En bil med fyra personer i 20-årsåldern körde av vägen och ner i Lilla Ulvsjön i Dalarna.
Bilen ska ha vänts upp och ner i vattnet vid kraschen.
Två män i 20-årsåldern dog i olyckan.

SOS fick in larmet klockan 17.46 om att en bil har kört ner i Lilla Ullvsjön mittemellan Borlänge och Smedjebacken i Dalarna.
Bilen ska ha vänts upp och ner i vattnet vid kraschen.
Fyra personer i 20-årsåldern ska enligt Dalarnas-Tidning ha suttit i bilen och flera ska ha tagit sig ur.
Fyra personer rapporterades var ute ur bilen i Lilla Ulvsjön vid 19.10. Räddningstjänsten på olycksplatsen säger till Dalarnas Tidningar att det var privatpersoner som lyckades få ut två personer ur bilen.
– Sedan när vi kom på platsen så tog vi ut två personer också.
Drygt två timmar efter olyckan dödförklarades två män i 20-årsåldern, skriver Dalapolisen i ett pressmeddelande.
Det ska enligt uppgift vara mycket halt i området. Men vad som ska ha orsakat olyckan är oklart, enligt polisen utreds den ”förutsättningslös”.

Den här nyheten är som en bland många andra. Skulle jag fixa det skulle jag ha valt artikeln om min bror. Fast det lär dröja länge innan jag skulle klara att läsa om det. Om någon har lust kan ni googla fram det och skicka till min mejl: csomise@icloud.com så ska jag spara det för framöver.

Det kan bara vara några rader. Men det är en total tragedi. Läs nyheten ovan. Och som vanligt så läser du bara hastigt igenom det? Det är ju ändå ingen du känner. Men om du läser igen och tänker på vad du läser.
Du har ingen aning om när anhöriga fått veta något om detta. På vilket sätt. Om de anat nåt, saknat dem eller inte saknat dem.
Och när de fått veta. Vilka tankar, vilken panik, vilken ångest. Dåligt samvete? Hade någon bråkat, borde de ha varnat, hade de varnat, hade de inte brytt sig.
Och man vill ju se. Och vad har de fått se.
De som var med och klarade sig vs de som dog - förstå hur de mår. Varför klarade sig dem och inte de andra. De som räddade, kunde de ha gjort det bättre. Det är så många aspekter. Som man inte slutar fundera på och må dåligt över.

Det är en son helt klart. Men är det också en bror och en pojkvän? Han har säkert mor- och farföräldrar.
 Och han/de fick vara på jorden alldeles för kort tid.

Den här nyheten slapp i alla fall spekulationer. Förstå hur det känns för oss anhöriga att läsa om felaktiga spekulationer. Och i de fall de inte släpper nyheter, detta ältande om olyckan, orsaker och allt på teve, radio och tidningar. Hemskt.
Nu tittade inte jag på teve på en vecka och vi hade inte ens radion på eller nåt. Tur det.

 Alla dessa olyckor, som förändrar livet totalt för oss nära som blir kvar.

Siggesta Gård - en pärla på Värmdö.

Det är något speciellt med djur och natur. Och vackert väder inte att underskatta.
Tack vare ett fint initiativ så försvann jag och fina Å ut till Siggesta Gård - vilken grej. Tänk att man bott här i Sthlm så många år men ännu har platser kvar att upptäcka :).

Vi gick runt i omgivningarna och hamnade på Skogshinderbanan och senare Vandringsleden som möjligen var  längre än vad vi gick men helt fantastisk skog att vistas i. Riktig troll Bauerskog.

Nästa gång vill jag helt klart ta med mig barnen och helst ett gäng och göra just hinderbanan men varför inte hela aktivitetsbandet om det inte hinner bli för mycket vinter.

Grisar, höns, kaniner, massa hästar och en rådjursbock i skogsgläntan. Rogivande.

Efter en god lunch i vacker, tyst och avslappnad miljö hälsade vi på en gemensam bekant när vi ändå hade vägarna förbi. Vad jag pratade.

Härligt med generösa människor som bjuder in, bjuder till. Jag hoppas att jag också alltid ger något trots min situation.

När jag kom hem var jag så trött, som en insulinkänning helt enkelt så det var bara att laga middag till mig och mina love ones och sen däcka för en stund.

Och nu har jag gjort en sån där oövertänkt grej igen. Jaja.

När jag skriver ett blogginlägg så kan jag känna mig väldigt obekväm efteråt. Jag blottar mig och blir värderad och "(be)dömd" utan kontroll. Det skrämmer. Jag får trösta mig med att intelligenta personer nog kan läsa och förstå en helhet trots mina detaljer eller förstå detaljer när jag bara skriver helhet.

Bloggen är en mycket liten del i vad som händer både rent bokstavligt som i huvudet.

Jag tycker själv jag kom på en bra förklaring i går. Att jag kanske har accepterat att jag har sorg men (tyvärr?) inte det som hänt. Det gör jag nog aldrig förresten. Varför skulle jag? Men i och med att jag  accepterar att jag har sorg och med det är ambivalent, och inte fixar allt som jag önskar och att dagarna är väldigt ojämna så inser jag att jag inte kan vara arg på mig själv. För tro mig, jag vill inget hellre än att vara normal, den Camilla jag var förr, den vän, dotter, syster, partner, kollega, mamma -  jag vill vara.
Men sorg är inte logisk. Man är handikappad.
Och stundtals kan det vara svårt att orka ge i den utsträckning man faktiskt vill. Då är det bra att folk förstår. Verkligen förstår hur sorg kan inverka/påverka. Fast förstå helt ut är det ju ingen som kräver men är man lite funtad så kan man ju räkna ut ett och annat. Och att inte ta det personligen. Och kanske ? orka finnas där trots det. Jag är jättetacksam för alla som orkar anstränga sig. Som inte ställer krav (då är det lättare för mig att ge). Samtidigt som jag också förstår att alla människor, vänner fixar inte det här. Vad jag tjatar/ältar om detta. Ska sluta!

Folk hör av sig till mig och säger "sluta inte skriva", "du kan verkligen sätta ord på dina känslor", "jag känner igen mig", "det är bra för då vet man hur du mår" osv.
Well, det är väl bra om man är till "nytta" men det är ju inget självändamål.

Det här är ingen större publik blogg ändå, och då menar jag att jag inte sprider den här bloggen. Det var heller aldrig min avsikt "innan." Jag har ett behov av att skriva sen kan man alltid diskutera varför man måste göra det publikt.
Det funderar jag på mest varje dag.

Jani. Man är ensam i sin sorg det får man också acceptera. Och jag har sagt många gånger att jag borde sluta skriva om det ämnet. Ni vet ju och det är liksom två steg fram och ett bakåt hela tiden.
Räcker som sagt med ett medd. "Jag tror du kommer vara ledsen en lång tid framöver" för att snabbt se sig själv från den andra hållet. Och då blir det alltid mycket jobbigare.

Därmed inte sagt att jag inte vill ha er omtanke, era tankar, era reflektioner. De är nyttiga och att bli sedd är en bekräftelse i sig. Oavsett.

Torsdag, nu kör vi.

Förlåt Thomas men jag kan inte se foton på dig ännu. För mitt minne kommer dock fotot, den otroligt fina porträttbilden som jobbet hade. Så fin du var! Kortet på dig och sambon uppe på fjälltoppen där ni ser så lyckliga ut, kommer också för mig. Liksom förvisso fina flygbilder men ack så ångestframkallande.
Thomas, mest ser jag dock dig levande framför mig, vilket är ironiskt och så jvla orättvist återigen. Alltid på språng, snacksalig, en Pepsi Max aldrig långt borta, ett skratt, ett utrop, en bröstbuff - whatever - kom tillbaka. Please? Varför får inte jag ha kvar min brorsa, åldras och se våra barn växa upp, gnabbas och spekulera. Tjärnberg, samvaro.

Just det Thomas. Annika på ditt jobb. Jag bröt ihop när jag såg fotot på hennes anslagtavla. Din grimas och texten Veckans snygging. Den har du nog skrattat åt flera gånger. Hon var så fin, jag förstår att du gillade henne. Hon slutade aldrig krama mig och hon var så förtvivlad man kan bli utanför innersta kretsen.

Och Benny berättade om dina planer om revansch för Keb classic, bland annat. Fan vi hade kunnat göra det ihop.

Dina nyligen inköpta löpartights. Syrran berättade..fan också.

Ingen kan förstå det är så jävligt. Inte ens jag förstår.

Jag kan inte sova, jag är förtvivlad.

Är det samma för dig?

Lite jobbigt att se alla statusuppdateringar kring fotbollsmatchen. Jag vet ju att Thomas hade tittat. Låter säkert fjantigt men då vill inte jag heller se den. Det finns 100 tals andra saker jag då inte skulle göra som äta, gå, skita u name it men jag hoppas ni förstår att vissa saker är skillnad.

Jag passar på att säga det en gång till, om jag sagt det förr. När vi skulle göra ett nyårsprogram där barn upp till 15 år skulle få träffa sina idoler så tyckte min chef att det saknades någon intressant fotbollsprofil. Året var 98-99 nånting. Jag frågade Thomas som både spelade och var fotbollstränare och han sa "Det finns en mkt lovande spelare i Malmö som heter Zlatan men han är bara 18 år.."
Det räckte ju inte för min chef som aldrig hade hört talas om denne "talang." Puss Thomas, du är bäst!

Min dotter bröt också ihop i kväll. Hon sa om och om igen "tänk att vara 4 år och inte ha en pappa" samt " och XXXX som ännu mindre." Åsyftandes Thomas barn förstås..bu - ni fattar. Tungt.

Efter två mer el mindre sömnlösa nätter -kommer nog att somna som ett smäck i kväll. Huvudet surrar, ögonen klipper. Nu ska jag ut på lite ärenden som biblo, hinner inte hämta cykeln samt trad. videobutik. Powerwålka lite m bra sällskap.

Note to myself: måste dock mejla lite innan J. B

SiS: promise, inga konstiga mejl, jag tror den tiden är förbi ;)

Dagens fråga: Hur är man funtad som förälder om man kräver/frågar efter morsdags, farsdagspresenter från sina barn?

Up, down, up, down

Jag blir kall varje gång jag tänker på att Thomas är borta. Filmer rullas om och om igen där jag tänker på att jag aldrig kommer se det där och det där, höra det där och det där, aldrig diskutera det där och det där, aldrig höra hans skratt, hans humor, hans skäll, hans besvikelse, hans kärlek till barnen och hans galna historier kring vad han företar sig och dem han håller kär.

Jag undrar hur hans sista sekunder var. Bara de filmerna som rullas..

Jag vet att han älskade känslan av att kunna flyga så jag kan inte missunna honom flygningen även om jag önskar att han hade haft andra intressen. Att han kunde ha nöjt sig med det han redan flugit den dagen. Att han inte hade lånat en annans skärm.
En olycka kan hända när och var som helst, ja det är förvisso sant men ni fattar. Frågan varför landar och studsar och skjuter mig hundratals gånger om dagen.

Väldigt många "onödigt olyckliga" olycksfall sista tiden tycker ni inte? Man som kläms fast mellan brofundament och lastbil, man som dör vid järnvägsövergången när han leder sin cykel, i dag är det två som störtat med lättviktsplan.
Jag orkar inte tänka tanken klart heller vad som skulle kunnat hänt den lilla flickan i Göteborg som lyckligtvis kom till rätta.

Visst är det också olyckligt att jag bloggar mest när jag tänker mest. Det förefaller ju som att jag är helt torsk. Ja, men jag ska inte förneka det även om jag kan hantera det bättre och bättre.
Jag har sagt det förr, jag tror att jag har blivit immun - men senast i går när Simons engelskalärare stoppade mig, höll i min arm, tittade mig i ögonen och frågade "hur är det med dig nu Camilla" så kunde jag inte värja mig från hennes uppriktiga fråga som ville ha svar.
I dag räcker det med ett mejl från en god vän som skriver att han är ledsen för min skull för att jag måste få lite tid i ensamhet.
När jag märker att folk bryr sig på riktigt och inte ryggar för det som kan komma.

Finns de som inte ens kunnat klämma ur sig ett Beklagar och då pratar vi om människor som känt mig i mer än 20 år? Människor som jag umgåtts med rätt mycket. Sedan finns det kategorin som säger "Vi tar det sen, när vi ses" lite kort uttryckt. Utan att lägga till något slags adjektiv eller åtminstone en "kram" i konversationen kring ämnet. Ok om jag säger att "vi tar det sen" el likn men nån annan? De kan vara tämligen säkra på att jag inte vill prata alls om det med dem. Jag anklagar ingen, OBS, men jag höjer oförstående på ögonbrynen kan vi säga.

Jag tycker synd om mig själv och min familj. Jepp. Jag tycker synd om Thomas sambo och deras barn. Allt som följt och kommer följa av det här. Det är rent ut sagt förjävligt och det är bara förnamnet.

Läsa, titta på film, vara med barnen funkar bra ändå. Jobba också även om jag inte vill "jobba bort" sorgen. Det är en process. Fast jag behöver å andra sidan ett nytt jobb, börja från scratch.
Behovet av förnyelse är överhuvudtaget stort. Det är sådana saker som jag vill diskutera med en professionell - efterdyningarna och hur man hanterar det bäst.

Jag tittar förstås på Livet på andra sidan. Visst tänker jag att de här som jobbar medialt har fått lära sig att det är viktigt att säga saker som "de har det bra nu och vill inte tillbaka", "de älskar dig och det är viktigt för de att meddela det", "de vill att du går vidare" och liknande saker. De vill göra oss nöjda.
En sak i gårdagens program hade en tjej väldigt rätt i dock. Hon sa att det var bättre förr när man kunde gå svartklädd i ett år för att visa och bli respekterad i sin sorg. I dagens samhälle finns inte den acceptansen. Ok att sörja men ta inte för lång tid på dig!

Jag kan ändå inte låta bli att svälja mycket och det är ju för att jag så gärna vill tro. Och alla de som säger att "de har så rätt, det var min mormor/pappa/häst." Kan man bortförklara det? Well, det är teve..och det går att fuska rätt mkt, så är det.
Men lita på att jag kommer testa. Kanske redan i kväll?

50 nyanser av honom med lussebak.

Jag tycker man helst ska både baka och laga mat från grunden med sina barn i den mån man hinner. Det är så värdefullt att barnen får veta varifrån maten kommer och även värdet att göra mat och baka själv. Men nu står jag och bakar lussekatter utan barnen, men vi hinner nog. Ni som känner mig vet att det är en akilleshäl hos mig även om jag för första gången förra året kände en viss mättnad efter, hrm, 30 års ätande. Fast det var ju efter tredje satsen iof.

Och när vi ändå pratar om satser så har jag läst ut 50 nyanser. 35 miljoner sålda böcker, det är otroligt. Vilket lyckokast! Är det sant?? Jag tycker författarinnan har skrivit en smart bok av den anledningen att sex säljer det vet vi sen urminnes tider och varför inte drämma till med förbjudna sexlekar på en gång. Kan ju inte bli annat än en snackis åtminstone. Och med denna utgivning har också en debatt blossat upp om saknaden av bra erotisk litteratur. Hon kom i rätt tid som det sägs.
Erotisk litteratur är kanske inte riktigt vad jag kallar denna bok. Visst är smaken som baken delad men erotik, detta?
Ur någon slags litterär checklista tycker jag hon har gjort jobbet bra - hon har ett flyt i språket (tack för det, boken är över 500 sidor), hon har lagom mycket "trovärdig fakta" insprängt bland detaljerna, en stundtals begåvad dialog åsså relationer och sex dårå. Mycket sex. För mycket och för ofta och för rå sex för att bli trovärdig till slut. Hallå, tjejen är oskuld men redan från scratch knullas hon på flera gånger om dagen, flera dagar i veckan och hon är jättetänd hela tiden, så pass att det går för henne i sömnen till och med, när hon drömmer om att bli piskad på könet av en brunflätad piska.

För mig för det tankarna tillbaka när jag jobbade som sexrådgivare, kan vi säga. Jag pratade med män som t e x var  uppgivna för att de inte fick ta sin tjej i andra hålet trots att de hörde och läste om "alla" andra som fick göra det. Och en del var övertygade om att det bara var med just honom de inte ville. En villfarelse liksom att alla tjejer tycker det är skönt, bara de skulle testa.
Boken flirtar lite med den inställningen. Bokens jag tror ju hela tiden att hon inte vill, att hon kommer tycka det är obehagligt, göra ont när det utan undantag bara är skönt, hon blir tänd och hennes inre gudinna vill bara ha mer.
Samma sak med att mannen i boken överöser henne med gåvor. Hon säger nej och är så övertygad om detta men när hon förstår att han inte ger sig så njuter hon av sakerna även om hon då och då erfars av känslan av att hora sig.

Men just den problematiken är ju inte lätt för någon av oss med samvete. Oavsett om vi får en sak, en tjänst av en uppvaktande man, kvinna eller kompis så känner många av oss att vi hamnar i tacksamhetsskuld. Ska man kunna njuta av att bli uppvaktad/uppmärksammad och känna sig glad och omtyckt eller ska man känna att det gäller att fortsätta prestera och vänta på paybacktime?  Mm, sagt med glimten i ögat men för många av oss är det ingen självklarhet.

Jag hade ingen speciell lust att baka och det ser jag nu, de har blivit gigantiska och inte den form jag brukar ha (på bullarna alltså). Jästen var dessutom lite vit och hårdsmulig trots att datumet inte hade passerat bäst före. Men det var inga problem och jag har mina skäl till att baka i dag och vaken är jag ju ändå.

En dag som varit rätt tungsint egentligen. Tremånadersdagen av Thomas och Fars Dag på samma dag..rimmade inte bra alls. Och detta regn och mörker. Fint samtal med pappsen dock. Det är så mycket som betyder så lite och lite som betyder så mycket.

Det står i kavajslaget på boken att den kommer diskuteras bland kvinnor under lång tid. Kommer den? I så fall kan jag tänka mig att snacket handlar om att det skulle vara häftigt att bli så uppvaktad någon gång i livet. Ha en Audi utanför dörren en dag. En häst en annan kanske. Diamanter blommor och champagne (diamanter och blommor fick inte hon vad jag minns). Någon som åtrår en så mycket, har perfekt kropp och slutar andas för att man är så vacker. Så rik så man kan ha både hushållerska, städerska, assistent som åker jorden runt om det behövs förutom att man själv gör det förstås. Någon som sätter sig själv åt sidan och dyker upp vid minsta oro att allt inte är som det ska. Det låter nog kanske lite påfrestande ändå?
Men själva sexet som presenteras är jag dock skeptisk till att det är något att orda om. Bara tanken på att bli sådär hetsigt intensivt penetrerad och påsatt, vilken elitmus man måste ha. Och att gå omkring med rödflammig hud så vi inte kan vistas i omklädningsrum eller badhus något mer utan att bli omtalad, nej, tack. Själva förnedringen som föregår detta är något jag undanber mig också. Jag tror ärligt talat jag skulle skratta om jag skulle stöta på någon med detta intresse. Många av oss har väl lekt lite oskyldiga rollspel och fått lätt spanking i form av dask på rumpan och i sina sammanhang kan det visst vara upphetsande. Oral- och analsex tycker vi olika om och kan tycka olika mycket om det beroende på vem och vilket tillfälle. Det är också sant, precis som med vanliga vaginala samlag - de är inte alltid lika bra oavsett. Olika ställningar finns det också gott om och det är lika värdelöst där att påstå att man gillar det och det då det oftast har med vem och hur, fysiska skillnader, erfarenhet och finess, engagemang och närvaro.
Men män har tusan en förmåga till att tro att kvinnor fungerar enligt porrindustrin. Om vi låter för lite är vi inte sexuellt frigjorda eller så är vi inte tända nog, låter vi för mycket är vi galna eller vill mörka att vi inte är tända nog. Ett nej betyder inte alltid ett nej och eftersom män i regel gillar att inta ett trångt anus så måste det väl vara skönt för kvinnan också,  liksom att fällas ihop som en fällkniv och bli juckad i 180 som en hemmafixad Barbara för kvällsrunken.

Nej förlåt mig men det finns många som har fått allt för mycket om bakfoten. Sex är något mellan två personer just då och där, och iof ibland fler. Det är väl bra om man har läst erotik och har bra referenser men det finns ingen regelbok eller färdigskrivet manus hur det ska fungera samma lika för varje enskild person. Det handlar ju om kommunikation framför allt, lyssna, fråga och vara lyhörd.
 Och det ska jag inte påstå att hon inte hade i boken. Tvärtom, den byggde mycket på kommunikation och jag har ju inget att göra med deras sexliv så länge båda är nöjda.

Asch. Övertid. Jag hade ju lovat mig själv att sova innan midnatt!

Det har väl varit en ok dag! Huvudet är fullt av så mycket tankar bara, både sentimentala, planer, måste-göra och reflektioner från senaste dagarna så allt tenderar bli misch-masch i huvudet. Kropp och själ kastas mellan att hantera negativ och positiv energi. Hela tiden.

Var bjuden på fest och jag kanske hade behövt gå? Jag blir ju inte arg på glada människor, trevlig stämning eller hög musik till exempel, bara för att jag inte dansar runt här hemma själv.
Jag hade nog behövt komma iväg.

Sitter och skriver nu. Oh boy.

I morgon är det Alla pappsars dag och osökt kommer jag in på Thomas som också var pappa, är.
Såg två tröjor på Intersport som det lyste Thomas om, en vit och en orange. Så himla snygga, så himla Thomas. ÅH! Jag hade kunnat ge hela mitt liv för att kunna köpa dem och ge dem till honom.

Man ska ge när man får lust. Inte för att det är Alla hjärtans dag, julafton och Fars dag. Det är dagar som kommersialismen hittat på.
Visst man behöver inte alltid köpa nåt till någon för att visa uppskattning, man kan ju städa, laga mat, putsa fönster, byta däck, fixa musiklista, coacha, lyssna, handla -whatever  :) det är också att få, och ge.

I morgon har det gått 3 månader på dagen och i dag var det lördag igen. Hm, inte känns det kul. Lika overkligt fortfarande om du frågar mig.

Men jag har några fina människor runt mig som fyller år i morgon också åsså har jag ju min pappsen att uppmärksamma - det glömmer jag inte heller.