Trött.

Jag är trött det är väl det man kan säga.
Det bekräftade de på jobbet också, att jag såg ut - och ändå ramlade jag inte in förrän kl 11.

Jag har en oändlig trötthet i kroppen som ibland pendlar över till vemodighet, nedstämdhet men ibland också en stark vilja till att rycka upp mig.
Jag får fina meddelanden och förfrågningar om att hitta på något och jag vet och är övertygad om att alla menar dem men..det gäller nästan att vara på rätt ställe vid rätt plats. För hur gärna jag än vill så kan den där tröttheten komma över mig och jag orkar eller vill ingenting. Alltså jag både vill och inte vill i samma känsla.

Så i möjligaste mån, bolla inte över till mig för då är risken (eller chansen iof ;) ) att jag bangar.
Men jag säger det igen, det är Tack vare er som hör av er - som jag kommer kunna komma tillbaka. Och jag har inte ångrat mig en enda gång när jag väl kommit mig iväg på nåt.

Jag försöker tänka på vad både läkaren och min lunchvän sa härom dagen. Att jag ska tillåta mig vara där jag är, så som jag är, där jag nu är. Inte må dåligt över det.
De som inte orkar, vill eller kan stå ut med mig, vilja orka eller kunna stå bredvid mig, möta mig - de är ju ändå inget att ha i slutändan? Och det gäller både kreti som pleti.

Men jag käääänner ett ansvar. Både mot jobbet, vänner, familjen, barnen u name it.
Om jag inte jobbar, nä men då ställer jag inte upp för dem och det drabbar ju bara mig i slutändan. Om jag inte försöker vara en bra kompis, då blir jag ensam kvar. Ja ni fattar. Förväntningar finns alltid där och jag har förståelse för att så fort jag börjar jobba ja men då är väl allt frid och fröjd. Om jag orkar träffa en kompis orkar jag väl träffa alla. Om jag tränar en gång så vill jag väl göra det fler gånger osv. Men det går sååå mycket upp och ned. Ena sekunden glad, andra tyst, tredje försjunken i tankar, fjärde ledsen, femte gråter, sjätte jobbar, sjunde vilar, åttonde..ja..

Hur det än är så är det svårt att förstå vad jag går igenom. Både för mig själv och er andra. 

Men om jag inte ställer upp för mig själv och tillåter mig vara ledsen, trött, glad ibland, ensam ibland ja..då gör jag mig själv antagligen en otjänst både vad gäller sorgbearbetning, som mamma betraktad, syster och dotter. Vän och livspartner. Kanske både förr som senare men framförallt det sista.

Jag tror att sorg berikar en människa också hur skruvat och ont det gör i mig att "säga det högt". Ja det känns orättvist och jag byter gärna bort den erfarenheten som ni förstår - men jag säger det iaf.

Blodig kanyl på toaletten.

På mitt jobb går det inte att komma in utan att slå in en kod. Kommer du via hiss måste du ringa på en klocka och larmet går om du försöker komma in via branddörren.
I går lyckades en okänd kvinna komma in, gå in på toaletten och injicera så det låg en blodig kanyl på golvet och blodstänk på väggarna. Hon hade snott C:s träningsväska och min fina rosa (dyrt inköpta) top samt min träningsväst. Ev en kavaj, måste kolla upp om den ligger här hemma el inte. Min bh låg dock kvar på hatthyllan..
Crazy.

 Jag har rultat till mig ordentligt nu så får jag inte tillbaka träningsmotivationen snart alternativt får den påtvingad (läs någon ser till att jag kommer iväg och tränar) - ja då är jag utom räddning. Ja.

Kom inte iväg till jobbet förrän klockan två i dag. Mycket tung morgon och fm. Var också väldigt lättgråten på jobbet men jag har fina kollegor, har det visat sig. De får också tårar i ögonen så fort jag säger nåt om mina känslor noterar jag. Blev lite ännu mer ledsen när jag fick ett mejl från dotterns fröken att M hade brutit ihop en stund i dag. Hon hade sett Thomas på sin "familje-portfolio". :(

Lite skratt blev det dock på jobbet när jag delgav ett par kollegor den sms-konversation jag fick i lördags. Jag hade ju nämligen inte tänkt på att kolla upp detta nr. Detta gjordes ju nu förstås och mina kollegor hittade honom på fejjan. Där skrev han minsann att han skulle gifta sig med en kvinna som var sänd från Gud och att han älskade henne så mycket. Hm..nästan så jag borde göra en vänförfrågan där och skriva något lämpligt.
Thomas-kopians fru har släkt eller något liknande med samma efternamn i samma "socken" så jag ser fram emot att eventuellt få höra något skvaller i morgon - världen är liten.
Oh vad han kanske kommer få ångra att han messade med just mig..*skojar

Har nyss pratat med söta mamma i över en timme. Gråt blandades med nåväl, nästan skratt i alla fall - men ett fint samtal.
Jag som satt och googlade på sorgbearbetning och liknande hela fm läste just att inte sällan så kommer anhöriga ifrån varandra av den anledningen att i och med att man är medveten om att man sörjer olika, är stark och svag upp och ned så är det lätt att man väljer att inte störa, inte belasta och till slut har man ju "valt" att sköta sin sorgeprocess själv. Och då kanske man absolut kommer ifrån varandra. Därför finns anhöriggrupper för sorgeprocesser på vissa ställen i landet för att få anhöriga att komma varandra nära (igen).
Jag kan säga att jag tror verkligen det kan bli så. Även för oss faktiskt. Därav extra skönt att ha ett bra samtal med mamma i kväll.

Oväntat möte m Dr M Fischer.

Jag gillar verkligen min kollega som påminner om Thomas samtidigt som det är smärtsamt att se när han rengör glasögonen på samma sätt (glasögonen som för övrigt också är samma style) - när han ler det där stora leendet som Thomas också hade, snabba ögonkasten och ja, det finns en hel del där.

Jag tycker det är skönt att de vågar skratta och skoja med mig på jobbet men jag gillar också att de ger mig utrymme att hamna i funderingar och saknad. Trots det så tar allt på krafterna.

Åt lunch med en vän som jag inte har så mycket att göra med, vi har lärt känna varann under rätt flyktiga former men vi har tränat ihop ett par gånger och vi trivs i varandras sällskap de få gånger vi ses. Jag trodde nästan inte att han visste eftersom han varken har beklagat eller försökt ställa in vår lunch som vi egentligen bestämde redan..innan. Men det stod klart rätt snart att han visste, utan att säga det i så stora termer. Lunchen avlöpte med många intressanta diskussioner och däribland också död och sorg. Jag lyckades prata om det lilla jag pratade om vad gäller det, till 93 % utan att gråta. Det tänkte jag verkligen på.

Fråga mig inte varför men jag styr inte kosan rätt hem. Jag hamnar på vårdcentralen igen. Jag skriver sorg som anledning än en gång. Jag får träffa Dr M Fischer. En kvinna kanske ska tilläggas. Hon tittar på mig med vänliga ögon och frågar något. Jag börjar gråta och får inte fram ett ljud. Då läser hon på lappen. Sorg upprepar hon. Och tar tag om mina underarmar.

Jag gråter och gråter. Jag tror jag var inne hos henne i 45 min. Hon låter mig prata och när det knackar på dörren vid två tillfällen så lägger hon handen på mitt knä som ursäkt.

Jag tror att jag mest gick dit för att jag ville veta var remissen till proffshjälp har tagit vägen. För jag vill ha vägledning i hur man bäst ska ta hand om sig själv. En del förordar att börja jobba heltid och komma tillbaka till "verkligheten" så snart som möjligt vilket är väl att anta som att vara detsamma som att förtränga sorgen lite.
En del tycker det ska ta tid. Jag tror på något mitt emellan.

Hon är fantastisk i sitt bemötande. Och förstår mig till fullo när jag t ex berättar att jag inte kan minnas med glädje ännu, som några verkar tro. Att det fortfarande är overkligt, ångestfyllt och dränerande. Från hennes perspektiv har det bara gått två veckor - hon räknar från begravningen. Och det är ju faktiskt ingenting.
Hon säger två andra helt fantastiska saker vad jag tycker. Det ena ska jag plocka fram senare och hämta styrka ifrån, det andra ska jag försöka ha med mig redan nu.

När jag säger att jag måste tänka mig för vad gäller att belasta andra med min sorg så tycker hon att jag tänker fel. Hon tycker inte jag ska ta ansvar för det/tänka så.
När jag berättar om plumpa bemötanden, kanske inget bemötande eller förståelse alls - då säger hon ungefär så här:
- Camilla, du sitter här och berättar om din sorg men även om hur orolig du är för dina föräldrar, din syster (och här vill jag då skriva "dina syskon"..så som jag alltid uttryckt mig förut :( ) och din brors sambo/barn samt T. det visar att du har ett stort känsloregister. Och det är därför du också är så himla ledsen nu. Men framöver kommer du vara hjälpt i att du har så stort känsloregister (här vet jag inte riktigt vad hon menar om jag ska vara ärlig), även om det är en klen tröst nu - och jag tänker så här att de du möter som är lite plumpa eller inte vet vad de ska säga, de har inte det här stora känsloregistret som du har, de vet inte vad det innebär.

Och ändå frågade jag vad hon menade. Men man kommer inte ihåg allt den saken är klar men hon förmedlade i alla fall känslan av en fin egenskap som jag tydligen har - men som gör att smärtan är desto större - har ni också uppfattat det så, enligt vad jag skriver alltså?

När jag ska gå säger hon att hon kommer ringa mig i morgon för att ha ett besked vad gäller samtalshjälp. Hon har sjukskrivit mig på heltid och det kommer jag få brottas med under natten tror jag - och sedan ser jag att hon vill krama om mig.
Hon kramar om mig länge. En ordentlig kram. Hon är tyst. Tills jag säger " Ta hand om dina nära och kära, lova mig det"  då kontrar hon med något i liknande stil.

Dr M Fischer, jag kommer aldrig att glömma dig. Vilken otrolig människa du är.

Men som jag alltid säger numer - jag hade kunnat vara utan det med,  samt inga vänner alls - bara jag fick tillbaka Thomas.

Hjärtat skriker.

Stearinljuset är tänt och jag vandrar av och an. Min puls är rätt hög och jag har sagt till barnen att jag vill vara ifred. Jag tittar på klockan och fylls av så många känslor. Varje dag vid den här tiden så tänker jag att "nu är det så och så lång tid kvar tills det hände". I dag känns som en årsdag fast det "bara" har gått en månad.
Konstigt det där - de jag pratat med som också sörjer, de känner samma sak. Det känns både som om det gått jättelång tid men också som att det var i går. Så många känslostormar man upplevt under den här tiden. Ångest, ilska, uppgivenhet, rädsla, tvivel, sorg.

Blåsten slår mot väggarna, det är talande.

Trodde inte jag skulle skriva nåt i dag men just nu är det just skrivande och läsning som är min oas. Skrivande för att få ur mig på olika sätt och läsning för att distrahera.

När Thomas flygarkompis skriver till mig och säger att han tänker på mig, att det måste vara jobbigt att vara så långt borta, att han ska åka till graven nu vid tidpunkten och tända ljus. Om jag vill att han tänder ett ljus från mig?
Ni förstår att det briserar då.

När min kusin berättar hur han har sett sorgen hos min pappa under älgjakten. Hur han har gått iväg, gråtit och saknat. Min pappa. Generationen män som inte gråter.
Att alla i älglaget har känt av förlusten, inte bara för att Thomas levererade varje år utan också för att han var en så god kamrat. Att det var Thomas och pappa. De två. Det är så ledsamt.

Nu skickade flygarkompisen precis ett foto av det ljus han tänt åt mig. Det är så fint att jag bara bryter ihop ännu mer.

Kartan har verkligen ritats om. Men jag ser ingen riktning.

Thomas, jag älskar dig. Kan du inte komma tillbaka.
Jag ger dig allt jag har - och skaffar allt du någonsin vill ha. Nä, jag fattar inte det här.

Andra ljuset från höger är "mitt" ljus. Åh Thomas, kom hem nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ensam - så smärtsamt.

Dagen gick bra tyckte jag. Okoncentrerad på jobbet förstås och fick inte mer gjort än att skicka två mejl egentligen, på fyra timmar. Hela anspänningen var att bara ta sig dit och möta kollegorna och chefen. Fick ett fint mottagande och jag kände mig faktiskt mer välkommen än någonsin. Väldigt förstående och generöst med att jag fick ta allt i min egen takt.
Jag som inte klarat av att krama någon tidigare utan att gråta märkte i alla fall att jag klarade det men så fort jag svarade på någon fråga, mindes tragedin, panik, säger saker högt så är det över mig igen. Och bara tanken på att jag har ingen bror kvar - vår femfamilj är bara fyra. Bara det är så svårt att ta till sig. Vill inte.

Och att se mejlen/datum som skickades precis innan jag gick på s k semester gav mig rysningar. Två dagar innan. Sådana "då kunde jag aldrig ana.." -tankar - det är fruktansvärt!

Avrundade strax efter lunch men fastnade utanför jobbet i telefon över en timme. Nya saker att fundera över. Känns som att alla ska bolla runt en massa spekulationer för att kanske rena sina egna samveten, men jag ska akta mig för att uttala mig nu. Jag vill se och höra själv.

Får upp ett Luleå nummer på mobilen när jag står i kassan på ICA. För en millesekund tror jag att det är Thomas. Allvarligt. Jag får andnöd och tårar väller fram, jag sväljer och tittar inte kassörskan i ögonen. Riktigt riktigt obehagligt men jag minns också den lilla lilla tusendelen av glädje :(.

Nu hör jag dottern gråta i sitt rum. Det blev en tråkig avslutning på kvällen. Jag var tvungen att gå och lägga mig och sova i ett par timmar efter middagen för ögonen bar mig inte längre. Sedan umgicks vi framför tv:n en stund och när jag skulle natta barnen så ligger sonen och gråter. Över Thomas. Jag vet att jag borde vara stark men då började jag också gråta. Då kom dottern och vi grät allihopa. Dottern som tagit fasta på min panik över min födelsedag som är densamma som Thomas..och hon berättade hulkande om sista promenaden med Thomas, hans sambo och barn. Jag blir så ledsen över att de är ledsna, det räcker liksom med mig tycker jag. Samtidigt är jag glad att de också lyckats knyta an så mycket till Thomas att de saknar honom så rejält, det är verkligen tudelat och crazy.

Hur mycket kan man sörja tillsammans med sina nära? Man är ju i olika faser hela tiden och rycker upp sig utemellan och ja, hur gör man?
Just nu vill jag bara ringa mina föräldrar och syster. Men jag känner att föräldrarna är allt för tyngda redan och syrran..ja hon vill nog inte.
Thomas sambo sover nog.

Fick en fråga i dag ifall jag har börjat minnas med glädje. Då nästan skrattade jag inombords - åt att folk verkligen inte har en aning. Och att gemene man kanske är väldigt naiv när det kommer till sorgmedvetande.

Nej hörni. Jag kan inte minnas med glädje ännu. Visst jag älskar Thomas och saknar honom oerhört och det är ju för att han var en glädje i mitt liv men det räcker inte i tanken i dag. Jag har fortfarande hålet i magen, skräcken inför framtiden, jag vill inte se bilder, jag skulle gråta om jag ser hans kläder och bara tanken på att jag inte kan messa honom eller någonsin får höra hans skratt, hans retningar, hans röst - det fyller mig med sådan sorg att jag blir otröstlig. Det är så smärtsamt.

Åh vad jag känner mig ensam.

Att bearbeta sorg: Sexterapi

Han satt i en generös fåtölj när jag kom in. Reste sig inte ens för min skull. Han bara tecknade mot fåtöljen mitt emot och jag slog mig ned. Vi tittade på varandra. Jag hade förväntat mig en sökande blick men hans blick var både lugn och stadig. Inväntande kanske.
- Hur känns det i dag?
Jag vänder blicken upp i taket, ut genom fönstret och mot honom igen.
- Vadå, just i dag?
- Ja.
- Tror du det är någon skillnad?
-  Jag har inte värderat något men ja jag tror det kan vara skillnad på dagar. Och nu frågar jag hur det känns i dag. Jag menar överlag och du tolkar frågan som du vill.
Vad är det med alla puckon, vad förväntas jag svara? Om jag svarar bra så vet de att jag ljuger, svarar jag dåligt anses jag destruktiv kanske depressiv - vad fan ska jag säga.
- Det är som det är, svarar jag då.
- Vad är det som är då?
Åh han ger sig inte. Vad gör jag här??
- Det förstår du mycket väl, säger jag sammanbitet.
- Nej jag förstår faktiskt inte, det är därför jag frågar.
Men vad fan, menar han allvar. Ja klart att han inte förstår, det gör ingen - men han förstår ju ändå varför jag sökt upp honom, det är ju hans jobb.
- Jag har sorg. Jag säger det precist ord efter ord, jag vill inte börja gråta ännu.
- Det vet jag. Så, hur känns det i dag?
Tystnad.

- Ja, vad tror du, säger jag och kollar upp på honom med blanka ögon och ihoppressad panna.
Inte en min.
- Jag tror ingenting, jag vill veta. Fortsätt.
Vadå vill han ha ett gråtmonster här eller vad menar han. Jag måste tänka efter då, vad är det jag känner, egentligen?
Tårar börjar söka sig ned för kinderna.
- Jag känner mig så ensam, säger jag till slut. Och jag är så ledsen.
- Är du ensam? Frågan kommer rappt.
...
- Det är jag väl egentligen inte men jag känner mig så ensam, i sorgen om du förstår.  Det är ingen annan som står just där jag står.
- Det är det inte annars heller, inte sant.
Men, vad elak han är. Vill han hjälpa mig eller inte? Ser han inte att jag är ledsen, att han pressar mig?
Jag vänder blicken mot honom igen, känner mig så väldigt trött plötsligt.
- Vad menar du?
- Jag menar det jag säger. Det är väl ingen annan som står där du står oavsett om du har sorg eller inte.
Vad är det här för kvasi-intelligenta frågor. Vad ska jag kontra med nu?
- Ursäkta jag vet inte vad du är ute efter, jag sökte mig till dig för att jag har sorg och inte vet hur jag ska ta mig ur den.
- Om du lyssnar på mina frågor och bestämmer dig för att svara på just det jag frågar så kommer vi nog vidare. Det är intressant att du vill och tror att du kan ta dig ur sorgen men jag vill fortfarande få bekräftat om du tycker att det vanligtvis finns någon eller några som står där du står.
..
- Jag är inte tillräckligt smart för att veta vad jag egentligen svarar och tänker i det här men ok du kanske har rätt, det är aldrig någon som står där jag står. Men då menar du att man alltid är ensam?
Nu kände jag mig snurrig och osäker. Var är vi på väg i diskussionen? Han har inte ens frågat några omständigheter eller detaljer, vill han inte veta? Måste han inte veta för att kunna hjälpa mig?
- Begreppet Att vara ensam är oftast mer en fråga om hur man känner sig än att det är ett faktum. Men det är ändå ett faktum att man är ganska ensam hur många du än har runt omkring dig. Du är även ensam när du är glad, inte sant. Skillnaden är bara att du kanske inte bryr dig om att du är ensam i glädjen just då samt att du inte är samma belastning för andra när du är glad som när du är ledsen. Eller vad tror du?
Vilka tankevurpor men jag tycker det ligger något i det han säger.
- Du har en poäng i det.
- Då kan vi vara överens om att vi ska prata om hur du ska förhålla dig till din sorg och hur den ska bearbetas? Men du tror att du kan ta dig ur sorgen?
- Nej, verkligen inte. Mitt svar låter både bestämt och uppgivet.
Jag menar bara, jag har aldrig haft sorg på det här sättet förut och jag vill veta hur man ska gå vidare. Kan man gå vidare, hur räcker man till för övriga familjen, kan man få ett normalt liv igen - det kanske låter knäppt men jag undrar verkligen det. Och tvivlar.
- Camilla, jag förstår att det känns hopplöst just nu och jag misstänker att du känner ansvar att du ska vara som vanligt och kunna jobba, umgås, älska ja leva så som du brukar och andra förväntar sig, så som du tror.  Det finns ingen som har de kraven på dig Camilla. Allra minst du ska ha det. Släpp det.

Han tystnar. Jag inbillar mig att han vill få en bekräftelse på det han just sagt. Jag funderar på det han säger. Möter hans blick varannan gång. Övriga gånger åker blicken bara ned.
- Ok, du behöver inte säga något än och jag ska inte be dig upprepa det jag sagt. Vi kommer jobba oss igenom det du känner nu, ta tag i sorgen. Sortera den. Ok?
- Vill du ha nåt? Kaffe?

Han lämnar rummet och jag följer honom med blicken. Under andra omständigheter hade jag nog både tänkt ett som annat.

- Så, kan du ha ett fungerande samliv?
- Va?
- Jag tror du hörde vad jag sa. Men jag kan omformulera mig. Hur är det med lusten?
- Jag har inte lust med någonting! En del av kaffet skvimper över då jag slår ut med händerna och glömmer koppen.
Är det någon maniac jag blivit pålurad? Vadå samliv, lust - vad tror han? Samliv, vad har han med det att göra?
-  Jo det ska jag tala om, jag har lust att få tillbaka min bror. Fattar du?? Behöver jag tala om det för dig?
- Ja det förstår jag. Men du har inte lust med något annat?
- Nä. Vad skulle det vara i så fall tänkte du?
- Camilla, det är jag som frågar dig.
- Ja men jag behöver hjälp, jag vet ingenting.
- Det tror jag däremot. Kan du lita på att jag ska hjälpa dig?
- Jag är ju här.
- Det är inte samma sak som att du har förtroende för mig. Jag vill hjälpa dig men då måste du hjälpa mig. Jag kan inte läsa tankar och jag behöver att du svarar på mina frågor, hur konstiga de än ter sig för dig.
Man har alltid fått höra att man ska ifrågasätta. Och förtroende får man inte, det förtjänar man.

Jag reser mig upp och ursäktar mig med att jag måste torka upp kaffet. Han säger inget och iakttar mig medan jag omsorgsfullt torkar både golvet och mina händer.
- Lust med något..alltså jag vill ju att allt ska vara som vanligt och när allt var som vanligt hade jag lust med mycket.
- Som till exempel?
- Ja..åka upp och träffa alla däruppe. Det vill jag ju fortfarande men..
- Bra! Där avbröt han mig. Bra Camilla, du har lust att åka upp och träffa dem däruppe. Dem, vem är det, familjen eller? Han såg min bekräftelse och fortsatte; "Varför kom det ett men där?"
- För det är ju inte samma sak nu. Det fyller mig med olust vid tanken lika mycket som att det känns som ett mycket större behov än innan.
- Jag förstår. Vi går dock händelserna lite i förväg. Det här kommer vi att komma till sedan men vi måste ta det i en annan ordning. Eller vill du säga något mer, känns det fel för dig?
- Var ska vi börja tycker du.
- Jag vill veta om du kan ha något samliv nu?
- Nej det kan jag inte. Det säger sig självt.
- Varför det?
- Jag förstår om du inte förstår men lita på mig om jag säger att det känns fel. Eller känns fel, jag vill verkligen inte. Jag har ingen lust!
- Ok Camilla, du har ingen lust. Men du måste hitta lusten igen.
- Man kanske inte behöver börja just där.
- Allt hör ihop.

Han reser sig upp och går runt min fåtölj, han börjar massera mina axlar. Jag gör ingenting, jag ser mig inte ens om.
- Är det här skönt?
- Varför masserar du mina axlar?
- Är det skönt?
- Det spelar väl ingen roll, att bli masserad är väl alltid skönt.
- Du är väldigt väldigt spänd i axlarna. Det ska du inte behöva vara.
- Det är väl allt som hänt. Det förstår jag väl.
- Just det, då förstår du också att det inte kan stanna kvar där.
- Spela roll.
- Det spelar roll Camilla. Nu ska vi vara tysta ett tag.

Han fortsätter massera mig och jag känner hur musklerna anspänner sig, spjärnar emot, kroppen är i försvarsställning. Jag vill inte men motvilligt börjar musklerna ge efter så småningom ändå och jag känner hur det börjar sticka överallt,  osynliga elektriska trådar som sprakar ut till höger och vänster.
Känns som om jag skulle kunna somna när som helst. Somna in kanske.

Han ber mig ställa mig upp och det hugger till i höften. Jag noterar att han ser hur jag knixar till och han tar mig i handen. Jag går med honom någon meter bara, där släpper han sin hand och lägger den på min rygg i stället och för mig in i rummet intill.
- Du måste, säger han bara när han ser min osäkra blick mot den sjukhussäng som står i rummet.
- Vad menar du.
- Smärtan har satt sig i din kropp. Lägg dig på mage.

Jag tänker på något annat märker jag. Jag tänker på att jag inte orkar säga något, ifrågasätta eller bry mig.
Vad händer nu? Måste jag klä av mig? Vad har jag på mig egentligen? Jag har inte rakat benen sedan..

Han smeker mig på ryggen som en varsam dammtorkning av en dyrbar möbel. Tid och rum försvinner på ett märkligt sätt och jag befinner mig plötsligt ute på ett hav. Vågorna guppar och moln drar in, jag hissar seglet. Det är massor av båtar och jag är rädd att krocka.
Jag fryser och ser mig omkring efter något att sätta på mig.
- Jag tar av dig dina jeans nu.
Dr Johan som Han heter, drar av mig jeansen medan han frågar hur det känns. Jag svarar att jag är ute på det här havet och att jag tror det blir storm.
Han tar tag om min rumpa och knådar den så jag blir generad. Om det hade varit som vanligt, nu låter jag bara allt hända. Hans knådningar blir mildare och han tar tag om höften och masserar vidare.
Nästa gång jag tittar mig omkring är alla båtar borta, jag är ensam och seglet är inte helt. Jag börjar i min förtvivlan dra i alla tåtar som finns och båten girar åt alla håll. Regnet hindrar mig från att se ordentligt och..
Det är mina tårar. Jag gråter som ett förtvivlat barn och tårarna känns kalla mot kinden.  Dr Johan drar mig intill sig. Jag kläms med huvudet mellan hans bröst och hans ena hand som trycker mitt huvud så jag inte kan röra det.
- Åh förlåt jag
- Sch.

Mina tårar stillnar och min kropp börjar slappna av igen. Dr Johan lägger mig varsamt ned i sängen igen men så jag ligger på rygg. Han reser sig upp och drar ned belysningen.
- Nu ska jag klä av dig naken Camilla och du ska blunda.
- Nej Johan, jag klarar inte mer, jag vill gå.
- Jag släpper dig inte nu. Det måste du förstå.
Var är musiken? Jag hör varenda andning, varje fotsteg, jag hör det svaga suset från fönstren - var är min båt? Jag kan inte hitta den. 

Jag känner hans hand över mig igen. Han smeker mig över nyckelbenen och området ovanför brösten. En hand till. Tillsammans gör de mönster på min hud. Han drar undan håret från mitt ansikte, masserar mina tinningar, låter sina fingrar följa konturerna av ögon, näsa och mun, ögonbryn. Han lägger händerna bakom mitt huvud och masserar nacke och hårbotten så mitt huvud böjs en aning uppåt och framåt. Min kropp känns jättetung. 
Snälla Gud, om du finns! Varför?
Varför, varför?? Säg att det är ett skämt!
Jävligt dåligt skämt hörru.

Dr Johan torkar bort mina tårar igen och jag känner hans andedräkt nära. I nästa sekund en varm tunga och mun som omsluter mitt ena bröst.
Jag stelnar till! Men inte ett ljud kommer över mina läppar. Jag hinner tänka att det här var ju en himla smart affärsidé, utnyttja en människa i sin värsta tänkbara utsatthet till att få sig en stunds sex på betald arbetstid - för det var väl det som skulle hända nu?

Söndagsblues

Har inte gjort något vettigt av dagen ännu.
I dag släppte jag fram tankarna igen och blir så ledsen så klart. Jag inser att eftersom vi är så få som sörjer som vi gör så kan vi inte göra det publikt. Ah det låter fel vad jag än säger men jag menar att jag inser ju att jag kan inte hålla på att prata om det, det är ändå ingen som förstår. Och absolut, det är inte rätt av mig att låta det gå ut över andra heller. Det blir nog bättre, om inte annat när alla vänner börjar droppa av då inser man ;).
Kanske en del tänker att " hon måste inse att han inte kommer tillbaka och att hon har ett liv, och för barnens skull..yada yada". Klart jag tänker så jag också!
Men det funkar inte så i realiteten! Speciellt inte när det bara är några veckor sedan det hände. Ja, på tisdag är det en månad sen, det fyller mig med ångest.

Samtidigt om jag håller det ifrån mig för mycket så samlas allt i en klump och när kommer det komma ut? Är det sådana gånger folk tar sina liv?
Det värsta är ju om folk verkligen tror att man slutat sörja den dagen man orkar ha roligt igen om ni förstår. Klumpen/hålet i magen slår ju till då och då när tanken kommer över en. Inte så sällan.

Nu handlar tankarna mycket om minnen med följdtanken "men då visste jag inte hur det skulle bli" eller "tänk om jag vetat då" till "jag borde ha.." och "varför sa jag aldrig.." - mycket dränerande.

Ja det här är inget jag önskar någon annan, och samtidigt gör jag det. Visst är det hemskt? Ja usch sådana konstiga tankar man har och det flyttas fram och tillbaka.

I morgon ska jag till jobbet. På jobbet finns en kille som jag alltid sagt att han påminner så mycket om brorsan. Även till honom. Det är storleken på honom, lite ögon och leende men framförallt sättet. Snacksalig, sötsaksberoende ja men det är en hel del.
Han har tagit bort mig som vän på fejjan sedan detta hände - jag undrar om det har med det att göra.
Ångest.

I vanlig ordning ska jag skärpa mig. Samla ihop barnen och göra något tillsammans.