Tjurruset 2013

Jag skrattade till nyss när jag läste ett inlägg på en löparcommunity på fejjan. Fast egentligen så häpnade jag. En kille som sprungit in på en mkt bra tid och placering på dagens Tjurruset (två dagar i år) skriver att "dock känns det att man var på oktoberfest förra veckan."
Är det sant? Ska man gå så all in när man inte är elit och hur många minuter tror ni vi pratar om här för min del i så fall?

Ja det är klart jag fattar att jag inte borstade framför egen dörr och denna gång var det helt ok. Känner mig nästan nöjd. Fast nästan bara. Eller så ljuger jag. Jag ljuger.

Men jag hade inte tänkt springa. De här loppen sista året har dränerat energi då konflikten mellan resultat och insats inte stämmer (jag har inte tränat löpning för att jag inte har haft löparlust men använt lopp till att försöka springa mig till känslan vilket förstås resulterar i orutin vad gäller skor, uppladdning, träning och resultat framförallt).

Så den här veckan blev det all in på nåt sätt. Jag tänkte att jag skulle börja springa igen så jag har sprungit både distans och intervaller trots mina delvis krampade baksida lår. Jag har försökt ha koll på kalorier vilket fått mig inse att jag vanligtvis ligger och övertrasserar på ca 7-800 kcal varje dag, det går man inte ned i vikt på. Kroppen är helt klart van med att inte behöva hejda sig så delvis har jag varit svajig och fått äta till mig. Tyvärr då inte med fullgoda näringsalternativ dessvärre. Jag har inte haft en dag före 01 i säng och går upp varje morgon kl 07. I fredags klappade dock det systemet i hop och jag slocknade med kaffekoppen i hand så fort barnen sagt hejdå.
I fredags blev det också en PW med god vän i stället för lunch så lunch/middag blev kl 15.30 - bestående av räkmackor och brieost med vin, hos min granne vars man jag åkte på hockey med ett par timmar senare..

På hockeyn hade vi sittplatser men stod med magnifika luleåklacken i stället, i flera timmar med öl i pausen. Men jag uppfattar inte att jag blev berusad, som tur är gillar jag inte Norrlands Guld och/el folköl så det blev knappt en öl bara.
Hem och väldigt sänkt och fredagskvällen blev iaf tidigare, kl 23 släckte jag lampan.

I går morse var jag således oerhört oerhört trött och både natten till fredag som lördag hade jag svettats rätt mycket. Är det förbränningen som kom igång, ägglossningen eller det faktum att kroppen helt enkelt var sliten bara? Jag velade och velade och visste ju att jag inte hade gjort mycket för att ge mig själv en bra chans. Jag missade första skjutsen men sen visste jag att jag skulle ångra mig också (ivrigt påhejad av mina barn) så jag intalade mig att medverkan iaf skulle innebära kaloriförbränning som jag inte skulle utsätta mig för annars så jag kom iväg.

Loppet är inte mycket att snacka om förutom att jag inte fattar varför jag inte försökte mer och att det då verkligen inte var något att vara nervös för. Jag tror jag såg det som nåt Tough Viking el liknande. Mycket backar och jag gick uppför varenda en?? Kan inte fatta att jag inte ens försökte pressa mig. Nedför lät jag benen rulla så där tog jag alltid några placeringar. Lät annars bara folk springa om, tändes aldrig någon gnista.

Kanske var jag omedvetet rädd om mig själv, men det kan också vara så att jag helt enkelt var så svag som jag inbillade mig.
Jag såg en bild på mig själv, såg inte ut som om jag varit i någon bäverdamm (där alla blev lerigast i stan). Kanske tydligaste beviset på att Camilla inte var sig själv, tillbaka, helt 100 - vad?

Förstås var det två orsaker till den prestationsångest jag också kände. Dels att mina gamla träningskompisar och jag själv har en annan syn på vad jag kan el bör prestera. Ja jag vet ju att jag inte är i så god form nu men andra tycks utgå ifrån att förra årets djupdykning inte satt sina spår el möjligen att jag borde ha hämtat mig.
Den andra delen är känslomässig. Att träffa en så stor andel gamla träningskompisar, många vet vad som hänt - jag har inte träffat dem sedan dess eller på lång tid. Ja att fejsa dem är inte lätt. Och så blev det en del antal tårar också i går

Med tanke på alla omständigheter, och de var inte få, tillsammans med det faktum att om man skulle kunna räkna åldersindelat mot resultat så gjorde jag nog sammantaget en riktigt god insats. Det är så jag får tänka.