Att bearbeta sorg: Sexterapi

Han satt i en generös fåtölj när jag kom in. Reste sig inte ens för min skull. Han bara tecknade mot fåtöljen mitt emot och jag slog mig ned. Vi tittade på varandra. Jag hade förväntat mig en sökande blick men hans blick var både lugn och stadig. Inväntande kanske.
- Hur känns det i dag?
Jag vänder blicken upp i taket, ut genom fönstret och mot honom igen.
- Vadå, just i dag?
- Ja.
- Tror du det är någon skillnad?
-  Jag har inte värderat något men ja jag tror det kan vara skillnad på dagar. Och nu frågar jag hur det känns i dag. Jag menar överlag och du tolkar frågan som du vill.
Vad är det med alla puckon, vad förväntas jag svara? Om jag svarar bra så vet de att jag ljuger, svarar jag dåligt anses jag destruktiv kanske depressiv - vad fan ska jag säga.
- Det är som det är, svarar jag då.
- Vad är det som är då?
Åh han ger sig inte. Vad gör jag här??
- Det förstår du mycket väl, säger jag sammanbitet.
- Nej jag förstår faktiskt inte, det är därför jag frågar.
Men vad fan, menar han allvar. Ja klart att han inte förstår, det gör ingen - men han förstår ju ändå varför jag sökt upp honom, det är ju hans jobb.
- Jag har sorg. Jag säger det precist ord efter ord, jag vill inte börja gråta ännu.
- Det vet jag. Så, hur känns det i dag?
Tystnad.

- Ja, vad tror du, säger jag och kollar upp på honom med blanka ögon och ihoppressad panna.
Inte en min.
- Jag tror ingenting, jag vill veta. Fortsätt.
Vadå vill han ha ett gråtmonster här eller vad menar han. Jag måste tänka efter då, vad är det jag känner, egentligen?
Tårar börjar söka sig ned för kinderna.
- Jag känner mig så ensam, säger jag till slut. Och jag är så ledsen.
- Är du ensam? Frågan kommer rappt.
...
- Det är jag väl egentligen inte men jag känner mig så ensam, i sorgen om du förstår.  Det är ingen annan som står just där jag står.
- Det är det inte annars heller, inte sant.
Men, vad elak han är. Vill han hjälpa mig eller inte? Ser han inte att jag är ledsen, att han pressar mig?
Jag vänder blicken mot honom igen, känner mig så väldigt trött plötsligt.
- Vad menar du?
- Jag menar det jag säger. Det är väl ingen annan som står där du står oavsett om du har sorg eller inte.
Vad är det här för kvasi-intelligenta frågor. Vad ska jag kontra med nu?
- Ursäkta jag vet inte vad du är ute efter, jag sökte mig till dig för att jag har sorg och inte vet hur jag ska ta mig ur den.
- Om du lyssnar på mina frågor och bestämmer dig för att svara på just det jag frågar så kommer vi nog vidare. Det är intressant att du vill och tror att du kan ta dig ur sorgen men jag vill fortfarande få bekräftat om du tycker att det vanligtvis finns någon eller några som står där du står.
..
- Jag är inte tillräckligt smart för att veta vad jag egentligen svarar och tänker i det här men ok du kanske har rätt, det är aldrig någon som står där jag står. Men då menar du att man alltid är ensam?
Nu kände jag mig snurrig och osäker. Var är vi på väg i diskussionen? Han har inte ens frågat några omständigheter eller detaljer, vill han inte veta? Måste han inte veta för att kunna hjälpa mig?
- Begreppet Att vara ensam är oftast mer en fråga om hur man känner sig än att det är ett faktum. Men det är ändå ett faktum att man är ganska ensam hur många du än har runt omkring dig. Du är även ensam när du är glad, inte sant. Skillnaden är bara att du kanske inte bryr dig om att du är ensam i glädjen just då samt att du inte är samma belastning för andra när du är glad som när du är ledsen. Eller vad tror du?
Vilka tankevurpor men jag tycker det ligger något i det han säger.
- Du har en poäng i det.
- Då kan vi vara överens om att vi ska prata om hur du ska förhålla dig till din sorg och hur den ska bearbetas? Men du tror att du kan ta dig ur sorgen?
- Nej, verkligen inte. Mitt svar låter både bestämt och uppgivet.
Jag menar bara, jag har aldrig haft sorg på det här sättet förut och jag vill veta hur man ska gå vidare. Kan man gå vidare, hur räcker man till för övriga familjen, kan man få ett normalt liv igen - det kanske låter knäppt men jag undrar verkligen det. Och tvivlar.
- Camilla, jag förstår att det känns hopplöst just nu och jag misstänker att du känner ansvar att du ska vara som vanligt och kunna jobba, umgås, älska ja leva så som du brukar och andra förväntar sig, så som du tror.  Det finns ingen som har de kraven på dig Camilla. Allra minst du ska ha det. Släpp det.

Han tystnar. Jag inbillar mig att han vill få en bekräftelse på det han just sagt. Jag funderar på det han säger. Möter hans blick varannan gång. Övriga gånger åker blicken bara ned.
- Ok, du behöver inte säga något än och jag ska inte be dig upprepa det jag sagt. Vi kommer jobba oss igenom det du känner nu, ta tag i sorgen. Sortera den. Ok?
- Vill du ha nåt? Kaffe?

Han lämnar rummet och jag följer honom med blicken. Under andra omständigheter hade jag nog både tänkt ett som annat.

- Så, kan du ha ett fungerande samliv?
- Va?
- Jag tror du hörde vad jag sa. Men jag kan omformulera mig. Hur är det med lusten?
- Jag har inte lust med någonting! En del av kaffet skvimper över då jag slår ut med händerna och glömmer koppen.
Är det någon maniac jag blivit pålurad? Vadå samliv, lust - vad tror han? Samliv, vad har han med det att göra?
-  Jo det ska jag tala om, jag har lust att få tillbaka min bror. Fattar du?? Behöver jag tala om det för dig?
- Ja det förstår jag. Men du har inte lust med något annat?
- Nä. Vad skulle det vara i så fall tänkte du?
- Camilla, det är jag som frågar dig.
- Ja men jag behöver hjälp, jag vet ingenting.
- Det tror jag däremot. Kan du lita på att jag ska hjälpa dig?
- Jag är ju här.
- Det är inte samma sak som att du har förtroende för mig. Jag vill hjälpa dig men då måste du hjälpa mig. Jag kan inte läsa tankar och jag behöver att du svarar på mina frågor, hur konstiga de än ter sig för dig.
Man har alltid fått höra att man ska ifrågasätta. Och förtroende får man inte, det förtjänar man.

Jag reser mig upp och ursäktar mig med att jag måste torka upp kaffet. Han säger inget och iakttar mig medan jag omsorgsfullt torkar både golvet och mina händer.
- Lust med något..alltså jag vill ju att allt ska vara som vanligt och när allt var som vanligt hade jag lust med mycket.
- Som till exempel?
- Ja..åka upp och träffa alla däruppe. Det vill jag ju fortfarande men..
- Bra! Där avbröt han mig. Bra Camilla, du har lust att åka upp och träffa dem däruppe. Dem, vem är det, familjen eller? Han såg min bekräftelse och fortsatte; "Varför kom det ett men där?"
- För det är ju inte samma sak nu. Det fyller mig med olust vid tanken lika mycket som att det känns som ett mycket större behov än innan.
- Jag förstår. Vi går dock händelserna lite i förväg. Det här kommer vi att komma till sedan men vi måste ta det i en annan ordning. Eller vill du säga något mer, känns det fel för dig?
- Var ska vi börja tycker du.
- Jag vill veta om du kan ha något samliv nu?
- Nej det kan jag inte. Det säger sig självt.
- Varför det?
- Jag förstår om du inte förstår men lita på mig om jag säger att det känns fel. Eller känns fel, jag vill verkligen inte. Jag har ingen lust!
- Ok Camilla, du har ingen lust. Men du måste hitta lusten igen.
- Man kanske inte behöver börja just där.
- Allt hör ihop.

Han reser sig upp och går runt min fåtölj, han börjar massera mina axlar. Jag gör ingenting, jag ser mig inte ens om.
- Är det här skönt?
- Varför masserar du mina axlar?
- Är det skönt?
- Det spelar väl ingen roll, att bli masserad är väl alltid skönt.
- Du är väldigt väldigt spänd i axlarna. Det ska du inte behöva vara.
- Det är väl allt som hänt. Det förstår jag väl.
- Just det, då förstår du också att det inte kan stanna kvar där.
- Spela roll.
- Det spelar roll Camilla. Nu ska vi vara tysta ett tag.

Han fortsätter massera mig och jag känner hur musklerna anspänner sig, spjärnar emot, kroppen är i försvarsställning. Jag vill inte men motvilligt börjar musklerna ge efter så småningom ändå och jag känner hur det börjar sticka överallt,  osynliga elektriska trådar som sprakar ut till höger och vänster.
Känns som om jag skulle kunna somna när som helst. Somna in kanske.

Han ber mig ställa mig upp och det hugger till i höften. Jag noterar att han ser hur jag knixar till och han tar mig i handen. Jag går med honom någon meter bara, där släpper han sin hand och lägger den på min rygg i stället och för mig in i rummet intill.
- Du måste, säger han bara när han ser min osäkra blick mot den sjukhussäng som står i rummet.
- Vad menar du.
- Smärtan har satt sig i din kropp. Lägg dig på mage.

Jag tänker på något annat märker jag. Jag tänker på att jag inte orkar säga något, ifrågasätta eller bry mig.
Vad händer nu? Måste jag klä av mig? Vad har jag på mig egentligen? Jag har inte rakat benen sedan..

Han smeker mig på ryggen som en varsam dammtorkning av en dyrbar möbel. Tid och rum försvinner på ett märkligt sätt och jag befinner mig plötsligt ute på ett hav. Vågorna guppar och moln drar in, jag hissar seglet. Det är massor av båtar och jag är rädd att krocka.
Jag fryser och ser mig omkring efter något att sätta på mig.
- Jag tar av dig dina jeans nu.
Dr Johan som Han heter, drar av mig jeansen medan han frågar hur det känns. Jag svarar att jag är ute på det här havet och att jag tror det blir storm.
Han tar tag om min rumpa och knådar den så jag blir generad. Om det hade varit som vanligt, nu låter jag bara allt hända. Hans knådningar blir mildare och han tar tag om höften och masserar vidare.
Nästa gång jag tittar mig omkring är alla båtar borta, jag är ensam och seglet är inte helt. Jag börjar i min förtvivlan dra i alla tåtar som finns och båten girar åt alla håll. Regnet hindrar mig från att se ordentligt och..
Det är mina tårar. Jag gråter som ett förtvivlat barn och tårarna känns kalla mot kinden.  Dr Johan drar mig intill sig. Jag kläms med huvudet mellan hans bröst och hans ena hand som trycker mitt huvud så jag inte kan röra det.
- Åh förlåt jag
- Sch.

Mina tårar stillnar och min kropp börjar slappna av igen. Dr Johan lägger mig varsamt ned i sängen igen men så jag ligger på rygg. Han reser sig upp och drar ned belysningen.
- Nu ska jag klä av dig naken Camilla och du ska blunda.
- Nej Johan, jag klarar inte mer, jag vill gå.
- Jag släpper dig inte nu. Det måste du förstå.
Var är musiken? Jag hör varenda andning, varje fotsteg, jag hör det svaga suset från fönstren - var är min båt? Jag kan inte hitta den. 

Jag känner hans hand över mig igen. Han smeker mig över nyckelbenen och området ovanför brösten. En hand till. Tillsammans gör de mönster på min hud. Han drar undan håret från mitt ansikte, masserar mina tinningar, låter sina fingrar följa konturerna av ögon, näsa och mun, ögonbryn. Han lägger händerna bakom mitt huvud och masserar nacke och hårbotten så mitt huvud böjs en aning uppåt och framåt. Min kropp känns jättetung. 
Snälla Gud, om du finns! Varför?
Varför, varför?? Säg att det är ett skämt!
Jävligt dåligt skämt hörru.

Dr Johan torkar bort mina tårar igen och jag känner hans andedräkt nära. I nästa sekund en varm tunga och mun som omsluter mitt ena bröst.
Jag stelnar till! Men inte ett ljud kommer över mina läppar. Jag hinner tänka att det här var ju en himla smart affärsidé, utnyttja en människa i sin värsta tänkbara utsatthet till att få sig en stunds sex på betald arbetstid - för det var väl det som skulle hända nu?