tydlig. Man jobbar, får bekräftelse, man tränar och får resultat, man får bekräftelse, man är en bra vän, man får bekräftelse, man ska vara en bra partner, man får bekräftelse. Det som räknas. Men så kraschar man. Och har man inte kraschat förut så är det först när man har gjort det som man verkligen vet vad det innebär. Jag hoppas alla förstår att den som visar sig svag är den verkligt starka.

Otroligt nog fortsätter dessa människor oftast med samma saker, i samma tempo under så lång tid att när de kraschar tror de att det mest beror på jobbet. För det är ju det första man inte klarar av. Så fortsätter dessa människor med träningen, vara en god förälder, partner,  kompis, föreningsmänniska, fritidsintressen etc under tiden som ev sjukskriven. Jag tror man måste våga lite mer. Kanske skala av och prova nytt. Se vilka runtomkring som är for real. Alltså på riktigt. Men har man dålig självkänsla så vågar man varken riskera partner eller vänner. Och träningen nä gudbevars "den mår jag så bra av." Ok really?

Jag ser mycket sånt runt mig just nu. Folk som inte mår bra. Gemensamt är att de på nåt sätt eller nån stans inte blir sedda. Det yttrar sig oftast i att bli träningsgalen, jobbar järnet, shoppar järnet, blir elaka och väldigt ego. Självupptagna.
Det stämmer självklart för mig också förutom att jag dök åt andra hållet. Inte klarade av att se varför eller vad jag skulle må bra av. Det fanns ju inte? Min bror var ju borta och hela vår familjebild på ända. Fanns ingen som förstod tyckte jag och inte någon som fångade upp mig. Jag behöver inte skriva mer om det men när man är riktigt deprimerad, utbränd, i sorg etc så har jag förstått att det är precis så man blir. Tappar helt motivation till allt för det finns ingen kraft eller lust. Man är helt enkelt slut i både kropp och hjärna.

Jag hade nog behövt bli mer självupptagen, bara bara tänka på mig själv. Att jag tänker för mycket på hur andra mår och känner har kanske gjort att allt tagit så lång tid. Dränerat mig. För jag kan inte säga att man får så mycket cred av att tänka på andra. Jo självklart, sorry- men inte från de som är självupptagna. De tycker bara att det är helt i sin ordning. Och jag vill faktiskt inte bli sån.

Tjurruset 2013

Jag skrattade till nyss när jag läste ett inlägg på en löparcommunity på fejjan. Fast egentligen så häpnade jag. En kille som sprungit in på en mkt bra tid och placering på dagens Tjurruset (två dagar i år) skriver att "dock känns det att man var på oktoberfest förra veckan."
Är det sant? Ska man gå så all in när man inte är elit och hur många minuter tror ni vi pratar om här för min del i så fall?

Ja det är klart jag fattar att jag inte borstade framför egen dörr och denna gång var det helt ok. Känner mig nästan nöjd. Fast nästan bara. Eller så ljuger jag. Jag ljuger.

Men jag hade inte tänkt springa. De här loppen sista året har dränerat energi då konflikten mellan resultat och insats inte stämmer (jag har inte tränat löpning för att jag inte har haft löparlust men använt lopp till att försöka springa mig till känslan vilket förstås resulterar i orutin vad gäller skor, uppladdning, träning och resultat framförallt).

Så den här veckan blev det all in på nåt sätt. Jag tänkte att jag skulle börja springa igen så jag har sprungit både distans och intervaller trots mina delvis krampade baksida lår. Jag har försökt ha koll på kalorier vilket fått mig inse att jag vanligtvis ligger och övertrasserar på ca 7-800 kcal varje dag, det går man inte ned i vikt på. Kroppen är helt klart van med att inte behöva hejda sig så delvis har jag varit svajig och fått äta till mig. Tyvärr då inte med fullgoda näringsalternativ dessvärre. Jag har inte haft en dag före 01 i säng och går upp varje morgon kl 07. I fredags klappade dock det systemet i hop och jag slocknade med kaffekoppen i hand så fort barnen sagt hejdå.
I fredags blev det också en PW med god vän i stället för lunch så lunch/middag blev kl 15.30 - bestående av räkmackor och brieost med vin, hos min granne vars man jag åkte på hockey med ett par timmar senare..

På hockeyn hade vi sittplatser men stod med magnifika luleåklacken i stället, i flera timmar med öl i pausen. Men jag uppfattar inte att jag blev berusad, som tur är gillar jag inte Norrlands Guld och/el folköl så det blev knappt en öl bara.
Hem och väldigt sänkt och fredagskvällen blev iaf tidigare, kl 23 släckte jag lampan.

I går morse var jag således oerhört oerhört trött och både natten till fredag som lördag hade jag svettats rätt mycket. Är det förbränningen som kom igång, ägglossningen eller det faktum att kroppen helt enkelt var sliten bara? Jag velade och velade och visste ju att jag inte hade gjort mycket för att ge mig själv en bra chans. Jag missade första skjutsen men sen visste jag att jag skulle ångra mig också (ivrigt påhejad av mina barn) så jag intalade mig att medverkan iaf skulle innebära kaloriförbränning som jag inte skulle utsätta mig för annars så jag kom iväg.

Loppet är inte mycket att snacka om förutom att jag inte fattar varför jag inte försökte mer och att det då verkligen inte var något att vara nervös för. Jag tror jag såg det som nåt Tough Viking el liknande. Mycket backar och jag gick uppför varenda en?? Kan inte fatta att jag inte ens försökte pressa mig. Nedför lät jag benen rulla så där tog jag alltid några placeringar. Lät annars bara folk springa om, tändes aldrig någon gnista.

Kanske var jag omedvetet rädd om mig själv, men det kan också vara så att jag helt enkelt var så svag som jag inbillade mig.
Jag såg en bild på mig själv, såg inte ut som om jag varit i någon bäverdamm (där alla blev lerigast i stan). Kanske tydligaste beviset på att Camilla inte var sig själv, tillbaka, helt 100 - vad?

Förstås var det två orsaker till den prestationsångest jag också kände. Dels att mina gamla träningskompisar och jag själv har en annan syn på vad jag kan el bör prestera. Ja jag vet ju att jag inte är i så god form nu men andra tycks utgå ifrån att förra årets djupdykning inte satt sina spår el möjligen att jag borde ha hämtat mig.
Den andra delen är känslomässig. Att träffa en så stor andel gamla träningskompisar, många vet vad som hänt - jag har inte träffat dem sedan dess eller på lång tid. Ja att fejsa dem är inte lätt. Och så blev det en del antal tårar också i går

Med tanke på alla omständigheter, och de var inte få, tillsammans med det faktum att om man skulle kunna räkna åldersindelat mot resultat så gjorde jag nog sammantaget en riktigt god insats. Det är så jag får tänka.