Söndagsblues

Har inte gjort något vettigt av dagen ännu.
I dag släppte jag fram tankarna igen och blir så ledsen så klart. Jag inser att eftersom vi är så få som sörjer som vi gör så kan vi inte göra det publikt. Ah det låter fel vad jag än säger men jag menar att jag inser ju att jag kan inte hålla på att prata om det, det är ändå ingen som förstår. Och absolut, det är inte rätt av mig att låta det gå ut över andra heller. Det blir nog bättre, om inte annat när alla vänner börjar droppa av då inser man ;).
Kanske en del tänker att " hon måste inse att han inte kommer tillbaka och att hon har ett liv, och för barnens skull..yada yada". Klart jag tänker så jag också!
Men det funkar inte så i realiteten! Speciellt inte när det bara är några veckor sedan det hände. Ja, på tisdag är det en månad sen, det fyller mig med ångest.

Samtidigt om jag håller det ifrån mig för mycket så samlas allt i en klump och när kommer det komma ut? Är det sådana gånger folk tar sina liv?
Det värsta är ju om folk verkligen tror att man slutat sörja den dagen man orkar ha roligt igen om ni förstår. Klumpen/hålet i magen slår ju till då och då när tanken kommer över en. Inte så sällan.

Nu handlar tankarna mycket om minnen med följdtanken "men då visste jag inte hur det skulle bli" eller "tänk om jag vetat då" till "jag borde ha.." och "varför sa jag aldrig.." - mycket dränerande.

Ja det här är inget jag önskar någon annan, och samtidigt gör jag det. Visst är det hemskt? Ja usch sådana konstiga tankar man har och det flyttas fram och tillbaka.

I morgon ska jag till jobbet. På jobbet finns en kille som jag alltid sagt att han påminner så mycket om brorsan. Även till honom. Det är storleken på honom, lite ögon och leende men framförallt sättet. Snacksalig, sötsaksberoende ja men det är en hel del.
Han har tagit bort mig som vän på fejjan sedan detta hände - jag undrar om det har med det att göra.
Ångest.

I vanlig ordning ska jag skärpa mig. Samla ihop barnen och göra något tillsammans.