När jag skriver ett blogginlägg så kan jag känna mig väldigt obekväm efteråt. Jag blottar mig och blir värderad och "(be)dömd" utan kontroll. Det skrämmer. Jag får trösta mig med att intelligenta personer nog kan läsa och förstå en helhet trots mina detaljer eller förstå detaljer när jag bara skriver helhet.

Bloggen är en mycket liten del i vad som händer både rent bokstavligt som i huvudet.

Jag tycker själv jag kom på en bra förklaring i går. Att jag kanske har accepterat att jag har sorg men (tyvärr?) inte det som hänt. Det gör jag nog aldrig förresten. Varför skulle jag? Men i och med att jag  accepterar att jag har sorg och med det är ambivalent, och inte fixar allt som jag önskar och att dagarna är väldigt ojämna så inser jag att jag inte kan vara arg på mig själv. För tro mig, jag vill inget hellre än att vara normal, den Camilla jag var förr, den vän, dotter, syster, partner, kollega, mamma -  jag vill vara.
Men sorg är inte logisk. Man är handikappad.
Och stundtals kan det vara svårt att orka ge i den utsträckning man faktiskt vill. Då är det bra att folk förstår. Verkligen förstår hur sorg kan inverka/påverka. Fast förstå helt ut är det ju ingen som kräver men är man lite funtad så kan man ju räkna ut ett och annat. Och att inte ta det personligen. Och kanske ? orka finnas där trots det. Jag är jättetacksam för alla som orkar anstränga sig. Som inte ställer krav (då är det lättare för mig att ge). Samtidigt som jag också förstår att alla människor, vänner fixar inte det här. Vad jag tjatar/ältar om detta. Ska sluta!

Folk hör av sig till mig och säger "sluta inte skriva", "du kan verkligen sätta ord på dina känslor", "jag känner igen mig", "det är bra för då vet man hur du mår" osv.
Well, det är väl bra om man är till "nytta" men det är ju inget självändamål.

Det här är ingen större publik blogg ändå, och då menar jag att jag inte sprider den här bloggen. Det var heller aldrig min avsikt "innan." Jag har ett behov av att skriva sen kan man alltid diskutera varför man måste göra det publikt.
Det funderar jag på mest varje dag.

Jani. Man är ensam i sin sorg det får man också acceptera. Och jag har sagt många gånger att jag borde sluta skriva om det ämnet. Ni vet ju och det är liksom två steg fram och ett bakåt hela tiden.
Räcker som sagt med ett medd. "Jag tror du kommer vara ledsen en lång tid framöver" för att snabbt se sig själv från den andra hållet. Och då blir det alltid mycket jobbigare.

Därmed inte sagt att jag inte vill ha er omtanke, era tankar, era reflektioner. De är nyttiga och att bli sedd är en bekräftelse i sig. Oavsett.

Torsdag, nu kör vi.