Dagen gick bra tyckte jag. Okoncentrerad på jobbet förstås och fick inte mer gjort än att skicka två mejl egentligen, på fyra timmar. Hela anspänningen var att bara ta sig dit och möta kollegorna och chefen. Fick ett fint mottagande och jag kände mig faktiskt mer välkommen än någonsin. Väldigt förstående och generöst med att jag fick ta allt i min egen takt.
Jag som inte klarat av att krama någon tidigare utan att gråta märkte i alla fall att jag klarade det men så fort jag svarade på någon fråga, mindes tragedin, panik, säger saker högt så är det över mig igen. Och bara tanken på att jag har ingen bror kvar - vår femfamilj är bara fyra. Bara det är så svårt att ta till sig. Vill inte.
Och att se mejlen/datum som skickades precis innan jag gick på s k semester gav mig rysningar. Två dagar innan. Sådana "då kunde jag aldrig ana.." -tankar - det är fruktansvärt!
Avrundade strax efter lunch men fastnade utanför jobbet i telefon över en timme. Nya saker att fundera över. Känns som att alla ska bolla runt en massa spekulationer för att kanske rena sina egna samveten, men jag ska akta mig för att uttala mig nu. Jag vill se och höra själv.
Får upp ett Luleå nummer på mobilen när jag står i kassan på ICA. För en millesekund tror jag att det är Thomas. Allvarligt. Jag får andnöd och tårar väller fram, jag sväljer och tittar inte kassörskan i ögonen. Riktigt riktigt obehagligt men jag minns också den lilla lilla tusendelen av glädje :(.
Nu hör jag dottern gråta i sitt rum. Det blev en tråkig avslutning på kvällen. Jag var tvungen att gå och lägga mig och sova i ett par timmar efter middagen för ögonen bar mig inte längre. Sedan umgicks vi framför tv:n en stund och när jag skulle natta barnen så ligger sonen och gråter. Över Thomas. Jag vet att jag borde vara stark men då började jag också gråta. Då kom dottern och vi grät allihopa. Dottern som tagit fasta på min panik över min födelsedag som är densamma som Thomas..och hon berättade hulkande om sista promenaden med Thomas, hans sambo och barn. Jag blir så ledsen över att de är ledsna, det räcker liksom med mig tycker jag. Samtidigt är jag glad att de också lyckats knyta an så mycket till Thomas att de saknar honom så rejält, det är verkligen tudelat och crazy.
Hur mycket kan man sörja tillsammans med sina nära? Man är ju i olika faser hela tiden och rycker upp sig utemellan och ja, hur gör man?
Just nu vill jag bara ringa mina föräldrar och syster. Men jag känner att föräldrarna är allt för tyngda redan och syrran..ja hon vill nog inte.
Thomas sambo sover nog.
Fick en fråga i dag ifall jag har börjat minnas med glädje. Då nästan skrattade jag inombords - åt att folk verkligen inte har en aning. Och att gemene man kanske är väldigt naiv när det kommer till sorgmedvetande.
Nej hörni. Jag kan inte minnas med glädje ännu. Visst jag älskar Thomas och saknar honom oerhört och det är ju för att han var en glädje i mitt liv men det räcker inte i tanken i dag. Jag har fortfarande hålet i magen, skräcken inför framtiden, jag vill inte se bilder, jag skulle gråta om jag ser hans kläder och bara tanken på att jag inte kan messa honom eller någonsin får höra hans skratt, hans retningar, hans röst - det fyller mig med sådan sorg att jag blir otröstlig. Det är så smärtsamt.
Åh vad jag känner mig ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar