Bubblar.

Det bubblar lite i mig.

Att ha en knopp som inte funkar är nog bad. Att ha en kropp därtill som inte funkar är outhärdligt. Att slösa energi på idioter är onödigt. Att rannsaka sig själv är nödvändigt.

Men nu bubblar det lite i mig.

Och kanske inte bara för att jag känner att kroppen börjar hämta sig för denna gång.

Just i detta nu ser jag lite klart och kan acceptera vissa faktum (alltså ingen intäkt för att jag gör det imorrn).
Jag gillade att prata med min syster i går.
Jag utvecklar mig själv.

Fortfarande fattar jag inte att jag aldrig kommer träffa, prata, skratta eller kivas med brorsan igen. Den klossen lyfter jag bort, sätter dit, vrider, vänder, slår mig i huvudet, gråter över.

Men i helgen har jag skrattat med barnen åt den härliga hunden vi tagit hand om, skrattat med syrran, skrattat åt mig själv.