Denna prestationsvärld.

Ärlighet är bäst. Alltid främst mot sig själv men om man är ärlig mot sig själv så brukar man automatiskt vara ärlig mot andra också - det är liksom enklast att förhålla sig till. Du blir heller inte besviken på samma sätt om du vet att du är ärlig. Å andra sidan kan man tro att man är ärlig, både mot sig själv och andra men oftast naggar ändå en annan röst bakom örat och/eller "sanningen" kommer förr eller senare fram.

I dagarna gick en rätt stor träningsbloggsprofil ut med att hen kanske har ett lite stört förhållande till både mat och träning. Hen skriver in sig på en klinik som ska hjälpa hen att se över och få koll på situationen. Mycket starkt och modigt gjort i en värld där många talar om för andra vad man ska och inte ska göra, ofta är fördömande mot människor som pratar dieter och träningsschema för att sedan vara strikt till absurdum mot sig själv - sammanfattningsvis ätstörningar på ett eller annat sätt. Inte minst att "alla" verkar ha så stort behov av att visa sina magar, armar/framsteg eller självkontroll med andra ord.
Hur kan det ha blivit så här, är det enkla svaret internet och sociala medier? Att synen på människor har att göra med hur villiga vi är att underkasta oss, antalet träningstimmar och rippade kroppar?

Många tror att de måste vara så nöjda jämt, ett leende på läpparna och tacksamheten över allt ska vara tydlig. Man jobbar, får bekräftelse, man tränar och får resultat, man får bekräftelse, man är en bra vän, man får bekräftelse, man ska vara en bra partner, man får bekräftelse. Det som räknas. Men så kraschar man. Och har man inte kraschat förut så är det först när man har gjort det som man verkligen vet vad det innebär. Jag hoppas alla förstår att den som visar sig svag är den verkligt starka.

Otroligt nog fortsätter dessa människor oftast med samma saker, i samma tempo under så lång tid att när de kraschar tror de att det mest beror på jobbet. För det är ju det första man inte klarar av. Så fortsätter dessa människor med träningen, vara en god förälder, partner,  kompis, föreningsmänniska, fritidsintressen etc under tiden som ev sjukskriven. Jag tror man måste våga lite mer. Kanske skala av och prova nytt. Se vilka runtomkring som är for real. Alltså på riktigt. Men har man dålig självkänsla så vågar man varken riskera partner eller vänner. Och träningen nä gudbevars "den mår jag så bra av." Ok really?

Jag ser mycket sånt runt mig just nu. Folk som inte mår bra. Gemensamt är att de på nåt sätt eller nån stans inte blir sedda. Det yttrar sig oftast i att bli träningsgalen, jobbar järnet, shoppar järnet, blir elaka och väldigt ego. Självupptagna.
Det stämmer självklart för mig också förutom att jag dök åt andra hållet. Inte klarade av att se varför eller vad jag skulle må bra av. Det fanns ju inte? Min bror var ju borta och hela vår familjebild på ända. Fanns ingen som förstod tyckte jag och inte någon som fångade upp mig. Jag behöver inte skriva mer om det men när man är riktigt deprimerad, utbränd, i sorg etc så har jag förstått att det är precis så man blir. Tappar helt motivation till allt för det finns ingen kraft eller lust. Man är helt enkelt slut i både kropp och hjärna.

Jag hade nog behövt bli mer självupptagen, bara bara tänka på mig själv. Att jag tänker för mycket på hur andra mår och känner har kanske gjort att allt tagit så lång tid. Dränerat mig. För jag kan inte säga att man får så mycket cred av att tänka på andra. Jo självklart, sorry- men inte från de som är självupptagna. De tycker bara att det är helt i sin ordning. Och jag vill faktiskt inte bli sån.