Jag blir kall varje gång jag tänker på att Thomas är borta. Filmer rullas om och om igen där jag tänker på att jag aldrig kommer se det där och det där, höra det där och det där, aldrig diskutera det där och det där, aldrig höra hans skratt, hans humor, hans skäll, hans besvikelse, hans kärlek till barnen och hans galna historier kring vad han företar sig och dem han håller kär.
Jag undrar hur hans sista sekunder var. Bara de filmerna som rullas..
Jag vet att han älskade känslan av att kunna flyga så jag kan inte missunna honom flygningen även om jag önskar att han hade haft andra intressen. Att han kunde ha nöjt sig med det han redan flugit den dagen. Att han inte hade lånat en annans skärm.
En olycka kan hända när och var som helst, ja det är förvisso sant men ni fattar. Frågan varför landar och studsar och skjuter mig hundratals gånger om dagen.
Väldigt många "onödigt olyckliga" olycksfall sista tiden tycker ni inte? Man som kläms fast mellan brofundament och lastbil, man som dör vid järnvägsövergången när han leder sin cykel, i dag är det två som störtat med lättviktsplan.
Jag orkar inte tänka tanken klart heller vad som skulle kunnat hänt den lilla flickan i Göteborg som lyckligtvis kom till rätta.
Visst är det också olyckligt att jag bloggar mest när jag tänker mest. Det förefaller ju som att jag är helt torsk. Ja, men jag ska inte förneka det även om jag kan hantera det bättre och bättre.
Jag har sagt det förr, jag tror att jag har blivit immun - men senast i går när Simons engelskalärare stoppade mig, höll i min arm, tittade mig i ögonen och frågade "hur är det med dig nu Camilla" så kunde jag inte värja mig från hennes uppriktiga fråga som ville ha svar.
I dag räcker det med ett mejl från en god vän som skriver att han är ledsen för min skull för att jag måste få lite tid i ensamhet.
När jag märker att folk bryr sig på riktigt och inte ryggar för det som kan komma.
Finns de som inte ens kunnat klämma ur sig ett Beklagar och då pratar vi om människor som känt mig i mer än 20 år? Människor som jag umgåtts med rätt mycket. Sedan finns det kategorin som säger "Vi tar det sen, när vi ses" lite kort uttryckt. Utan att lägga till något slags adjektiv eller åtminstone en "kram" i konversationen kring ämnet. Ok om jag säger att "vi tar det sen" el likn men nån annan? De kan vara tämligen säkra på att jag inte vill prata alls om det med dem. Jag anklagar ingen, OBS, men jag höjer oförstående på ögonbrynen kan vi säga.
Jag tycker synd om mig själv och min familj. Jepp. Jag tycker synd om Thomas sambo och deras barn. Allt som följt och kommer följa av det här. Det är rent ut sagt förjävligt och det är bara förnamnet.
Läsa, titta på film, vara med barnen funkar bra ändå. Jobba också även om jag inte vill "jobba bort" sorgen. Det är en process. Fast jag behöver å andra sidan ett nytt jobb, börja från scratch.
Behovet av förnyelse är överhuvudtaget stort. Det är sådana saker som jag vill diskutera med en professionell - efterdyningarna och hur man hanterar det bäst.
Jag tittar förstås på Livet på andra sidan. Visst tänker jag att de här som jobbar medialt har fått lära sig att det är viktigt att säga saker som "de har det bra nu och vill inte tillbaka", "de älskar dig och det är viktigt för de att meddela det", "de vill att du går vidare" och liknande saker. De vill göra oss nöjda.
En sak i gårdagens program hade en tjej väldigt rätt i dock. Hon sa att det var bättre förr när man kunde gå svartklädd i ett år för att visa och bli respekterad i sin sorg. I dagens samhälle finns inte den acceptansen. Ok att sörja men ta inte för lång tid på dig!
Jag kan ändå inte låta bli att svälja mycket och det är ju för att jag så gärna vill tro. Och alla de som säger att "de har så rätt, det var min mormor/pappa/häst." Kan man bortförklara det? Well, det är teve..och det går att fuska rätt mkt, så är det.
Men lita på att jag kommer testa. Kanske redan i kväll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar