Hjärtat skriker.

Stearinljuset är tänt och jag vandrar av och an. Min puls är rätt hög och jag har sagt till barnen att jag vill vara ifred. Jag tittar på klockan och fylls av så många känslor. Varje dag vid den här tiden så tänker jag att "nu är det så och så lång tid kvar tills det hände". I dag känns som en årsdag fast det "bara" har gått en månad.
Konstigt det där - de jag pratat med som också sörjer, de känner samma sak. Det känns både som om det gått jättelång tid men också som att det var i går. Så många känslostormar man upplevt under den här tiden. Ångest, ilska, uppgivenhet, rädsla, tvivel, sorg.

Blåsten slår mot väggarna, det är talande.

Trodde inte jag skulle skriva nåt i dag men just nu är det just skrivande och läsning som är min oas. Skrivande för att få ur mig på olika sätt och läsning för att distrahera.

När Thomas flygarkompis skriver till mig och säger att han tänker på mig, att det måste vara jobbigt att vara så långt borta, att han ska åka till graven nu vid tidpunkten och tända ljus. Om jag vill att han tänder ett ljus från mig?
Ni förstår att det briserar då.

När min kusin berättar hur han har sett sorgen hos min pappa under älgjakten. Hur han har gått iväg, gråtit och saknat. Min pappa. Generationen män som inte gråter.
Att alla i älglaget har känt av förlusten, inte bara för att Thomas levererade varje år utan också för att han var en så god kamrat. Att det var Thomas och pappa. De två. Det är så ledsamt.

Nu skickade flygarkompisen precis ett foto av det ljus han tänt åt mig. Det är så fint att jag bara bryter ihop ännu mer.

Kartan har verkligen ritats om. Men jag ser ingen riktning.

Thomas, jag älskar dig. Kan du inte komma tillbaka.
Jag ger dig allt jag har - och skaffar allt du någonsin vill ha. Nä, jag fattar inte det här.

Andra ljuset från höger är "mitt" ljus. Åh Thomas, kom hem nu.